Dag 228, Bali, Indonesien

Så var det dags för sista stoppet i Indonesien, och sista stoppet för resan. Jag kan säga att Indonesien har vuxit på oss nu den senaste månaden, när vi har kunnat slappna av mer och njuta av vad landet har att erbjuda. Det har blivit tydligare skillnader inom landet, mat- och kulturmässigt, och vi har kunnat njuta av de olika saker som de olika öarna haft att erbjuda. Överlag är Bali mer turistat och därför också något dyrare, men för det mesta går det att få tag på både billig mat och billigt boende (kan vara svårare i högsäsong). Bortsett från den ihärdiga trafiken har Bali uppfyllt mina förväntningar ganska bra, även om det inte var riktigt som jag föreställt mig.

Amed

Första stoppet på Bali var Amed, ett namn som egentligen används för hela kuststräckan, men som egentligen har ett litet "centrum" i ett byliknande område som byggts upp enbart kring dykning och turism. Vi hittade ett fint och billigt boende på Kadek homestay (150 000 Rp) som låg alldeles intill den vulkaniskt svarta stranden - väldigt fin men väldigt varm! Mittemot, på andra sidan gatan låg DreamDivers, där vi bokade in oss på två dagar med två dyk vardera. Första dagen gjorde vi våra två dyk på den mest kända dyksiten, USS Liberty, ett vrak från andra världskriget som ligger strax utanför stranden i Tulamben. Vi hade väldigt bra sikt och fick bra överblick över vraket såväl som över black tip-hajar, bumpheads och nudie branches. Andra dagen dök vi först på Amed Pyramid, där vi fick se mängder med pyttesmå lila pygmésjöhästar, några gula boxfish, stora nudie branches och en hel del annat. Det andra dyket var ett muckdive på Amed Secret, som bjöd på bland annat ett flertal rockor och räkor. Utöver detta spenderade vi en del tid på stranden, och en del tid med att leta lokalmat - lokala restauranger är väldigt sällsynta i Amed, och även om de flesta restaurangerna serverar lokal mat får man räkna med att betala mer.

Pygmésjöhäst!
Foto: vår dykguide Gede på DreamDivers

Foto: vår dykguide Gede på DreamDivers

Svart vulkansand på Ameds strandsträcka

Batur
I Amed hyrde vi motorcykel för att göra en liten loop. Vi har hört en del varna för poliskontroller där de kollar efter internationellt körkort, men det var inget som vi råkade ut för. Vi körde först norrut längs kusten, och svängde sedan av söderut för att komma till bergen. Vi stannade för att titta på ett av de större templen, Pura Batur, men blev ganska besvikna då vi var tvungna att hyra sarong och sidenband för att få gå in, vilket nästan kostade lika mycket som själva inträdet. Väl framme i byn Toya Bungkah letade vi upp ett boende för att checka in. Denna by är en av flera som ligger precis längs med kanten till sjön Danau Batur, och är också en av de vanligare utgångspunkterna för att bestiga Mt Batur. I byn finns ett trekkingcenter som har ensamrätt på trekker med guide uppför vulkanen, vilket innebär att det billigaste alternativet är att gå dit och pruta. Vi fick en lite längre trek (alternativ 3) inklusive frukost för 250 000 Rp per person.

Det innebar att vi klockan fyra på morgonen började klättringen uppför Batur (vilket alltså är toppen på den nya vulkanen i kratern), där vi var uppe på toppen vid halv sex. Där fick vi en liten frukost som tillagats i en springa som ledde varm luft och ånga upp från vulkanen. Så vi fick en stor kopp kaffe, ett kokt ägg och en bananmacka medan vi väntade på soluppgången - en väldigt färgstark händelse som skänkte vackert ljus över den större vulkanen, Mt Agung, såväl som över Mt Rinjani på Lombok. Trekken upp var varken lång eller svår och rekommenderas alla som vill ha en lite mer händelserik tillvaro på Bali.
Vi spenderade ytterligare en dag i området, då vi egentligen hade tänkt åka och titta på en kyrkogård i en traditionell by på andra sidan sjön, men efter lite research verkade denna plats vara täckt av lurendrejeri och väldigt överprisad, så vi bestämde oss för att skippa det och bara åka på upptäcktsfärd runt sjön och tillbaka.
Av samma anledning valde vi att hoppa över Besakih-templet på vägen tillbaka till Amed.

