Dag 72, När saker inte går som man tänkt sig

Man tycker att livet är enkelt när man reser i Sydostasien. Att det är enkelt att resa, att det är bekvämt att flyga. Att det är extra smidigt att flyga när man kan checka in online innan man kommer till flygplatsen. Tills Vietnam ändrar sina regler för visum utan förvarning, och vi är en minut från att bli strandsatta på Terminal 3 i Manila innan de benådar oss.

Reglerna som gällt tidigare är att man som svensk får 15 dagars visa till Vietnam gratis, utan vidare. Nytt för 2015 är att detta endast gäller om det är minst 30 dagar sedan senaste utresedatum från Vietnam; detta fanns dock ingen information om förrän det trädde i kraft, och var omöjligt för oss att veta när vi bokade våra flygbiljetter till och från Filippinerna, i mitten av december. Ingen information ges heller från flygbolaget eller när vi lämnar Vietnam. Således står vi vid bag-drop på flygplatsen men får inte gå vidare eftersom vi bara har 29 dagar sedan utresedatum. Vi bönar och ber om att få komma på planet och vänta de sista timmarna på Hanois flygplats. De säger att vi måste fixa visa via internet, och vi betalar ett expressvisa för 132 dollar bara för att ett par minuter senare få ett mail som säger att de inte jobbar kvällstid och att vi inte kan få visat förrän om några dagar. Vi begär pengarna tillbaka och får tjata på flygpersonalen med tårar i ögonen tills de går med på att skicka ett mail och fråga om de kan göra undantag för oss. Vi får vänta vid disken i två timmar på svar och hinner ge upp hoppet helt, tills de en minut innan incheckningen stänger har fått ett svar att det är okej. Vi får komma in i landet. Vi hinner med vårt flyg. Vi för våra boarding pass, lämnar in väskorna och springer genom säkerhetskontrollerna bort till gaten, till vårt flyg som blir nästan tre timmar försenat. Vi landar mitt i natten, lättade, utmattade och hamnar i vänthallen där vi sover tills det är morgon. Nu har vi kommit in till Hanoi, hittat ett fint boende och trivs hur bra som helst. Är förtjusta i smågatorna som är fyllda med streetfood, souvenirer, fruktstånd och kaféer med vietnamesiskt kaffe (som smakar precis som mörk choklad!). Är så glada över att inte längre vara i Manila.


Med det sagt tänkte jag nämna kort om att ta sig över gränsen till ett annat land, något som alltid är tidskrävande, krångligt och ibland ganska dyrt. Tar man sig via landgränsen åker man oftast buss eller minibuss, många timmar på dåliga vägar. Ett billigare, men lite krångligare, alternativ är att bara köpa bussbiljett till gränsen, och ta sig vidare därifrån. Köper man paketresa så väntar det en annan buss på andra sidan gränsen, men det kostar mer och man råkar ofta ut för större eller mindre "bedrägerier". När vi skulle in i Kambodja från Thailand hamnade vi på den enda gränsen där man var tvungen att betala visumet med baht, vilket innebar att vi fick betala mycket mer än vad det egentligen skulle kostat. Vid gränsen till Vietnam var vi tvungen att betala 1 dollar per person för en "hälsokontroll" och fick vänta i tre timmar på bussen på andra sidan gränsen. Man ska vara försiktig och misstänksam, för att inte hamna i en dålig deal. För en del gränser behöver man också betala extra om man inte har med sig personfoto, så det kan vara bra att fixa från en fotoautomat i förväg. I lonely planet och på internet kan man också läsa om vilka gränsorter som är välanvända och mer säkra.
Att flyga in i ett land är enklare och smidigare, och risken att luras på pengar är betydligt mindre eftersom det är mer standardiserat.


Slutligen kan nämnas att vi nu har avverkat en tredjedel av vår resa. Det börjar bli mer påtagligt att man saknar vissa saker hemifrån. En del dagar längtar man mer efter den trygga vardagen eller småsaker man inte har här. När vi reser mycket längtar man efter att vara bofast och att sova i sin egen säng. När maten inte är så spännande längtar man efter sin favoritmat hemma. Långa rastlösa dagar längtar jag efter musik, efter att följa mina serier. Dagar med mycket stillasittande saknar vi att träna. Och när vi inte träffar några andra resande saknar vi våra vänner hemifrån lite extra mycket. Ibland önskar man att man slapp gå runt i samma kläder varje dag. Men på de bra dagarna är vi glada att vi är iväg, när vi ser vackra platser och får nya upplevelser glömmer vi alla småsaker och stormtrivs, njuter av platserna, upplevelserna och av att ha varandra. Dagarna flyter på och tiden går fort, och vi påminns om att njuta av tillvaron; innan vi vet ordet av är vi tillbaka i vardagen och kommer förmodligen att drömma oss tillbaka till de månader då vi såg oss om i världen.