Dag 201, Norra Sulawesi, Indonesien

Så kommer äntligen första inlägget från Indonesien - som hittills utan tvekan har varit det tuffaste och mest påfrestande resmålet i hela Sydostasien. Mycket otur och lite oflyt, och kanske valde vi också ett av de tuffare ställena att börja på, nämligen Sulawesi. Överlag är Indonesien mindre utvecklat och mindre turistat än övriga länder. Sulawesi är dessutom en jätteö, och vad som kan vara bra att veta (som vi inte visste) är att det tar väldigt lång tid att förflytta sig. Mellan två destinationer tar det ofta två eller tre dagar, istället för en halv till en dag, som det annars brukar ta. Dessutom verkar det av någon anledning vara lättare att resa från söder (Makassar) till norr (Manado) snarare än tvärtom. Vad vi också har lärt oss är att det är betydligt bättre att söka ett 60-dagars visa i förväg (på internet eller i exempelvis Malaysia) än att lägga tid och pengar på att förlänga VOA (visa on arrival) på plats. Om man ändå vill förlänga sitt VOA på plats kan det vara av värde att veta att man måste ha varit i landet i minst 14 dagar innan man kan lämna in sin ansökan, samt att Manados immigrationskontor är det svåraste och mest bråkiga immigrationskontoret i hela Indonesien. Med det sagt har vi fått spendera fem dagar på detta kontor, och många värdefulla resdagar. Det gjorde också att vi fick planera om och planera om igen, och slutligen bestämde oss för att skippa södra Sulawesi till en annan resa, helt enkelt för att det skulle ta för lång tid.
Men nu till våra destinationer och höjdpunkter på Sulawesi.

Bunaken
Bunaken är en ö strax utanför Manado, och var vår första destination. Av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara kom det att få en speciell plats i våra hjärtan; något som gjorde att vi kunde känna oss på-rätt-ställe-i-världen; något som gjorde det hjärtslitande att åka därifrån. Båda gångerna. Som en oas.
Bunaken har egentligen inte så mycket sol-och-bad. Sol finns det gott om, men inte riktigt lika gott om paradisstränder. Vi hade en liten strandsträcka som vi delade med några båtar, annars var stranden kantad av mangroveträd. Det är dykning och snorkling som lockar folk att åka hit - sikten är ofta 30-40 meter, och dramatiska korallrevsväggar och frodigt fiskliv inger känslan av att vara i ett akvarie. På vårt boende, Daniel's resort, fanns alla möjligheter att känns sig hemmastadd - beachfront bungalow med västerländskt badrum samt altan, frukost, lunch och middag bufféstyle och vatten, te och kaffe obegränsat under dagen (225 000 Rp/person och dag). Vi spenderade två dagar med dykning, där ett av våra bästa dyk var på Lekuan I, allmänt känt som en sköldpaddstät dyksight - här såg vi närmre trettio sköldpaddor under ett dyk, däribland Rambo, en sköldpadda som är 1,6 meter lång (lika stor som jag!). Därutöver spenderades ett par dagar med att snorkla och ta det lugnt, och en förmiddag ute på delfinsafari, där vi fick se kring hundra stora delfiner hoppa och leka i närheten av båten. Jag hade utan problem kunnat spendera mer tid här, och jag hoppas någon gång kunna komma tillbaka.
Till Bunaken kommer man lättast med lokalbåten, som går från Manado på eftermiddagen, och från Bunaken till Manado på morgonen (kostar 50 000Rp/person)

Togean islands
Denna ögrupp är också känd som dyk- och snorklingsställe, men med bättre strandmöjligheter. Här hade vi dock vår andra otursvända. Normalt sett går färjan från Gorontalo (norr om öarna) två gånger i veckan, men i maj är ofta en av båtarna dockad för service, och information om sånt är inte så lätt att få tag på. Således kom vi till Gorontalo i tron om att vi kunde ta färjan dagen därpå, bara för att upptäcka att schemat hade ändrats och att vi istället hade missat färjan med en halvtimme. Detta ledde till att vi fick spendera två dagar i Gorontalo (som inte är en jättespännande stad), åka dyr transport till grannstaden Bombulan och övernatta på ett öde färjeläge för att komma med en annan färja. Från andra hållet, Ampana i söder, går båtarna betydligt oftare (alltså lättare att ta sig åt andra hållet). Till öarna kom vi iallafall, dock till ön längst österut (Waleakodi) som tyvärr ligger längst bort från de vanligare boendena (Kadidiri och Fadhilas). Vi tog oss till boendet närmst (Sifa cottages) som var helt okej men som hade lägre standard och sämre mat än Bunaken, vilket gjorde oss lite besvikna. Dessutom regnade det varje dag, vilket gjorde att det var för dålig sikt för att dyka. Med detta sagt - inte så bra upplevelse av Togean för vår del, men hade allt flutit på bättre och vädret varit lite snällare hade vi nog tyckt mycket mer om det!
Det var också här vi insåg att det skulle ta för mycket tid och energi att fortsätta söderut (av flera anledningar), och bestämde oss för att återvända norrut.