Soluppgång över Rinjani

Mt Agung i bakgrunden

Danau Batur och toppen vi klättrade upp för

Tirta Gangga
På vägen tillbaka till Amed stannade vi istället vid Tirta Gangga, ett hinduiskt vattentempel. Inträdeskostnaden var rimlig och templet var väldigt vackert. Det finns också en pool man kan bada i för en liten extrasumma. Här spenderade vi någon timme med att gå runt och åt en fantastiskt god Nasi Campur på andra sidan gatan. Väl värt ett stopp!

Ubud
Ubud är lite som Indonesiens Chiang Mai - förutom att det är en välkänd yogahub finns här det mesta: turister, språkkurser, danskurser, matlagningskurser, cykelturer, kultur och mycket mer för att hålla sig sysselsatt. För mig var såklart yogan en stor del, och jag valde ut tre klasser på Yoga Barn, studion som låg närmst vårt boende. Morgonyogan var lugn och bekväm medan Vinyasa Flow-klasserna var väldigt utmanande; det kändes att man var otränad. Förmiddagsklassen med Les verkade vara både välkänd och populär - en yogalärare som var lättsam och humoristisk och lät oss träna ett helt pass till Michael Jackson-musik. Värt att vara i god tid för att få en plats!
Att hitta boende är inte så svårt; alla små och stora gator är packade med hotell, guest houses och homestays och man behöver inte mer än gå på gatan för att hitta lediga rum för en billig peng. En av sakerna jag tyckte om med Ubud var konsten och kulturen som genomsyrade allt. Här kan man gå på gatorna i timmar, och alla superbilliga souveniraffärer är väl blandade med konstgallerier och konstaffärer, och varje kväll sätts upp föreställningar av traditionell dans. Vi passade såklart på att gå på en föreställning med Kecak, en av de mest välkända dansformerna med unga tjejer som dansar och musik i form av en manlig kör.

Utöver detta gick vi ocksåe n av promenadslingorna som finns i området. Skönt att komma ut till lite natur, men inte tillräckligt för att komma bort från alla turisterna, och vi blev lite besvikna på att halva sträckan var asfaltsväg. Sista kvällen gick vi lite spontant på en matlagningskurs, vilket var oväntat trevligt. Vi bokade med Bali Manggang för 250 000 Rp per person. Först blev vi körda till ett plantage där de odlade bland annat kaffe och kakao. Här fick vi en massa provsmaker av olika sorters te- och kaffedrycker, väldigt gott! Därefter åkte vi till huset där vi skulle laga mat. Eftersom vi bokat en eftermiddagskurs, som tydligen inte är lika populär som den på förmiddagen, var det bara vi två. Vi fick göra mycket själva, efter förklaringar och instruktioner. Vi fick laga klassiska balinesiska rätter som Sate Lilit, Sambal, Tempe Kare (curry), grillad kyckling, Pepes Ikan och banandumplings. Det var väldigt roligt och väldigt god mat, perfekt som avslutningsmiddag! Kan verkligen rekommenderas.

I Ubud finns alla möjliga sorters mat; såklart ett stort urval av vegetarisk, vegansk och raw food, men också en hel del lokala restauranger, framförallt längs Jl Raya Ubud och Jl Sukma, där man kan äta favoriter som jackfruit curry och tempe manis i sin Nasi Campur eller Padang food. Och såklart juicer och frukt - mangosteen tillexempel - överallt.

Promenad längs Campuhan Ridge

Kecak-föreställning

Vi lagar Pepes Ikan

Buffébord!

Kuta Bali
Sista stoppet blev Kuta Bali, dock bara för en dag. Här gick vi runt bland alla surfoutlets, tittade på nybörjarsurfarna på Kuta Beach (del av en lång, lång sandstrand) och firade vår sista kväll med att hitta en trevlig restaurang/pub där vi kunde dricka iskall Bali Hai (en av Indonesiens mindre kända, men goda, ölsorter. Vanligast är Bintang). Vi funderade på att hyra en bräda och surfa ett tag men var lite besvikna på att vågorna på Kuta Beach var lite väl små och korta; de stort vågorna var en bra bit längre ut. Bra för nybörjare såkkart, men inte riktigt lagom för oss som kan stå men vill öva oss på att svänga. En annan gång!

