Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del IV

* English summary at the end of the post *

Så var det dags för sista delen - om bestigningen av Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu (4095.2 m). Det var en ganska kostsam resa som vi behövde boka flera månader i förväg. Egentligen är själva klättringen bara två dagar och en natt, oavsett vilket paket man har, men dessa 2D1N turer släpps inte förrän ganska nära inpå, och då är det först till kvarn som gäller. 3D2N-paketet som vi bokade, och som är det enda som går att boka längre i förväg, inkluderar en extra dag och övernattning i Kinabalu-parken eller i Poring. Vill man chansa kan man komma dagen före eller samma dag och hoppas på att någon annan har avbokat - det är nämligen ett begränsat antal människor som får klättra upp på berget per dag - men det finns inga garantier. Dessutom är boendena i Kinabalu-parken väldigt dyra, så det kan bli kostsamt att stanna där i väntan på att lediga platser ska dyka upp. Det var verkligen en utmaning, eftersom det var så brant - tänk er ungefär att gå till gymmet och gå i trappmaskinen. Med ryggsäck. I tre timmar. Men en sådan härlig känsla när man äntligen är uppe på toppen! Och när man äntligen är nere för berget igen... :)

Första dagen blev vi upplockade tidigt på morgonen i Kota Kinabalu. Det var också vår enda möjlighet att se söndagsmarknaden i staden, så vi hann gå runt i en halvtimme ungefär innan vi skulle åka. I bilen påväg till Kinabalu-parken visade det sig att det hade blivit ett missförstånd med våran bokning - vi trodde att vi skulle börja klättra samma dag, och ha den extra övernattningen i Poring, men enligt deras uppgifter skulle vi spendera hela dagen i Kinabalu-parken och börja klättra dagen därpå. Vi blev frågade om de ville att vi skulle kolla upp om det var möjligt att vi kunde ändra vårt paket och börja klättra samma dag, men eftersom vi redan sett Poring tänkte vi att det kunde vara trevligt att utforska Kinabalu-parken istället. Således bestod våran första dag av lite "uppvärmning", då vi tog oss an några av de promenadslingor som fanns i området. Vi fick mycket skogspromenad och fin utsikt, och hann redan bli lite trötta i fötterna innan det var dags för lunch. Då parkens enda matalternativ var en dyr buffé, gick vi till en lokal restaurang utanför parken, på andra sidan vägen, där vi åt väldigt god sambal-stekt fisk.

Fin utsikt över bergstoppen från Kinabalu-parken

När det äntligen blev dags att checka in blev vi återigen överraskade. Vi hade trott att vi skulle sova i sovsal, eftersom vi hade bokat det billigaste alternativet, men istället låste vi upp dörren till ett stort rum med två stora sängar och "lyxkänsla". Vi hade egen veranda med stolar och bord, stort badrum med badrockar och tofflor, och en mysig liten läshörna. Eftersom jag hade fått känningar i knäna från morgonens promenader njöt vi resten av eftermiddagen av att vila och läsa. Resterande måltider under kommande dagar ingick i det vi betalat, så både middagen och frukosten dagen därpå blev buffé. Det var kanske en mycket bättre start för oss, dels att få i oss en ordentlig frukost (jämfört med vars två skivor rostat bröd dagen innan) och dels att kunna börja tidigare på morgonen.

Lyxrummet

Med en gång när vi kom ut från frukosten blev vi uppmötta av vår guide, och när vi lämnat in våra stora väskor blev vi körda bort till "starten". Vi började gå ungefär 08.30. Vägen upp till vårt base camp, Laban Rata, var strax över 6km lång, och ungefär 1,5km i höjdled, och bestod till stor del av trappsteg. Det var alltså ganska brant, och man kom snabbt upp i puls. Längs med vägen fanns flera viloplatser med bänkar och toalett (!), och däromkring fanns också många små ekorrar som hoppades på godsaker från alla turister på väg upp. Vi stannade ofta, men inte länge, måna om att fortsätta gå och inte sitta stilla alltför länge. Det var ganska svettigt under klättringen, men så fort man stannade blåste det ganska kallt, framförallt när man kom högre upp.

Fint vattenfall precis i början

Trappan upp...

Gullig ekorre :)

Vi var framme vid Laban Rata efter ungefär tre och en halv timme, alltså bland de första att komma fram. Visserligen har vi bara bestigit två höga berg tidigare, men vi har ändå haft en bild av bergsbestigning som "ute i naturen", med tältning och allt annat som det kan innebära. Mount Kinabalu kan i det avseendet ses som ett väldigt modernt turistfenomen, då base camp istället består av flera hus med restaurang och sovsalar. Väl uppe åt vi vår medhavda lunch och väntade på incheckning. Även här blåste det både kallt och mycket, och inne i vårt guest house var det också väldigt kallt, så vi njöt av att vara ute i solen när vi hittat lite lä.

Utsikt från Laban Rata

Därefter var det bara att invänta middagen, återigen buffé, som började redan halv fem på eftermiddagen, så att det finns möjlighet att gå och lägga sig tidigt. Vi inväntade dock solnedgången, vid sex-tiden, innan vi gick och gjorde oss iordning. Det var dock inte helt lätt att somna, framförallt eftersom det var kallt, och när väckarklockan ringde kvart i två på morgonen hade vi inte sovit så många timmar. Vi fick en liten frukost och både te och kaffe, och sedan var det dags att börja gå vid halv tre ungefär. Vi hade tagit på oss alla våra kläder, med flera lager tröjor och byxor, mössa och vantar, och så pannlampa. Vi var dessutom bland de första att börja gå. Vägen upp till toppen bestod återigen av trappor, men övergick sedan i kal sten, där man fick hålla i ett rep när det blev alltför brant. När vi pausade längs vägen kunde vi njuta av en vacker utsikt och en stjärnklar himmel.

