Dag 72, När saker inte går som man tänkt sig

Man tycker att livet är enkelt när man reser i Sydostasien. Att det är enkelt att resa, att det är bekvämt att flyga. Att det är extra smidigt att flyga när man kan checka in online innan man kommer till flygplatsen. Tills Vietnam ändrar sina regler för visum utan förvarning, och vi är en minut från att bli strandsatta på Terminal 3 i Manila innan de benådar oss.

Reglerna som gällt tidigare är att man som svensk får 15 dagars visa till Vietnam gratis, utan vidare. Nytt för 2015 är att detta endast gäller om det är minst 30 dagar sedan senaste utresedatum från Vietnam; detta fanns dock ingen information om förrän det trädde i kraft, och var omöjligt för oss att veta när vi bokade våra flygbiljetter till och från Filippinerna, i mitten av december. Ingen information ges heller från flygbolaget eller när vi lämnar Vietnam. Således står vi vid bag-drop på flygplatsen men får inte gå vidare eftersom vi bara har 29 dagar sedan utresedatum. Vi bönar och ber om att få komma på planet och vänta de sista timmarna på Hanois flygplats. De säger att vi måste fixa visa via internet, och vi betalar ett expressvisa för 132 dollar bara för att ett par minuter senare få ett mail som säger att de inte jobbar kvällstid och att vi inte kan få visat förrän om några dagar. Vi begär pengarna tillbaka och får tjata på flygpersonalen med tårar i ögonen tills de går med på att skicka ett mail och fråga om de kan göra undantag för oss. Vi får vänta vid disken i två timmar på svar och hinner ge upp hoppet helt, tills de en minut innan incheckningen stänger har fått ett svar att det är okej. Vi får komma in i landet. Vi hinner med vårt flyg. Vi för våra boarding pass, lämnar in väskorna och springer genom säkerhetskontrollerna bort till gaten, till vårt flyg som blir nästan tre timmar försenat. Vi landar mitt i natten, lättade, utmattade och hamnar i vänthallen där vi sover tills det är morgon. Nu har vi kommit in till Hanoi, hittat ett fint boende och trivs hur bra som helst. Är förtjusta i smågatorna som är fyllda med streetfood, souvenirer, fruktstånd och kaféer med vietnamesiskt kaffe (som smakar precis som mörk choklad!). Är så glada över att inte längre vara i Manila.


Med det sagt tänkte jag nämna kort om att ta sig över gränsen till ett annat land, något som alltid är tidskrävande, krångligt och ibland ganska dyrt. Tar man sig via landgränsen åker man oftast buss eller minibuss, många timmar på dåliga vägar. Ett billigare, men lite krångligare, alternativ är att bara köpa bussbiljett till gränsen, och ta sig vidare därifrån. Köper man paketresa så väntar det en annan buss på andra sidan gränsen, men det kostar mer och man råkar ofta ut för större eller mindre "bedrägerier". När vi skulle in i Kambodja från Thailand hamnade vi på den enda gränsen där man var tvungen att betala visumet med baht, vilket innebar att vi fick betala mycket mer än vad det egentligen skulle kostat. Vid gränsen till Vietnam var vi tvungen att betala 1 dollar per person för en "hälsokontroll" och fick vänta i tre timmar på bussen på andra sidan gränsen. Man ska vara försiktig och misstänksam, för att inte hamna i en dålig deal. För en del gränser behöver man också betala extra om man inte har med sig personfoto, så det kan vara bra att fixa från en fotoautomat i förväg. I lonely planet och på internet kan man också läsa om vilka gränsorter som är välanvända och mer säkra.
Att flyga in i ett land är enklare och smidigare, och risken att luras på pengar är betydligt mindre eftersom det är mer standardiserat.


Slutligen kan nämnas att vi nu har avverkat en tredjedel av vår resa. Det börjar bli mer påtagligt att man saknar vissa saker hemifrån. En del dagar längtar man mer efter den trygga vardagen eller småsaker man inte har här. När vi reser mycket längtar man efter att vara bofast och att sova i sin egen säng. När maten inte är så spännande längtar man efter sin favoritmat hemma. Långa rastlösa dagar längtar jag efter musik, efter att följa mina serier. Dagar med mycket stillasittande saknar vi att träna. Och när vi inte träffar några andra resande saknar vi våra vänner hemifrån lite extra mycket. Ibland önskar man att man slapp gå runt i samma kläder varje dag. Men på de bra dagarna är vi glada att vi är iväg, när vi ser vackra platser och får nya upplevelser glömmer vi alla småsaker och stormtrivs, njuter av platserna, upplevelserna och av att ha varandra. Dagarna flyter på och tiden går fort, och vi påminns om att njuta av tillvaron; innan vi vet ordet av är vi tillbaka i vardagen och kommer förmodligen att drömma oss tillbaka till de månader då vi såg oss om i världen.