Nöjda med Bali och nöjda med resan är det med blandade känslor cvi påbörjar resan hemåt - flyg till Bangkok, en natt i Bangkok och därefter flyg till Köpenhamn. Snart tillbaka till verkligheten alltså! Som sista ord om Bali kan sägas att turismen märks tydligt, men hålls på en lagom nivå såhär strax innan högsäsong. Här finns mycket att njuta av men tyvärr förstör den intensiva och tunga trafiken ganska mycket; alla vägar på Bali är väldigt trafikerade, även de i vulkankratern tydligen. Men här finns mycket att se och uppleva och är ett ställe som jag iallafall kan tänka!ig att återkomma till - om inte annat så kanske för en yogalärarutbildning!


Nu är vi i Bangkok för att hämta några timmars sömn innan vårt elva timmar långa flyg tillbaka hem. Vilken resa!

Dag 217, Lombok, Indonesien

Lombok är en ganska liten ö, där de största attraktionerna är de tre Gili-öarna, som är ganska turistigt, och Mt Rinjani. Det finns ingen riktigt bra fungerande lokaltransport, så man får ordna sina resor via agenturer eller köra själv. Över lag är det ganska billigt, och matutbudet är ungefär detsamma - Nasi Campur är bland de bästa alternativen (ris + peka-och-välj-rätter), billigt och gott! Det finns också gott om fruktjuicer (ungefär som shakes) för strax under dollarn och lokalt lombokkaffe, kopi lombok, som också är värt att prova. 

Senggigi

Cruisen från Flores lämnade av oss i hamnen på östkusten av Lombok, men erbjöd gratis busstur till Senggigi på västkusten, som är lite av en central hub på ön - här kan man boka resor och turer både inom Lombok och till andra öar. Här stannade vi en dag innan Rinjani och en dag efter. Höjdpunkten med staden är definitivt massagen - på Orchid kan man få en timmes fotmassage för 50 000 Rp och en timmes helkroppsmassage för 60 000 Rp, så vi passade såklart på både före och efter trekken. Vi var runt lite och letade efter souvenirer också, men de var väldigt dyra (inte så glada för att köpslå) och det fick vänta till Kuta Lombok, som var betydligt billigare.

Mt Rinjani

Trekken bokade vi från Senggigi via Rinjani Trekking Club (RTC) som är en lite större agentur; lite dyrare men också lite mer pålitlig. Vi ville ha den vanligaste rutten, tredagars med start i Sembulan och slut i Senaru, och bokade budgetvarianten (fast med tjockare sovsäckar) för 1,8 miljoner Rp per person. I detta ingick transport från och tillbaka till Senggigi, tält, sovsäck, liggunderlag, porter, guide, nationalparksavgiften och tre måltider per dag plus snacks, vatten och te &kaffe. Det vi behövde ta med själva var i princip varma kläder och pannlampa. 

Första dagen lämnade vi Senggigi vid 5 på morgonen, åkte bil till Senaru och fick frukost, och sedan vidare till Sembulan där vi registrerade oss och sen började gå. I början gick det ganska lätt, men efter att ha stannat för lunch blev det snabbt brantare och vi hade uppförsbacke i cirka tre timmar innan vi kom upp till området där vi skulle slå läger för natten. Vi fick god mat och stora portioner, och eftersom vi skulle upp mitt i natten gick vi och la oss med en gång efter middagen, då det redan var bäckmörkt. Så fort solen gått ner blev det ganska kyligt, och vi var väldigt glada över att ha de lite tjockare sovsäckarna.