Längre upp började det blåsa ännu mer och ännu kallare. Ganska snart började det dra in moln, och när vi tillslut nådde toppen (Low's Peak) gick det inte längre att se några stjärnor. Då var klockan fem på morgonen, och efter att ha tagit några bilder (som inte blev såvärst bra) med skylten gick vi tillbaka ner en liten bit för att hitta lä och vänta på soluppgången. Jag hade blivit väldigt kall uppe på toppen, och fick överta både Valles mössa och vantar, som var något tjockare än mina egna. När klockan närmade sig sex hade det blivit ljusare, men inte mindre molnigt, och vi blev tvungna att ge upp och börja ta oss tillbaka till Laban Rata. Eftersom det också är väldigt jobbigt att gå nerför när det är brant, tog det nästan lika lång tid tillbaka. När vi kom nedanför molntäcket fick vi dock en fantastiskt vacker utsikt, och vi passade på att ta bilder.

Beviset att vi orkade hela vägen upp!

En aning kallt, och molnigt

Donkey's Ears-toppen i bakgrunden

En annan av topparna

Väl tillbaka fick vi en större frukost, och vi drack te för att behålla värmen. Sedan packade vi ihop allt och checkade ut, och klockan nio började vi gå nerför berget igen. Återigen var det väldigt tufft, framförallt för knäna, att gå nerför alla dessa trappsteg, framförallt när benen redan var trötta efter morgonens vandring upp till toppen och tillbaka. Även på nervägen fick vi stanna och vila ofta. När vi äntligen var tillbaka hade det tagit ytterligare tre timmar - alltså nästan åtta timmars vandring på en dag! När vi var tillbaka fick vi återigen lunchbuffé, och sedan blev vi körda tillbaka till Kota Kinabalu, där vi spenderade en sista natt innan det var dags att flyga hem. Dagen efter hade vi otroligt mycket träningsvärk i benen! Framförallt framsida lår och vader, vilket släppte ungefär lagom tills vi kom hem.

Äntligen nere under molnen

I Kota Kinabalu, dagen före och dagen efter berget, passade vi på att äta fantastiskt goda pilgrimsmusslor på marknaden, grillade i sambal, för så lite som 40kr/kg. Vi gick på massage, 140kr för en och en halv timme, och vi försökte skicka vykort - inte helt enkelt när postkontoret var stängt. Till sist, när vi hittat både vykort och frimärken, gjorde vi en chansning och postade i en låda där det malaysiska uttrycket översattes till "andra platser" (gentemot "inom Sabah", som var den andra lådan). Slutligen vill jag tipsa om två av våra favoritställen i KK - Fruto, där man kan få stora juicer och smoothies som bara innehåller frukt, och The Royal Coconut, som är ett kokoscafé där man kan beställa en kokosnöt, kokosshake eller kokosglass för ynka 6kr. Som hittat!


* English summary *
The last part about Borneo - about our hike up the tallest mountain of South East Aisa, Mount Kinabalu (4095.2 m). It was quite pricey, and we had to book it well in advance. It was definitely a tough climb, but a fun challenge - imagine going to the gym and getting on the stair machine. With a backpack. For six hours. But how thrilled we were finally standing at the summit! And relieved when we had made it all the way down the mountain again... :)

We had a 3D2N package, but the first day we spent in the Kinabalu park, walking some trails in the forest and relaxing, so the hike was really just 2D1N. However, it was only the 3D2N that was available for booking. The extra day is spent either in the Kinabalu park, or in Poring, but since we had already been to Poring, we found this to be the better option. We were also pleasently surprised that we instead of a dorm, as we had thought, we were assigned to a big, luxurious private room - it even had bathrobes and slippers!
The second day, we had breakfast and then met our guide. We started walking around 8.30am, and the hike up to Laban Rata - where we would spend the night - took us about 3,5 hours. The trail was very steep and consist mostly of stairs, either built or "natural" ones, so it was quite a tough climb. The heart rate rose quickly and we had to take breaks often, if only short ones. When we got a little higher up, the wind got quite cold even if the sun was warm, so we were keen to keep walking.

We arrived at Laban Rata around lunch time, and ate our package lunch there while waiting to check in. What makes this different from many other mountains is that you don't camp in tents - instead they have built several guest houses at this "base camp", and even during our hike we would se locals carrying building materials up the mountain to keep expanding. Inside the guest house it was also really cold, so we enjoyed being outside in the sun when we found some shelter for the wind, and then we just waited for the dinner. It started already at 4.30pm so that people could go to bed early, but we waited until around 6pm when the sun set before we went to bed. It was quite hard to fall asleep because it was freezing in our room, but at least we managed to get a couple of hours of sleep.

At 1.45am we got up, got dressed (2 layers on lower body, 4 layers on upper body, hat, gloves and headlamp). We had a small breakfast and then started the hike up to the summit at 2.30am.
At first the sky was clear and starry, and we had an amazing view of the villages below. However, once we got closer to the summit it started to get cloudy, and it was really windy and cold. It was really steep, so we had to walk slow and sometimes even hold on to a rope, but even so we managed to reach the summit already at 5am! And we were the second couple that morning to reach the summit. We hurried to take some pictures (they didn't turn out great though), and then we went a little further down, where we hid behind a big rock to shelter from the freezing wind and wair for the sunrise (around 6am). Unfortunately, the clouds stayed and eventually we had to give up and start going down - the sun was hid behind thick clouds. Once we got a bit further down, below the clouds, we got an amazing view of the surroundings and some of the lower peaks.