Miniguide - Filippinerna

Filippinerna är ett större land än man kan tro, och trots att vi har spenderat en månad här känner vi att det finns betydligt mer att se och att vi gärna vill tillbaka hit fler gånger. En av de största fördelarna med landet, något vi märkte ganska snabbt, är att majoriteten av invånarna är väldigt duktiga på engelska, något som troligtvis har sin grund i att det en gång varit kolonialiserat av USA och därefter börjat lära ut engelska i skolan. Detta gör att det är väldigt enkelt att backpacka i landet, då man alltid kan göra sig förstådd. En annan sak vi märkte är att filippinarna är otroligt vänliga och hjälpsamma. Jag vet att vi har sagt samma om både Kambodja och Thailand, men här är det nästan mer påtagligt; vi har ett flertal gånger fått mer hjälp än vi kan begära utan att ha bett om det. Nackdelen med Filippinerna är att det kan vara både krångligt och dyrt att ta sig mellan olika ställen, då man ofta måste åka båt eller flyga. Dessutom har det lokala flygbolaget, Cebu Pacific, statistik på att de endast är i tid cirka 50 % av sina flygningar - värre än den svenska tågtrafiken! Alla våra tre flygningar här har varit försenade, från en timme upp till tre timmar. I övrigt kan sägas att Filippinerna är dyrt jämfört med Kambodjanoch Vietnam, både vad gäller boende och mat. En dollar är 45 pesos; boendet har legat kring 500-800 php och maten ligger ofta kring 100-200 php.

Missa inte:
Norra Luzon
* Att trekka bland risterasserna i Banaue och Batad
* Att bestiga Mt Pulag och se soluppgången från toppen (men ha varma kläder med...)
* Hanging coffins i Sagada
* Mumier i Kabayan
* De färgglada jeepneys som finns överallt
* Att se molnen svepas kring bergen (och ibland byn du befinner dig i)
* Att skippa Baguio om man inte har specifikt ärende dit

Palawan
* Puerto Princesa med omnejd, om man vill se en underjordisk flod
* Port Barton, en liten och lågturistad kuststad som ska vara väl värt ett besök
* Att bestiga "berget" i El Nido
* Båttur B och C i El Nido och i Coron
* Att fika på nybakat från Midtown Bakery i El Nido
* Vrakdykning i Coron
* Coron Hotsprings
* Frukostbuffén på Austria's place i El Nido, för 100 php
* Billiga mackor på Yummy Burger i El Nido
* Frukost på WG Diner i Coron
* Väldigt god vegetarisk mat på Brujitas i Coron
* Restaurangen Kookie i Coron

Mat:
Maten i Filippinerna är egentligen inte så spännande, men de har en del rätter som är väldigt goda. Bra att veta är att man ofta får väldigt små portioner, och att de flesta rätter inte inkluderar några grönsaker. Vanligt är att man får enbart en bit kyckling och en hög med ris, ganska torrt alltså. Man får inte alltid så fina köttbitar heller, väldigt ofta är det bitar med ben eller fett, så inga fina filéer. En filippinsk frukost består antingen av vitlöksris och kött, eller av silog, som innebär kött, ris och ett stekt ägg. Andra klassiska rätter:
* Chicken/Pork Adobo, gryta med kött och potatis
* Chicken afritada, kyckling i tomatsås
* Bicol Express, griskött i kokosmjölk
* Chopsuey, ungefär som wokade grönsaker
* Grillad kyckling med ris
* Pinakbet, grönsaksrätt
* Sizzling, mat som serveras på en varm platta där den fortfarande tillagas
* Halo-Halo, en efterrätt med glass, frukt, bönor och gelébitar