Klockan 02.00 väcktes vi av vårt larm, klädde på oss många lager med kläder och fick lite te och kakor innan vi påbörjade klättringen upp till toppen där vi skulle se solnedgången. Denna sträckan var den tuffaste på hela trekken, och många går inte hela vägen upp till toppen eftersom det är så påfrestande, både fysiskt och psykiskt. Vägen upp till toppen kan delas in i tre etapper. Första sträckan är ganska brant, och svår på sina ställen, och här uppstod en halvtimmes förvirring när vi lyckades tappa bort varandra. Som tur var insåg vi att vi hade gått om varandra och hittade varandra ganska snabbt igen. Väl på kraterkanten planade det ut lite och blev något lättare att gå, men här började det bli väldigt blåsigt och väldigt kallt. Sista etappen är den absolut svåraste - väldigt brant och väldigt tjocka lager med lös sand och lösa stenar, vilket gör att det tar väldigt lång tid att komma framåt, det känns som att man inte rör sig alls. Där handlar det alltså inte bara om att ignorera mjölksyra och trötta ben, utan också att ha starkt psyke och inte ge upp, något som är lättare sagt än gjort. Efter mycket kämpande lyckades vi ta oss upp; från starten 2.30 tog det oss fram till ca 5.45 innan vi var uppe, men vi kom lagom till soluppgången som är 6-6.30. På toppen, som är 3726 meter över havet, var det ännu kallare och blåsigare, och vi frös trots två lager på underkroppen, fyra lager på överkroppen och mössa och vantar. Men utsikten var såklart helt fantastisk! Man såg långt över Lombok, Gilis, Bali och över Sumbawa samt över kratern, kratersjön och den mindre vulkanen i sjön. När det börjat ljusna tog vi oss tillbaka till lägret, vilket "bara" tog två timmar. Där fick vi stor frukost, och började sedan fortsätta gå. Första sträckan var brant nerförsbacke till kratersjön, som tog omkring två timmar. Där stannade vi för lunch och badade i en varm källa, vilket var skönt och uppfriskande, och gjorde att man kände sig något renare. Därefter gick vägen uppåt och längs med insidan av kratern, och två och en halv timme senare var vi framme vid andra lägret; ganska möra efter dagens tio timmars vandring. 

Sista dagen var vi uppe strax efter soluppgången, åt frukost, och började sedan gå ner mot Senaru. Första biten var ganska brant, men sen blev stigen lättare vilket var ganska skönt. Det tog cirka fyra timmar ner, och vägen gick genom en del djungel där vi fick se gråa makaker bland träden. Väl i Senaru kunde vi ha åkt tillbaka till Senggigi med en gång, men valde att stanna över natten för att kunna ta en tur och se vattenfallen i närheten.

Längst uppe på toppen

Bali i bakgrunden

Dag 2

Vår porter som bar på närmre 30 kg

Kratersjön

Senaru
Senaru är en väldigt liten by, som mest består av trekkingagenturer och boenden. Det finns tre vattenfall man kan se i närheten, och vi hyrde en guide via vårt boende för att se två av dem. Det första vi gick till, Tiu Kelep, var det mest imponerande. Det var väldigt högt, och det som gjorde att det stack ut från andra vattenfall var att vattnet inte bara öste ner från en klippkant utan forsade ut från en grön vägg. Det gick också att bada där, och vi tog såklart ett dopp trots att det var ganska kallt. Det andra vattenfallet, Sendang Gile, var ungefär som det första fast i mindre utgåva. Denna promenad tog bara två timmar och vi hann med det på morgonen innan bilen gick tillbaka till Senggigi.