It took about 2 hours to go back down to the guest house, since it was so steep and quite tough for the knees. But the view was so beautiful and we took lots of pictures! We had another, bigger, breakfast at Laban Rata and then started the descend at 9am. Like the way down from the summit, the way down the mountain was also slow and painful for the knees. It took about 3 hours down, and then we had a lunch buffet before going back to KK. The day after our legs were so sore! Especially the calves and thighs from walking down so many stairs. We probably looked funny trying to walk around town on stiff legs, and it took all the way home to recover.

Even though we didn't get to see the sunrise, it was the perfect end to our four weeks in Sabah, Borneo. 
Some tips for a stay in KK - at the fish market by the water, you can get scallops for 20RM/kg, and they'll barbecue them with sambal or however you like it! When in need of some vitamins, Fruto will serve you huge juices or smoothies that contain nothing but fruit and veggies. And for all your coconut cravings - The Royal Coconut serves fresh coconuts, coconut shakes and coconut ice cream for only 3-5RM.

Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del III

*English summary below*
Så var det dags för tredje och näst sista inlägget om Borneo. Japp, det blir ett till! Berget får sin egen sida. Har delat upp det ganska mycket, både för att det inte ska bli så mycket text (jag har hellre fler bilder) och för att jag själv inte ska behöva skriva allt på en gång.

Så, efter att vi hade övernattat i Sandakan skulle vi tidigt på morgonen ta oss ut till långdistans-busstationen, som låg en bit utanför stan. Vid frukosten träffade vi en dansk tjej som också skulle dit, så vi delade på en taxi (grab) och kom dit billigt och hyfsat snabbt. Vi hoppade på bussen norrut till Kudat, vilket tog lite mer än åtta timmar totalt, med bara ett kortare stopp för lunch. Som tur var tog det inte lång tid innan vi blev upplockade på busstationen. Även denna gång hade vi arrangerat boende i förväg, vilket nästan var ett måste om man skulle en bit utanför stan och inte ville betala dyra pengar för privattaxi. Vi hade lyckats hitta ett väldigt trevligt och lite annorlunda boende. Det var en lokal man som ägde det, och som kom och plockade upp oss i Kudat för att köra oss till den lilla byn Tajau Laut. Det fanns bara två rum, en sovsal och ett dubbelrum, och det var ganska mycket som ett homestay - ägaren bodde med sin familj/släkt i ett hus intill, och de lagade all mat till oss och anordnade utflykter.

Utsikt från verandan på vårt boende

Sett från stranden

 Överlag hade vi en fantastisk tid här. Eftersom det var en så liten by fanns det i princip inga andra turister - med undantag för en dansk familj som kom promenerande på stranden från ett resort några kilometer längre ner. Men det kändes verkligen som att vi fick en genuin upplevelse. Vårt homestay/guesthouse var ganska nyöppnat och inte så lätt att hitta online (Tajau Laut Guesthouse), och vi misstänkte att vi kanske var de första utländska (eller åtminstone första västerländska) gästerna. Ägaren var otroligt snäll och vänlig, och satt gärna och pratade om dykning eller allt möjligt. En kväll fick vi till middag färskfångade krabbor från floden en bit bort (som var fantastiskt goda) och en annan dag fick vi kokosnötter och mango till våran lunch. En annan dag fick vi smaka dolkdjur (tror jag att de heter?), ett slags havslevande djur som ser ut som om de funnits sedan urtiden. Vi har sett dem en gång tidigare, på en marknad i Thailand. Tydligen var det en delikatess här, och man åt både kött och ägg (de smakade mest hav). En morgon körde ägaren, hans bror, och broderns son oss upp till Tip of Borneo, vilket är Borneos nordligaste punkt. Inget speciellt som så, men en vacker plats med mycket vind och hav. Vi promenerade längs en jättelång strand där några var ute och surfade, och hann komma tillbaka till boendet lagom till att ett stort regnoväder drog in.

Landmärke

På nordligaste stranden

De övriga dagarna spenderade vi med att sitta och läsa eller att promenera längs den långa stranden, ofta i sällskap av några hundar som följde med, och passade på att ta bilder, bada och kolla på de häftiga stenformationerna. Strandsträckan närmast vårt boende var som väntat väldigt full av skräp, men när vi gick längre norrut fanns det väldigt fina områden.

Som sagt trivdes vi väldigt bra där, men till slut kände vi att det var dags att åka vidare. Vi blev skjutsade in till Kudat igen, där vi gick runt och kollade (inget särskilt spännande) tills det var dags att ta bussen tillbaka till Kota Kinabalu. På bussen hade de dragit på luftkonditioneringen ordentligt, till kalla knappt 20 grader. Med hjälp av boendet i KK gjorde vi lite efterforskningar om var vi möjligtvis skulle kunna se Rafflesia-blommor (världens största blomma) och så satt vi strax på bussen till Ranau, där vi bytte till privattaxi för att komma till Poring. Poring är mest känd för sina hotsprings, som ligger i en del av Kinabalu-nationalparken. Själva byn var mycket mindre och mycket mer öde än vad vi hade hoppats på, och en natt här var mer än nog. Första dagen gick vi på eftermiddagen för att se rafflesian. Det var två stycken som var i blom, så vi hade tur - det tar över ett år för en knopp att slå ut, och sedan blommar de bara i ungefär fem dagar. För att få se och ta kort på dem fick vi betala 30RM/person i "inträde" till någons trädgård, där de råkade växa. Vi fick också en "guide" (tonårssonen i familjen) som visade oss vägen dit (ca 100 meter). Kanske lite mycket, men det var roligt att få se dem (även om vi hade trott att de skull vara ännu större).