Boende:
I Banaue bodde vi på People's lodge, det enda stället som var öppet i princip dygnet runt och kunde ta emot oss när vi kom med nattbussen tidigt på morgonen. Det var ganska kallt på rummet, men det fanns varmvatten i duschen. Dessutom hade de väldigt bra mat på restaurangen. Här bodde vi för 700 php per natt.
I Puerto Princesa bodde vi på Ancieto's pension, där vi fick ett fräscht rum för 550 php. Här fanns också ett väldigt trevligt sällskapsrum och en lummig takterrass med kök som man fick låna, stolar, bord och en vacker utsikt över havet.
I El Nido kan jag rekommendera både vårt boende, Casa Yolanda, och boendet som ägs av indiern som hjälpte oss, Ashok's homestay. På vårt boende fick vi ett fräscht rum i ett tyst och lugnt område för 700 php (efter att har prutat lite), och det fanns gratis kaffe. Ashok's homestay är något dyrare, kring 1100 php, men är alldeles nybyggt och har en fantastisk värd och ett bra läge.
När vi kom till Coron bodde vi första natten på Marley's guesthouse, 500 php, och resterande nätter på Patrik & Tezz Guesthouse, 550 php. Marley's är väldigt populärt bland backpackers och har en trevlig stämning och hjälpsam ägare. Vi trivdes dock bättre på Patrik & Tezz, då det ligger längre från vägen och är tystare och lugnare. Ägarna här är svenska, och även de väldigt hjälpsamma. Dessutom finns det varmvattendusch och gratis dricksvatten. Båda boenden har delat badrum.
Värt att nämna är också att om man reser veckorna före, under eller efter jul/nyår och påsk kan det vara en fördel att boka sitt boende i förväg. Under dessa perioder är det väldigt mycket turister i omlopp och det kan vara svårt att hitta ett trevligt boende som har lediga rum bara genom att gå runt i stan. Detta upplevde vi framförallt i Baguio och i El Nido, men gäller troligtvis i hela Filippinerna.

* Undvik att stanna i Manila om ni inte behöver invänta flyg. Denna jättestad, som egentligen är 17 sammanvuxna städer, har mycket trafik och allmänt kaos, dyra boenden och slum och lyx blandat överallt. Vårt boende i Manila heter Wanderer's Guesthouse,, ligger i stadsdelen Malate, har rum för 790 php och en fin takterrass med lite mat, TV och bra wifi där man kan spendera tid. Dock finns det en skum lukt både i rummet och i de delade badrummen, något som förmodligen finns i de flesta hus i de flesta storstäder. Det duger för kortare vistelser, men inget man vill bo längre i.

Dag 69, Palawan-området, Filippinerna

De senaste veckorna har varit fantastiskt sköna och avslappnande - som semester i semestern. När vi nu närmar oss avresan tillbaka till Vietnam har vi en känsla av att vi egentligen ska åka hem (som man normalt gör efter en semester). Istället ska vi komma in i kringresandet igen, förhoppningsvis med nya krafter.

Flyget gick från Manila till Puerto Princesa på ön Palawan. Vi stannade bara en natt här men jag fick intrycket av att det finns lite att se i området kring Puerto Princesa och Sabang, bland annat en underjordisk flod (som dock ska vara väldigt turistad). För att få lite längre tid på varje ställe bestämde vi oss för att bara göra två stopp - en och en halv vecka i El Nido och en vecka i Coron. Vi har varit nöjda med beslutet och njutit av att slappna av på ett ställe, även om vi i efterhand fick höra att Port Barton är väl värt ett stopp på vägen.

El Nido är en stad med ganska mycket turister. Då jul- och nyårsruschen fortfarande var igång när vi kom dit fick vi lägga ner en del tid på att leta boende, men hade turen att träffa på en väldigt hjälpsam indier som hjälpte oss att få ett bra boende i ett lugnt och tyst område. Den vanligaste sysselsättningen i El Nido är att åka på båtturer, då man får en heldag på båt med lunchbuffé, snorkel och fem destinationer. Vi var på tur A, B och C, där de två senare var de bästa. Tur A är väldigt turistad, medan de andra turerna är lite lugnare. Här får man se mycket limestone, laguner, stränder och en hel del snorkling. Är man inte på båttur kan man åka tricycle till en fin strand, oftast Nacpan beach eller Las Cabanas, då stranden i El Nido inte är så badvänlig. En av våra bästa upplevelser i El Nido var när vi tog oss upp för limestoneklipporna som tornar upp sig över staden och bjuder på en fantastisk utsikt. Vägen uppför är något otydlig och fysiskt krävande, då det innebär mer klättring snarare än att gå på stigar, men det var en väldigt rolig upplevelse. Vi hade tänkt gå med en guide (som de flesta gör), men det slutade med att vi, efter lite omvägar, kom upp till toppen på egen hand, vilket sparade oss 500 pesos. Vi hade också turen att träffa på Villiam och Sofia, bekanta från Lund, vilka bjöd på väldigt trevligt sällskap under några kvällar då vi åt middag och drack öl på stranden, samt under ännu en klättring upp till toppen. Utöver det hade vi en härlig frukostbuffé varje morgon för 100 pesos och fikade varje dag på nybakta bullar från bageriet, som bakar hela dagen.