Tiu Kelep

Sendang Gile

Kuta Lombok
Från Senggigi åkte vi vidare till Kuta, som ibland kallas Kuta Lombok för att inte förväxlas med området med samma namn på Bali. Det är en ganska liten by som vuxit fram kring surfkulturen, något som märks framförallt på alla surfshoppar, men också på alla moppar med specialanordning för surfbrädor och på att hälsningen som vanligtvis är "mister/miss" eller "friend", här istället är "bro" - något som anammats av alla lokala invånare, vilket för oss kändes en aning konstigt. På Lomboks sydkust finns iallafall både fina stränder och bra surfställen. Eftersom vågorna här är något större än på Kanarieöarna där vi tidigare surfat, och det är lite omständigt att ta sig till surfställena, bokade vi in oss på surflektion. Vi tog en lektion med Bobby Surf, och en lektion med en lokalare som vi träffade på i Gerupuk, en närliggande fiskeby som är utgångspunkten för ett välkänt nybörjarställe (man behöver hyra båt för att komma ut dit). Den senare var både billigare och mer givande! Vi hade väldigt roligt, även om det var ganska svårt och man blev sjukt trött efter tre timmars paddlande och försök till att stå och svänga. En av dagarna åkte vi runt på moppe; till väster om Kuta finns Mawi, ett surfställe med ganska stora vågor, och Mawun, en stor och fin strand med mycket lokala turister; till öster finns två fina stränder (Seeger beach och Tanjung Aan), en utkikspunkt, och så Gerupuk. Jag passade på att gå på yoga också, på Mana yoga studio som erbjöd tre klasser för 250 000 Rp och som också har betala-vad-du-vill-klasser på söndagsmorgnar. Och som sagt, massor med billiga souvenirer (kring 30 000 Rp, ca 2,5 dollar) och godaste Nasi Canpur-lunchen på lokalrestaurangen Jawa 1: ris med chilimarinerad tempe, wokade grönsaker och jackfruit i currysås (detta åt vi varje dag!).

På väg ut för att surfa

Duktiga surfare på Mawi

Utkikspunkten

Nu har vi precis anlänt till Bali, sista stoppet för resan. Här har vi ungefär tio dagar, innan det är dags att bege sig hemåt, som vi hoppas kunna göra det bästa av!

Dag 207, Flores, Indonesien

Vidare på otursspåret fortsatte vi då vi äntligen skulle boka flygbiljetterna till Flores och upptäckte att i princip alla biljetter var slutsålda, vilket innebar att vi var tvungna att boka med Garuda Indonesia, ett dyrt (och ganska lyxigt) bolag. Å andra sidan fick vi mat, dricka och snacks trots att det inte var så långt. För övrigt kan vara intressant att veta att det inte går att flyga direkt från Sulawesi till Lombok, utan man måste mellanlanda i Bali. För vår del innebar det en övernattning på Balis flygplats - inrikesflygplatsen stänger egentligen ner under natten, men efter en del bråk med kundservice fick vi övernatta i Garudas VIP-incheckningslounge eftersom vi lyckats få en transitbiljett. Slutligen kom vi iallafall till Flores, närmare bestämt Ende, som ligger ganska mitt på ön. Därifrån tog vi direkt en lokalbuss två timmar österut på krokiga vägar till den lilla byn Moni, vid foten av Gunung Kelimutu.

Moni - Kelimutu National Park

Huvudattraktionen i Moni är såklart Gunung Kelimutu, en stor vulkan som i sina kratrar har tre vulkaniska sjöar som skiftar färg beroende på mineralinnehåll. Vi gjorde det klassiska - åkte motorcykeltaxi upp 4.30 på morgonen för att se soluppgången, och tänkte sedan traska de cirka 13 kilometrarna ner tillbaka till byn. När vi kom upp till toppen såg vi sjöarna, som då är olika nyanser av blått, men det var fortfarande mörkt. Så fort det började ljusna drog det dock in en massa moln, och snart såg vi ingenting alls förutom en grå vägg. Vi väntade tappert i två-tre timmar och värmde oss på noodles-in-a-cup, men när det dessutom började regna gav vi upp och traskade ner. 

Resten av dagen promenerade vi runt i byn och tittade lite på ikat-tyger, lokala vävda saronger och sjalar med naturligt färgade trådar. Vad man absolut inte bör missa här är Flores berömda ingefära-kaffe, väldigt gott! Det kan man bland annat få på toppen av Kelimutu, eller på vårt boende, Watugana Cottages, som dessutom har en väldigt trevlig frukost bestående av bananpannkaka och lokal frukt, som till exempel tamarillo och passionsfrukt som är helt annorlunda (och godare) än den vi kan köpa hemma på ICA!

I dimman...