Rafflesia

När vi satt i Poring och funderade över hur vi möjligen skulle kunna fördriva tiden framöver fick vi nys om ett ställe som hette Lupa Masa - djungelcamping. Vi gjorde lite research och bestämde oss för att prova. Dagen därpå gick vi på morgonen till Kinabalu-parken (15RM/person). Där inledde vi med ett bad. De hade installerat massor med kar i olika storlekar, som alla hade två kranar: en med vatten från den varma källan (väldigt varmt) och en med bergsvatten (ganska kallt). Så fick man blanda till behaglig temperatur! Och efteråt kunde man ta sig ett dopp i en pool med enbart svalt bergsvatten. Sedan gick vi vidare för att se parkens andra attraktioner - en fjärilsfarm och en hängbro uppe bland trätoppar (dessa fick vi betala extra för).Efter lunch var det dags att ta oss till Lupa Masa.

Uppe bland trädtopparna

En av få fjärilar som satt stilla länge nog för att kunna bli fotad :)

Vi packade om våra väskor, lämnade de stora i Poring och mötte vår guide samt ett brittiskt par. Vägen till Lupa Masa var nämligen en tvåkilometers promenad genom djungeln. Väl framme kunde vi vila, sitta och läsa, och prata med de andra gästerna. Vårt "boende" var ett tält nere vid floden, där det fanns madrass och filt men ingen kudde (det var inne i en trästruktur, så vi var en bit ovanför marken och hade tak över huvudet). Här var lugnt, tyst och skönt. Vi promenerade runt i djungeln, till ett vattenfall för att bada, och längs med floden (fast vi fick se upp för blodiglar som där fanns en del). Där fanns också två små kattungar, varav en var väldigt kelig och gärna lade sig för att sova i mitt knä :) Det enda nackdelen med att bo här var att det var väldigt lång tid mellan lunchen (klockan 12) och middagen (klockan 20). Men god mat och gott sällskap! Här stannade vi i två nätter, sedan var det dags att åka tillbaka till Kota Kinabalu och förbereda oss för berget.

Vårt boende i Lupa Masa

Fint och härligt vattenfall!

Promenad längs floden

English summary
From Sandakan we took a long bus (8h) North to Kudat, where we were picked up by the owner of the guest house/homestay we would be staying at. It was situated in a small village called Tajau Laut, and there were basically no other tourists. The owner lived in one building with his family/relatives, while we had the other building to ourselves. Though it was quite recently opened, we suspected that we might be the first international guests staying there. The owner was very kind, talking about all kinds of things and preparing all meals for us. One evening we even got fresh crabs caught in the nearby river, and another night we got to try something that I think is called horseshoe crab (although it looks more like a really ancient sea creature). We also did a short trip up to the Tip of Borneo (the most Northern tip of the island) which was very pretty. Otherwise we spent our days reading, swimming and walking along the long and pretty beach. We really liked it here!

After a few days, it was again time to move on. We were driven back to Kudat where we took the bus to Kota Kinabalu. We only stayed one night there, and with some help from the guesthouse we managed to find our next destination. So the next day, we got on the bus to Ranau, where we had to change to a taxi to go to Poring. Poring is mostly known for its hotsprings, which are situated in the Kinabalu national park. But the first thing we did was to go see the Rafflesia-flowers (the largest kind of flower in the world). They take over a year to bloom, and then only last for about five days, so we were lucky to see two of them blooming. Although they were on someone's property, so they charged quite a bit for the "entrance fee". The next day we went into the park, and started off with a swim. They had created several "bathtubs" that each had two taps - one with hot water coming from the hotspring, and one with cold water coming from the mountain. You could also go for a refreshing swim in the pools with only mountain water. We also went to see the other attractions - a butterfly farm and a treetop hanging bridge.

The day before we had found out about a cool place nearby, and since we had some days to spend before the mountain, we decided to check it out. So in the afternoon, after the park, we repacked our bags, left our big backpacks in Poring, and met up with a guide and a British couple to go to the jungle camp Lupa Masa - a 2km walk from Poring through the jungle. At Lupa Masa, in the middle of the jungle, all was quiet and tranquil. Our accomodation was a tent by the river. We would spend the time going for a walk in the jungle, reading, walking to the waterfall for a swim, or walking along the river (but keeping an eye out for leeches). There were also two kittens there, one of which liked to cuddle and sleep in my lap :) The only downside was that it was a full 8 hours between lunch and dinner (12-8pm)! But we really liked it here. We stayed for two nights, and then it was time to go back to Kota Kinabalu again to prepare for the mountain.

Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del II

* English summary below *

Sista kvällen i Semporna traskade vi bort till busstationen för att säkra en biljett norrut. Vi hade redan hört av oss för att boka ett rum på ett B&B i Sukau, för att få hjälp att ta oss dit. Det går nämligen inga bussar hela vägen, utan man måste köpa en biljett till Sandakan och sen hoppa av vid vägkanten vid Sukau junction, som mest är en stor rondell. Bussen (45 RM/90 kr per person) gick klockan åtta på morgonen från Semporna, och tog ungefär tre timmar tills det var dags för oss att hoppa av. Väl där väntade en förare med bil på oss som boendet hade arrangerat; ett måste då det var ytterligare fyra mil från "stora vägen", vilket gick på ytterligare 25RM/person.

Här var kanske det första stället där vi noterade att det var ganska "tomt". Till Sukau kommer man nämligen för att gå på vandringsturer i regnskogen och för att åka på båtturer på Kinabatangan-floden, varifrån man kan se flertalet däggdjur och fåglar. De flesta kommer dock hit på paket-turer, förbetalda 3D2N eller liknande. Få stannar längre. Det har antagligen blivit en bra deal för boendena, då de kan få in fler gäster under kortare tid och dessutom garantera att de tar alla turer som erbjuds. Eftersom vi generellt undviker sådana turer, och också kände att vi ville ta det lite lugnt (och lista ut nästa destination) så bokade vi tre nätter enbart boende. Trots att det bara fanns en annan restaurang i den lilla byn ingick inte maten i vårt boende, men man kunde få en enkel måltid för 10RM (om man inte ville ha samma mat fast i buffé-stil för 25RM).