Coron är en stad i samma storlek som El Nido (ganska liten) som ligger på ön Busuanga, en bit norr om Palawan, men som också ingår i Palawan-området. Hit tar man sig med båt från El Nido, en resa som tar närmre åtta timmar och på sina ställen går genom ganska stora vågor - inget som rekommenderas för sjösjuka! Lunchen ingår men är fantastiskt dålig, så man bör ha med sig något själv också. Väl i Coron fick vi ett väldigt bra intryck, en känsla av att trivas en aning bättre än i El Nido; en känsla som också höll i sig under vår vistelse. Vi möttes av mindre turister, lägre priser och ett väldigt trevligt (och billigt) boende där de till och med pratade svenska. Sysselsättningen i Coron är en ungefär densamma, det är båtturer som gäller, framförallt om man vill ligga på stranden. Även här var vi ute på tur A,B och C. Det vi framförallt tog med oss från tur A var en snorkeltur där vi blev bekanta med en sorts plankton med brännande trådar, vilket sved bra ett tag efteråt. Jag tyckte att tur B var väldigt trevlig, framförallt att ta en simtur i Barracuda lake på morgonen när det var alldeles tyst och vattnet alldeles stilla. I övrigt är de två första ganska lika, medan tur C åker längre bort, bland annat till Malcapuya beach, som välförtjänt har ryktet att vara Corons vackraste strand.

En av dagarna här var vi runt och utforskade på motorcykel efter en rekommendation, något vi dock inte uppskattade alls. Vägen utanför Coron är väldigt dålig och tråkig att åka/köra på, och stranden vi till slut nådde svärmade av sandflugor. En något traumatisk, något komisk bild av mig i rikligt med kokosolja och täckt av svarta prickar som utgjordes av döda sandflugor finns i minnet från den dagen. Som tur är åkte vi till hotsprings på vägen hem - badkarsvarma källor där man kan slappna av, njuta av utsikten och få bort blandningen av damm, svett och olja från körandet. Vår bästa upplevelse i Coron var när vi åkte på dyktur. I skärgården finns ett flertal vrak av japanska fartyg som sänktes av amerikanska plan under andra världskriget; vi fick se två av dem, Tangat Wreck och Olympia Maru Wreck, och hade vårt tredje dyk på Lusong Reef. Det var väldigt spännande att dyka kring vraken och dessutom ett väldigt fint rev, och vi fick se två sköldpaddor, en del lionfish, en crocodile fish och en massa annat. Slutligen kan man för fin utsikt traska uppför de 742 trappstegen på Mt Tapyas (som är mer en kulle än ett berg) till Corons viewpoint. Uppe på toppen finns ett stort kors och bokstäverna CORON i Hollywood-stil, som båda lyser upp under kvällen och natten. Alla våra favoritställen för boende och mat kommer som vanligt i nästa inlägg, vår miniguide till Filippinerna.

Kort sagt har vi njutit mycket av stränder, hav, båtturer och nybakt bröd, och lämnar Palawan-området med känslan av att El Nido kan vara väldigt bra, men Coron är en pärla.

Taggig limestone

Solnedgång från Corong-Corong, söder om El Nido

Utsikt över El Nido

Hotsprings

Hotsprings

Barracuda lake

Banana island

Malcapuya beach

Dag 51, Norra Luzon, Filippinerna

Efter en lång julafton på flygplatsen i Ho Chi Minh och ett plan försenat med 4 timmar så anländer vi till Manila, huvudstaden i Filippinerna. Staden består av 17 mindre städer som har expanderat och vuxit samman till ett gigantiskt kaos av ca 20-25 miljoner människor. Snabbt som attan hoppar vi in i en taxi som tar oss till närmaste busstation och var sin biljett norrut. Vi har en bild framför oss av att vår destination, Baguio ska vara en liten sömnig bergsby där vi kan koppla av någon dag innan vi ska bege oss till nästa äventyr. Så fel man kan ha ibland! Vi anländer till en stor stad (visserligen i bergen men det märker man knappt förutom att gatorna är jäkligt branta), knökad med turister (lokala, ej västerlänningar) och smog så tjock att den nästan går att ta på. Det tar 2 timmar att hitta ett boende som inte är fullbokat, men som är riktigt sunktigt och rejält överprisat, men vad gör man när man inte har något val? Den enda maten man kan hitta är en salig blandning av lokala och amerikanska snabbmatskedjor, donuts, hamburgare och friterade kycklingbitar summerar 90% av utbudet. Inte nog med det, utan jag har även dragit på mig en förkylning pga all iskall a.c på flygplatsen, flygplanet och bussen, som jag även lyckas överföra till Ebba några dagar senare.