Bejawa

Från Moni åkte vi västerut till Bejawa, som är en liten stad. Resan med lokalbussar tog omkring åtta timmar och inkluderade ett slagsmål mellan vår busschaufför och någon annan lokal person under lunchstoppet. Bejawa besöker man framförallt för att se traditionella byar som finns i närheten. För detta hyrde vi motorcykel för en dag för att besöka några olika. De som vi tyckte bäst om var Bena, som är störst (men också mest turistad) och Nage (som inte är turistad alls). Dessa byar har en speciell sorts hus, och har också "miniatyr"hus som är kvinnliga, och parasolliknande motsvarigheter som är mannliga. Dessa representerar en viss familj/släkt i byn. Dessutom finns också stora stenformationer, som beskrivs som "megalitiska gravar" i vår guidebok. Husen är också prydda med målningar och med buffelhorn, som visar på hur rik familjen är. Man kan också i de mer turistade byarna köpa ikat-tyger och lokala macademianötter. Och så badade vi i en naturlig hot spring, som i princip var en bäck med varmt vatten!

Bena (här ser man både parasoll och minihus)

Buffelprytt hus

Bambuskog

Utsikt över Gunug Inerie

Labuanbajo - Komodo National Park

Sista stoppet på Flores var Labuanbajo, hamnstaden, porten till resten av Indonesien och ett känt dykmekka. Här begav vi oss till dykcentret DiversParadiseKomodo, som kunde förse oss med såväl boende som tre dagars dykning i Komodo National Park. Visserligen behöver man betala inträde varje dag på 175.000 Rp, men dykningen här är den mest spektakulära hittills och väl värd att spendera pengar på! Det första som slog oss var att allt var så stort. Fiskarter som vi sett på andra ställen var betydligt större här, och det fanns en del fiskar som verkligen var gigantiska. Vi fick också se en del haj, mest white tips, även de större än tidigare. En av huvudattraktionerna vad gäller dykning är Manta Point, där man enligt ägaren av dykcentret har 99% chans att se många rays (jättestora rockor). Vi gjorde ett dyk här, och fick tyvärr inte så några stim med jätterockor, men ändå en eagle ray och en liten manta ray. På vår sista dykdag fick vi dessutom se både cuttlefish (även dessa stora) och en bläckfisk som ändrade färg, väldigt coolt!

Sista dagen fick vi också möjlighet att gå i land på ön Rinca och se komodovaraner (kostar 55.000 Rp). De var ganska många, och ganska stora (kring 2-3 meter) och såg i princip ut som någon slags dinosaurier. När vi kom dit på eftermiddagen låg de flesta och sov i skuggan för att smälta maten (som tydligen gärna består av buffel eller rådjur). Under en kort promenad fick vi också se några rådjur, vildgrisar, fåglar som inte kan flyga samt en viewpoint med fin utsikt.

Eagle ray

Räkor

En Bregott-nudie branch!

En dinosaurie på promenad

Från Flores till Lombok - Perama Tour

För att ta oss vidare till nästa ö, Lombok, bokade vi en två dagars båttur med Perama Tour. Vi inkvarterade oss på båten kvällen före avgång, där vi fick middag och där det sedan var fest/disco halva natten. Vi sov på madrasser med kudde och lakan på däck (under tak), och vaknade när båten avgick tidigt på morgonen. Det var tidig frukost, och första stoppet var på Rinca. Eftersom vi redan varit där kunde vi vara kvar på båten och ta det lugnt. Andra stoppet var på en ö i närheten där man kunde snorkla, och som också erbjöd en minihike upp till några viewpoints, vilken vi såklart tog. Därefter körde båten konstant till morgonen därpå, och vi sysselsatte oss bäst vi kunde med böcker och kortlek. Och eftersom det råkade vara vår femårsdag dessutom firade vi såklart med öl!

Andra dagen stannade vi först på Mojo Island där vi promenerade till ett litet vattenfall som hade ett rep man kunde svinga sig i. Andra stoppet var en miniö, där vi var mest för att bada och sola ett tag. Därefter fortsatte båten och la till på östkusten av Lombok, och transfer till Senggigi på västkusten ingick. Allt som allt var maten helt okej, och att sova på däck var inga problem. Lite extra snacks och vatten är dock inte fel att ha med sig. Turen kostade 1,3 miljoner Rp per person och inkluderade en T-shirt!

Utsikt från båten över vulkanön Sangeang

Nu är vi som sagt framme på Lombok, lyssnar på två böneutrop samtidigt och laddar för morgondagen då vi ska påbörja vår tredagarstrek uppför Mt Rinjani!