Kinabatangan River

Första dagen tog vi det lugnt och läste mycket, och begav oss sen på båttur på kvällen, mellan halv åtta och halv nio. Vi tänkte att vi kunde få se mycket spännande, men det var nog den minst värda turen - som dessutom var halva tiden men samma pris jämfört med de andra båtturerna. Lite fick vi dock syn på - en monitor lizard (stor ödla som låg och sov i ett träd), en cotton bird (någon liten fågel som vi inte såg så tydligt), en uggla, en syrsa och en orm. Jag fick också syn på några röda apor som satt i träden kring boendet i skymningen. På morgonen vaknade vi tidigt av ett kraftigt monsunregn, som nästan dånar som åska. Vi tyckte att det var ett bra tillfälle att ta lite sovmorgon! Efter frukost gick vi på en djungeltrek med tre andra turister och en guide. Vi fick låna gummistövlar, vilket verkligen behövdes då det var extremt lerigt (och ganska djup sådan också...). Vår guide berättade en del om olika växter och träd vi gick förbi, men så plötsligt så hörde vi prasslande och högt ovanför oss hade vi turen att få se en vild orangutang! På denna typen av vandringar är det ganska ovanligt att man får se några djur överhuvudtaget, eftersom de flesta drar sig undan så fort de hör att någon kommer - och man är som människa ganska högljudd av sig. Tillochmed vår guide blev positivt överraskad av att få se orangutangen, och vi spenderade alla ganska mycket tid med att försöka ta bilder på maxzoom (inte helt enkelt) och spana genom kikare på detta under.

Lerigt värre

...och det här var bästa bilden vi fick

Senare under dagen åkte vi på båttur på eftermiddagen, vid fyra, och även denna gången hade vi väldig tur. Eftermiddagsturen går i stort sett ut på att leta pygméelefanter - världens minsta elefantart (de blir ungefär 2,5 m höga, så inte så jättesmå ändå) - men det är såklart inte alltid man får syn på någon. Vi spenderade ungefär en timme på att åka upp och ner längs floden medan båtförarna spanade och gestikulerade med varandra om de hade tur eller inte. Till slut verkade det som att någon fick napp, och vi slöt oss snart till ett tiotal andra båtar som stannat till på samma ställe. Mycket riktigt prasslade det till inne bland träden och man kunde skymta en elefant... och två... och tre. Snart gick det upp för oss att det inte bara var någon enstaka, utan 15-20 stycken i blandade åldrar som tog sig längs med floden och passade på att både äta och bada på vägen. Således spenderades den andra timmen med att ta så många bilder man kunde (lättare sagt än gjort) eller bara sitta och stirra förundrat på dessa häftiga varelser - elefanter i det vilda! Och de var ganska högljudda av sig också, och både trumpetade och vrålade med jämna mellanrum. Ungefär några hundra bilder senare var det dags att åka tillbaka, men just som vi börjar köra bortåt ropar en person bakom oss "krokodil!", och när vi vänder oss om hinner vi skymta ett par näsborrar som sticker upp ur vattnet. På vägen tillbaka såg vi ett par olika sorters apor. Riktig djungel-bingo, som en av våra båtgrannar uttryckte det. Väl värt pengarna, och betydligt roligare än natturen!

Hornbill

 

Lägg till bildtext

Stor publik för elefanterna

Vår tredje dag i Sukau var vi uppe tidigt på morgonen för att ta den första båtturen, med start klockan sex på morgonen. Vi fick inte syn på så mycket djurliv - några fåglar (hornbills) och apor - men det var lugnt och stilla, och otroligt vackert; skönt att bara njuta av naturen. Efter frukost passade vi på att ta en promenad, och vi bestämde oss för att gå bort till den andra restaurangen för lite omväxling och en iskaffe. När det väl var dags för oss att gå tillbaka började det regna lite smått, och ganska snart var det full monsun över oss. Man kan verkligen säga att det var som en dusch, vi var helt genomblöta när vi kom fram! Därefter blev det en lugn eftermiddag där vi inte gjorde något särskilt.

Vackert och stilla på morgontur

Dagen därpå var det så dags för oss att åka vidare. Även denna gång hade vi bokat boende i förväg, men för att underlätta transporten åkte vi med minibuss från Sukau som skulle åt det hållet. Ytterligare tre timmar (och 50RM/person) senare var vi framme i Sepilok. Vårt boende där var en något annorlunda syn - vid en första anblick såg det ut som ett lyxresort, vilket det kanske också varit en gång i tiden, med stora dammar och en pool. Rummen var dock gamla och slitna och såg ut att behöva en upprustning. Cafét och baren vid poolen var igenbommade. Även Sepilok är ett ställe dit många bara åker på organiserad tur. Här besöker man orangutang-centret där de tar hand om skadade och föräldralösa orangutanger och ger dem mat, så de är semi-vilda. Vårt boende låg bara fem minuter bort, så väldigt lägligt. Ankomstdagen tog vi det mest lugnt, eftersom vi ändå behövde vänta till eftermiddagen för att kunna checka in. Vi tog en promenad för att se om det fanns någon by eller någon annan restaurang, men utan lycka.