Men här vänder det i alla fall, vi kommer till rätta i staden, hittar små oaser av lugn, inhandlar mössor och vantar på markanden inför den kommande bergsbestigningen av Mt Pulag, Luzons högsta berg på imponerande 2922m. Resan börjar tidigt med många långa och skumpiga timmar i en Jeepney (en lång amerikansk jeep från andra världskriget, ombyggd för persontransport och som visserligen spyr ut kolsvart dieselrök, men som är målad i allt från scener ur filmer, till flowerpowertema, väldigt charmigt alltså! (Ofta även med en slogan med kyrklig anknytning, ex. "Jesus on wheels")) Väl framme vid ranger station (ca 2000 m.ö.h) börjar vi vår vandring uppåt. Ibland har vi magnifik utsikt över det bergiga landskapet, där man ser små byar och åkrar på bergssluttningarna, och ibland vandrar man i ett moln som tillfälligt dragit in. Vi slår läger (tält) efter några timmar och njuter utav utsikten och god mat, och i ungefär samma takt som solen går ner och molnen drar in så inser vi att vi kanske varit lite väl optimistiska med mängden kläder, trots att vi har med alla tjocka plagg vi har. Men det blir nog lätt så, när man är van vid 25-30° och det helt plötsligt är kring 5° så blir man lätt frusen, oavsett hur mycket kläder man än har. Men vi går till sängs tidigt och är uppe redan 03.30 för att börja vandringen mot toppen och se solen gå upp över ett hav av moln. Så i skenet av månen (och en ficklampa) traskar vi upp med kameran i högsta hugg, hinner upp i tid och står en timme i vinden och kylan och hoppas att solen vill skynda sig lite. Att bestiga ett berg och se solen sakta ta sig över horisonten är en upplevelse som varken ord eller bilder riktigt kan rättfärdiga utan är något man själv måste uppleva.

Efter Mt Pulag så hoppar vi på en nattbuss till provinsen Ifugao och staden Banaue, som verkligen var det som vi trodde att Baguio skulle vara. En liten stad med en huvudgata på 200m fullspäckad med små bagerier (man kan få en fika här på var sin kaffe och två bullar var för under 1$ totalt), träsniderier, restauranger och gästhus. Här vilar vi en dag och ger oss sedan ut på en trek, tre dagar och två nätter genom de berömda risterasserna som ska vara över 2000 år gamla och bland de finaste och bäst bevarade i världen. Stigen är tidvis bra, vi korsar små vattendrag, går igenom djungeln, upp på bergskanterna med magnifik utsikt, genom en liten by som saknar elektricitet och bara kan nås via dessa smala stigar efter 2-3 timmars "promenad", snacka om avlägset. Efter ca 8 timmar är vi helt utmattade, men äntligen framme och lagom till att solen går ner och det börjar regna. Byn vi bor i har visserligen elektricitet delar av dagen sedan något år tillbaka, men ligger så avlägset och otillgängligt att det saknas väg, och allt som vi konsumerar (mat, öl, vatten) har antingen odlats lokalt eller burits dit av någon av byborna, imponerande jobb bara för att förbipasserande trekkers ska kunna få sig en kall öl! Dag nummer två så traskar vi vidare till Batad (även detta en avlägsen och avskuren by bland risterasserna), där vi ska fira nyår, dricker lokalt kaffe och tar en "sväng"(2 timmar och ca 300m i höjdled) ner till vattenfallet för ett nyårsdopp. Vi firar nyår med BBQ och lokalt odlat brunt ris tillsammans med ett gäng andra glada backpackers och på nyårsdagen traskar vi den sista, men hopplöst branta, leriga, oändligt svåra vägen tillbaka, och lagom till att tålamodet är slut och humöret i botten så blir det plant och lätt och man kommer fram glad men utmattad. Efter en dags vilande och fikande så tog vi en nattbuss till Manila och i skrivande stund sitter vi och inväntar flyget till Palawan för nya äventyr, med mer värme, sol och bad, och lämnar de kalla bergen bakom oss med många bra erfarenheter och upplevelser i bagaget tillsammans med en och annan souvenir.

Trevlig fortsättning, och hoppas ni har det lika bra där hemma som vi har det här!

-Valle

Ranger station, med jeepneys i bakgrunden.

Påväg upp, Mt Pulag

Frusen hand i vante, solen äntligen uppe!

Trekselfie

Bättre än såhär blir stigen inte! (Guide längst fram)