Vi roade oss med att plocka kokosnötter

Tomohon
Efter att slutligen ha fått lämna in våra visa-ansökningar tog vi oss till den lilla bergsbyn Tomohon. Det är lite av ett tillhåll för Manados överklass, och här finns både vackra trähus och små plåtskjul. Vi bosatte oss strax utanför stan, på Happy Flower (som var helt okej, men hade tråkig frukost), mitt emellan de två vulkanerna Lokon och Mahawu. Lokon är en stor och väldigt vacker vulkan, som tyvärr är lite aktiv då och då vilket gör att man inte alltid har möjlighet att bestiga den. Under våran vistelse mullrade den lite och spottade ut rök, så vi fick nöja oss med den något lägre (och helt ofarliga) Mahawu, som dock bjöd på en otroligt vacker panoramautsikt som sträckte sig över hela norra Sulawesi (inklusive Bunaken). Tomohon är egentligen mest känd för sin lördagsmarknad, där man kan se (och smaka) det mesta i djurväg, inklusive hund, orm, skogsråttor och annat. Vi kände dock att vi inte var så intresserade av att se denna del av köttmarknaden, det räcker att veta att det finns och att få höra om erfarenheter från andra... Istället blev vårt andra utflyktsmål Lake Tondano, en ganska stor sjö som ligger 600 meter över havet och som är väldigt vacker att promenera längs. Vi stannade i en liten by intill sjön för lunch, och fick otroligt god (och billig! Ca 10 kronor) mat - lokal fisk med ris och ugnsgratinerade eggplants, och blev dessutom bjudna på mangosteen till efterrätt, en söt och god frukt som anses vara delikatess i stora delar av Sydostasien.
För att ta sig till Tomohon från Manado får man först ta en mikrolet (blå minibuss som finns överallt i stan) till busstationen Karombasan, och därifrån ta lokalbuss till Tomohon (som kör när den är fullsatt) som kan släppa av en på vägen om man vill bo utanför stan. För att sedan ta sig till Tondano måste man från Tomohons bussterminal ta en mikrolet till Tondano, och sedan ytterligare en mikrolet (mot Remboken) som kan släppa av en längs sjön.

Utsikt över Lokon

Remboken och Lake Tondano

Tangkoko Nature Reserve
Efter att ha återvänt från Tomohon spenderade vi vår andra period på Bunaken, och därefter tre dagar i rad på immigrationskontoret. Under den första dagen träffade vi på en polsk tjej som hyrde ett hus i närheten, där vi fick övernatta och där de dessutom bjöd oss på middag och hjälpte oss med allt möjligt. Och hade två katter plus sex månadsgamla kattungar! Under en av dessa dagar, efter att ha spenderat förmiddagen med myndigheterna, bestämde vi oss för att göra en utflykt till Tangkoko. Det tar ungefär tre timmar att ta sig dit med lokaltransport, och det år därför att rekommendera att sova en natt på plats om man har tid. Här gör man vanligtvis en guidad tur på 3-4 timmar på eftermiddagen; vi gjorde en snabbversion eftersom vi kom dit ganska sent. Först gick vi för att se svarta makaker, och hittade ganska snabbt en grupp på 20-25 apor som definitivt inte var blyga av sig. På samma plats såg vi också näshornsfåglar, som satt högt upp i träden eller flög långt över huvudet på oss. Därefter åkte vi längre in i skogen för att leta rätt på tarsius (spökdjur), världens minsta däggdjur, som kommer fram när det börjar skymma. På vägen lyckades vi dessutom se två cuscus bears (pungdjur), vilket inte är alltför vanligt! Slutligen kom vi till "höjdpunkten" (dit alla turister tas), ett stort träd som husade en familj på åtta spökdjur - som var precis så gulliga som vi väntat oss! Dock lite mer skygga.
För att ta sig från Manado till Tangkoko får man först ta en mikrolet till bussterminalen Paal II. Därifrån går en lokalbussar till Bitung, varifrån man får ta en mikrolet till Pasar Giriam, varifrån man tar en pickup (som kör när bänkarna på flaket är fulla) den sista biten. Inträdet till Tangkoko har tyvärr, som för de flesta andra naturområden i Indonesien, chockhöjts, och kostar numera 100 000 Rp per person och dag.

Med detta sagt har vi haft många fina dagar, men också en del otursdagar och tyvärr alldeles för många rese-/transit-/immigrationsdagar. Det som vi framförallt hade velat se utöver detta är såklart Tana Toraja, vackra bergslandskap med traditionella byar och människor med annorlunda traditioner - men det får som sagt bli en annan resa. Efter ytterligare lite oflyt lyckades vi iallafall ta oss vidare till Flores, men den historien dröjer ytterligare några dagar till.

Kort om Sulawesi:
Vanligaste frukosten på hotell - fried rice (med mycket vitlök)
Första frågan vi fick samt vanligaste frågan vi får från främlingar - Do you speak indonesian?
Standard - de billigaste rummen på hotellen har ofta indonesisk toalett (mandi), ibland delad sådan, vilket innebär ståtoalett och att det inte finns dusch
Sämre standard - på Rex Hotel i Manado blev vi erbjudna ett rum som visade sig innehålla med en koloni småfeta kackerlackor som etablerat sig i badrummet. Vi fick istället bo i rummet intill, där det bara fanns två döda kackerlackor.
Kort sagt om Manado - inte en spännande stad men har åtminstone sevärdheter i omgivningen.