På morgonen dagen därpå började vi med orangutangerna. Inträdet var något dyrt, 30RM/person plus 10RM/kamera. Det fanns en "trägång" (canopy) i djungeln som man kunde gå på, en väldigt kort runda. Vid andra änden fanns ett hus med en glasvägg som vätte mot "lekplatsen", där några yngre orangutanger ibland svingade förbi. Den stora attraktionen var dock matningen vid halv elva-tiden. Turister börjar flockas 20 minuter innan och står och svettas tillsammans med kamerorna beredda. Mycket oh-ande och ah-ande när orangutangerna dök upp, och några av dem kom även ganska nära och showade lite. Lite för turistigt för våran smak - och framförallt eftersom vi redan sett en vild orangutang, så kände vi oss ganska nöjda utan att ta några extra bilder. Enligt broschyrerna skulle det finnas promenadslingor också, men när vi frågade personalen fick vi veta att den som funnits numera var avstängd, efter att en turist för något år sedan blivit attackerad av en orangutang.

Således blev det ett kort besök - det fanns egentligen inte så mycket att göra eller se förutom matningen. Istället promenerade vi bort till Rainforest Discovery Center (15RM/person), där vi visste att det garanterat skulle finnas många promenadslingor. Vi började med en treetop-walk, som gick högt över marken. Detta område är verkligen ett paradis för den som gillar att skåda efter fåglar. Vi som inte är så rutinerade (eller jätteintresserade) fick inte syn på så många, men en och annan liten krabat. Vi fortsatte på vanliga marknivå-slingor, vilket var väldigt trevligt. Jag fick tillochmed syn på en flygödla! Väl värt det något lägre inträdet, och inte alls mycket turister.

Spanar efter fåglar

Tropiska träd

...med stora rötter

 Mycket mer fanns det inte att göra i Sepilok, och dagen därpå beställde vi en uber (eftersom boendet bara erbjöd väldigt dyr transport) till Sandakan, där vi bara tänkte övernatta innan vi åkte vidare. I Sandakan vandrade vi runt staden i jakt på souvenirer, vilket vi inte hade sett röken av tidigare. Efter mycket letande hittade vi en liten butik, men de sålde mest t-shirts. Inte ens ett vykort. Till slut hittade vi en träfigur (orangutang) men de flesta var kantstötta eller spruckna, så vi fick nöja oss med den "minst fula". Till lunch lyckades vi hitta ett ställe med padang-liknande mat, som hade både grillade auberginer och jackfruit-curry! Och efteråt var vi så mätta att vi kände att vi behövde en promenad, så vi gick längs en Heritage Trail som var måttligt skyltad. Vi kom nästan hela vägen innan vi tappade spåret och svängde av mot stan igen. Hamnrestaurangerna bjöd på spännande mat med fisk skaldjur, så Sandakan blev inte en alltför dålig transfer-ort.

Fast vi älskar nog inte Sandakan ändå.

English summary:

From Semporna we took the bus north to Sukau. We had arranged accomodation a few days before in order to get transportation all the way - you have to get off the big bus by the side of the road, and from there it's another 40km to Sukau, but now there was a car waiting for us when we got off the bus. Sukau was probably the first place where we noticed that it wasn't very lively. No backpacker hangouts. Most people only come through on organized tours, 3D2N kind of thing, which of course is beneficial for the accomodations as they can squeeze in more guests every month. But of course, we were not very interested in organized tours, so we simply booked a room for three nights and took it from there.

To Sukau (or Bilit) people come to see wildlife, on jungle treks or boat cruises on the Kinabatangan river. Our first day we mostly relaxed, and then took the after-sunset river cruise. Although it's the same price as the other cruises, it's only half the time, and we found this to be the least exciting option. But we did get to see a monitor lizard, a cotton bird, an owl, a cricket and a viper. The next day we woke up to the roaring sound of the monsoon, so we thought it best to sleep in a little. After breakfast, when it had cleared up, we went for a jungle trek. Usually you don't see any animals on the treks, as they disappear as soon as they here people, but we were incredibly lucky to see a wild orangutan in the trees above! Even the guide was very happy about this, so I reckon it doesn't happen very often. The same day we went on the afternoon river cruise, which mostly only is about the elephants. The pygmy elephant is endemic to Borneo and the smallest species in the world (about 2,5m height). But even they can be difficult to spot on the river cruise. Again, we were incredibly lucky. After about one hour of the boats going around scouting, someone had managed to find the elephants and we joined about ten other boats that had gathered in one place. And there they were! Not just one, but 15-20 elephants were down by the river to feed and bathe. So we spent the next hour taking all the pictures we could and enjoying the sight of a herd of wild elephants. Just as we turned to head back, a crocodile was sneaking past the boat - although we only saw the snout of it.

The next day we woke up early to go on the morning river cruise. We saw different kinds of birds (e.g. hornbills) and monkeys around, but it was mostly just a tranquil and beautifully still morning at the river. But we enjoyed it. We decided to go for a walk later to have lunch at the only other restaurant in the very tiny village, but as we were heading back afterwards, the unforgiving monsoon hit again, and it's fair to say we were completely shower-soaked before we reached our room.

The next day it was time to move on, so we joined the minibus heading north and they drove us all the way to our accomodation in Sepilok. A huge, once-upon-a-time-luxury resort, with pool and all, even though the rooms were in great need of a renovation. Since we had to wait until the afternoon to check in, we spent most of the first day by the pool. There was no village around, so not really any place to go except for the tourist attractions.

The next day we went first to the orangutan center, which consisted of a short canopy walkway. There was a house with a glass wall, from which you could see some young, semi-wild orangutans playing. The feeding was incredibly popular, and tourists were packed on the platform, sweating in the humidity, while waiting for the orangutans to show up. And sure enough, a bunch of them came for their daily dose of fruit and veggies, some getting really close and showing off a bit for the crowd. We enjoyed seeing them, but were so happy that we got to see one in the wild before - a much more genuine experience. After that we headed to the Rainforest Discovery Center, which was much less crowded, and which offered some beautiful walking trails and treetop walkways. This is a paradise for birdwatchers; we managed to spot a few little ones and I was lucky to see a flying lizard!

As there were nothing else really to do, we left the next day for Sandakan (with an uber, which ended up much cheaper than a taxi arranged by the accomodation). We only stayed one day in Sandakan, but we managed to (after some effort) find an okay souvenir (wooden orangutan) which wasn't too broken, and eat us stuffed on grilled aubergine and jackfruit curry (favorites from our time in Indonesia). We also had a nice dinner at a seafront restaurant, serving delicious fish and seafood dishes. And the next day, we moved again.

Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del I

* English summary below *

Väl hemma och efter ett par dagars vila är det så dags att sätta mig och sammanfatta alla våra fantastiska (och mindre fantastiska) upplevelser. Troligtvis på tre eller fyra inlägg. Denna första del kommer tillägnas den första veckan, vilken vi spenderade på Mabul på ett dykpaket. Men först lite kort om resan dit och vårt helhetsintryck av resan.

Vi begav oss alltså till Sabah, en av två regioner på Borneo som tillhör Malaysia; resterande regioner tillhör Indonesien eller Brunei. Resan dit bestod av tre flyg, då vi hade transfer i London och Hongkong, vilket ändå inte var helt fel - på Heathrow hittade vi en ensam fempundssedel som köpte oss vatten, chips och kokoskaffe, och Hongkong visade sig vara den kanske vackraste flygplats vi sett. Inte invärtes kanske, men med en utsikt över hav och öar gjorde det att Hongkong snabbt hamnade högt på våran att-besöka-lista! Som sagt stannade vi bara en dag i Kota Kinabalu. När vi traskade omkring på kvällen på jakt efter middag blev vi alltförväl påminda om precis vad vi inte hade saknat med Sydostasien - den kombinerade lukten av avlopp, durian (en extremt illaluktande frukt) och färskfångad fisk. Det visade sig att vi hade lyckats pricka in högsäsongen för durian, och eftersom Malaysia är väldigt välbesökt av kinesiska turister (som tycks älska durian) så såldes det i mängder, både i färsk form men också i dedikerade durianbutiker, som sålde frukten i torkad form, färsk form, doppad i choklad, eller som glass.

En iskaffe och en iste i KK

Dagen därpå tog vi oss tillbaka till flygplatsen igen, vilket var väldigt smidigt då det gick flygbussar flera gånger om dagen för ynka 5RM (ca 10 kr) per person. En kort flygning söderut till Tawau, där vi blev upplockade på flyplatsen och fick privattaxi till Semporna (arrangerad via dykresorten) där vi skulle övernatta innan vi åkte ut till Mabul. Det var en lång biltur. Men där fanns ingen vacker natur att beundra. Längs vägen, så långt man kunde se åt båda håll, bredde stora palmodlingar ut sig. I en väldigt stor del av Borneo har regnskogen (som är bland världens äldsta regnskogsområden) skövlats för att ge plats åt fler palmer; för att kunna producera mer palmolja.
Semporna var kanske inte heller någon höjdare, bortsett från restauranger som sålde roti canai (ett slags bröd/pannkaka som serveras med daal eller curry) för 1RM styck. En promenad i staden tog oss genast väldigt nära de lokala; en marknad som slingrade sig genom gränder där man inte kunde gå mer än en person i bredd, en stor moské som glimrade i eftermiddagssolen, hus på styltor utöver vattenbrynet och barn som sprang runt, tittade på oss, och ropade "hello!" eller "good morning!". Under husen var marken och det grunda vattnet täckt av sopor.

Morgonen därpå åkte vi med båt ut till ön Mabul, vilket tog ungefär en timme. Längs med vägen fick båten stanna ett flertal gånger eller ta omvägar för att inte skräpet som flöt runt på ytan skulle fastna i propellern. På Mabul blev vi inkvarterade in en fin bungalow som hade en liten veranda med stolar och en hängmatta. Vi hade helpension och fick alla måltider serverade i form av buffé. Eftersom vi var lediga första dagen bestämde vi oss för att gå en promenad längs stranden, men vi gick inte så långt innan vi vände. I sanden låg ofta glasskärvor och annat skräp. På den långa bryggan som ledde från stranden ut till båtarna såg man resortens strand åt ena hållet, och en lokal by åt andra hållet. Människorna i den lokala byn var förr ett nomadfolk, s.k. sea gypsy, som bodde på havet och försörjde sig på fiske. Nu när en stor del av området har blivit en nationalpark har de fått slå sig ner permanent på ön, med hus i samma stil som i Semporna på styltor över vattnet. Under husen i den lokala byn var vattnet fullt av sopor. På vårt boende städade de stranden och reven en gång i veckan. I den lokala byn städades det antagligen aldrig.

Således fick vi lite av en chock när vi kom ner. Att såväl städer som natur och hav är fullt av sopor och plast är förstås inget nytt - det är något vi sett på flera andra ställen, bland annat i Myanmar. Men sällan har vi sett det i sådana mängder, och så tydligt - så icke-dolt för turismen. Kanske är det något som är viktigt att se. I Sverige tar vi till åtgärder för att minska användandet av plast och plastpåsar, de flesta människor återvinner och sopsorterar så gott det går. Återvinning och sopsortering existerar knappt i många mindre städer, och framförallt inte i byar och på landsbygden, på många ställen i Sydostasien. Många stränder både på öar och fastland blir hårt "drabbade" då sopor sköljs upp på stranden av vågor och strömmar - kanske räcker det inte att städa en gång i veckan; kanske måste man städa varje dag. I flera år. Om det någonsin kommer att försvinna.

Lokal by inklämd mellan två dykresort

 Under vår vistelse på Mabul gjorde vi tre dyk om dagen, totalt nitton dyk, ofta runt Mabul eller runt den närliggande ön Kapalai. Det var inte vackra, färgglada korallrev, utan snarare muckdives eller väggdyk - men vi fick se så mycket spännande saker! Bläckfiskar, cuttlefish, sea snakes, en jättemuräna som hette Elvis, flera spännande nudi branchs, fler stycken frogfish (vilket vi aldrig sett innan) både väldigt stora och väldigt små, en Denise pygmy seahorse, ornate ghost pipefish, många sköldpaddor, räkor, humrar och mycket mer.

Frogfish

Nudi branch

Cuttlefish

Sköldpadda :)

Höjdpunkten var den dag då vi åkte till Sipadan för att göra fyra dyk - Sipadan är världskänd för sin dykning, och gör en verkligen inte besviken (även om det är väldigt dyrt att dyka där). Under ett av dyken simmade vi in i mitten av en tornado av trevallys - som en enda stor vägg av silverglänsande fisk runtom en. Här var också korallen väldigt färgglad och vacker, och vi såg mängder av sköldpaddor och revhajar på alla våra dyk. Tyvärr hade vi inte tur nog att få syn på någon hammarhaj, som ibland skymtas där, men det var svårt att vara besviken när vi fick se så mycket annat, och vara på en sådan fantastiskt vacker plats. Således var varje dag enligt schemat: frukost, dyk 1, fika, dyk 2, lunch, dyk 3, vila/sol, middag, vila/läsning/socialisera. Undantaget var Sipadan då vi fick gå upp 05.30, liten frukost, dyk 1, större frukost, dyk 2, fika, dyk 3, fika, dyk 4, och sedan tillbaka till Mabul.

Soluppgång, redo för avfärd till Sipadan

Aningen trötta men på Sipadans vackra, kritvita strand

På det stora hela hade vi en väldigt bra vecka, med fantastiska upplevelser och trevligt sällskap. Det enda vi hade att klaga på var att det var lite myggigt, och att vi var lite krassliga och fick lite problem med öronen mot slutet av veckan, vilket gjorde det lite svårt att tryckutjämna ibland - vilket dock många andra också verkade råka ut för. De flesta dagar var soliga, med en och annan regndag, men det var ofta för varmt för att man skulle kunna ligga i solen mer en bara en kort stund. Dagen vi skulle åka hade vi också "ledigt", och spenderade tiden med att gå ett varv runt ön- Hur charmigt det än är att få gå barfota i en hel vecka i sträck är det inte lika skönt när sanden är så varm att man bränner fotsulorna! Till slut blev det dock dags att sätta på sig sandalerna och kliva i land i Semporna igen, där vi spenderade ännu en natt innan vi tog oss vidare till nästa destination.

English summary:
This post will cover our first week in Sabah, Borneo, which we spent diving on the island Mabul. Sabah is one of two regions on Borneo which belong to Malaysia; the other regions belong to Brunei and Indonesia. During our long travel there, we had transfers in London and in Hongkong. Honkong turned out to be both impressive and beautiful, and has definitely made its way onto our places-to-go list. When we arrived in Kota Kinabalu, we were reminded of exactly what we had not missed about South East Asia - the smell of suers, durian fruit and fresh fish. It turned out to be the peak season for durian, and so the ill-smelling fruit was sold everywhere, both fresh and in special durian-shops, as it is widely popular among the masses of Chinese tourists. We only spent one day in the city before going back to the airport to catch a short flight south to Tawau, where we were picked up by a private taxi arranged by the diving resort to take us to Semporna.

During the car ride, we looked out the windows to see, not beautiful rainforest, but endless palmtree plantations. A huge part of the rainforest on Borneo have been devastated in favor of planting more palm trees and producing more palm oil. Semporna was not a very charming city either, but walking around we felt that it was really a place for the locals rather than tourists. We walked through a market made up of narrow alleys, past a big, beautiful mosque, and out on a jetty where families lived in small houses or shelters on stilts over the water. Children would glance at us curiously and call out "hello!" or "good morning!". Below the houses, the shallow water was filled with trash.

The next day we took the boat out to Mabul; on the way out the boat had to stop several times to avoid getting plastic stuck in the propeller. On Mabul, walking along the beach, we would have to watch our step in order to not step on shards of glass. On the other side of the jetty was another local village, similar to the one in Semporna, built on stilts. These people used to be sea gypsy, living their lives on the sea, but have now had to settle down permanently on the island. Again, below the houses, the beach and shallow water were completely covered in trash. At our resort, they did beach cleaning and reef cleaning once per week; at the locak village, probably not at all.

On Mabul, we were staying in a wooden bungalow, which had a small veranda with two chairs and a hammock. All meals were included and served buffet-style. We did three dives per day, a total of nineteen dives, and even though it was rather muck dives and wall dives, rather than pretty colorful coral dives, we got to see a lot of cool stuff, including octopus, cuttlefish, sea snakes, several frogfish (which we hadn't seen before), ornate ghost pipefish, a Denise pygmy seahorse, lots of turtles, and shrimp and lobster. One of the days we went diving at Sipadan, which is world known for its diving (and rather expensive). We did four dives here, and the coral was very beautiful and colorful, as were the fish. On one of the dives we were swimming in the middle of a tornado of trevallies. We saw many turtles and reefsharks, but unfortunately we didn't spot any hammerhead sharks.

Most days were sunny and warm, but occasionally a monsoon shower would pass by, for one hour or several hours. On our last day we walked around the island before we had to put on shoes (after a week of being barefoot) and take the boat back to Semporna, where we had to stay another night before continuing to our next destination.