Dag 217, Lombok, Indonesien

Lombok är en ganska liten ö, där de största attraktionerna är de tre Gili-öarna, som är ganska turistigt, och Mt Rinjani. Det finns ingen riktigt bra fungerande lokaltransport, så man får ordna sina resor via agenturer eller köra själv. Över lag är det ganska billigt, och matutbudet är ungefär detsamma - Nasi Campur är bland de bästa alternativen (ris + peka-och-välj-rätter), billigt och gott! Det finns också gott om fruktjuicer (ungefär som shakes) för strax under dollarn och lokalt lombokkaffe, kopi lombok, som också är värt att prova. 

Senggigi

Cruisen från Flores lämnade av oss i hamnen på östkusten av Lombok, men erbjöd gratis busstur till Senggigi på västkusten, som är lite av en central hub på ön - här kan man boka resor och turer både inom Lombok och till andra öar. Här stannade vi en dag innan Rinjani och en dag efter. Höjdpunkten med staden är definitivt massagen - på Orchid kan man få en timmes fotmassage för 50 000 Rp och en timmes helkroppsmassage för 60 000 Rp, så vi passade såklart på både före och efter trekken. Vi var runt lite och letade efter souvenirer också, men de var väldigt dyra (inte så glada för att köpslå) och det fick vänta till Kuta Lombok, som var betydligt billigare.

Mt Rinjani

Trekken bokade vi från Senggigi via Rinjani Trekking Club (RTC) som är en lite större agentur; lite dyrare men också lite mer pålitlig. Vi ville ha den vanligaste rutten, tredagars med start i Sembulan och slut i Senaru, och bokade budgetvarianten (fast med tjockare sovsäckar) för 1,8 miljoner Rp per person. I detta ingick transport från och tillbaka till Senggigi, tält, sovsäck, liggunderlag, porter, guide, nationalparksavgiften och tre måltider per dag plus snacks, vatten och te &kaffe. Det vi behövde ta med själva var i princip varma kläder och pannlampa. 

Första dagen lämnade vi Senggigi vid 5 på morgonen, åkte bil till Senaru och fick frukost, och sedan vidare till Sembulan där vi registrerade oss och sen började gå. I början gick det ganska lätt, men efter att ha stannat för lunch blev det snabbt brantare och vi hade uppförsbacke i cirka tre timmar innan vi kom upp till området där vi skulle slå läger för natten. Vi fick god mat och stora portioner, och eftersom vi skulle upp mitt i natten gick vi och la oss med en gång efter middagen, då det redan var bäckmörkt. Så fort solen gått ner blev det ganska kyligt, och vi var väldigt glada över att ha de lite tjockare sovsäckarna.

Klockan 02.00 väcktes vi av vårt larm, klädde på oss många lager med kläder och fick lite te och kakor innan vi påbörjade klättringen upp till toppen där vi skulle se solnedgången. Denna sträckan var den tuffaste på hela trekken, och många går inte hela vägen upp till toppen eftersom det är så påfrestande, både fysiskt och psykiskt. Vägen upp till toppen kan delas in i tre etapper. Första sträckan är ganska brant, och svår på sina ställen, och här uppstod en halvtimmes förvirring när vi lyckades tappa bort varandra. Som tur var insåg vi att vi hade gått om varandra och hittade varandra ganska snabbt igen. Väl på kraterkanten planade det ut lite och blev något lättare att gå, men här började det bli väldigt blåsigt och väldigt kallt. Sista etappen är den absolut svåraste - väldigt brant och väldigt tjocka lager med lös sand och lösa stenar, vilket gör att det tar väldigt lång tid att komma framåt, det känns som att man inte rör sig alls. Där handlar det alltså inte bara om att ignorera mjölksyra och trötta ben, utan också att ha starkt psyke och inte ge upp, något som är lättare sagt än gjort. Efter mycket kämpande lyckades vi ta oss upp; från starten 2.30 tog det oss fram till ca 5.45 innan vi var uppe, men vi kom lagom till soluppgången som är 6-6.30. På toppen, som är 3726 meter över havet, var det ännu kallare och blåsigare, och vi frös trots två lager på underkroppen, fyra lager på överkroppen och mössa och vantar. Men utsikten var såklart helt fantastisk! Man såg långt över Lombok, Gilis, Bali och över Sumbawa samt över kratern, kratersjön och den mindre vulkanen i sjön. När det börjat ljusna tog vi oss tillbaka till lägret, vilket "bara" tog två timmar. Där fick vi stor frukost, och började sedan fortsätta gå. Första sträckan var brant nerförsbacke till kratersjön, som tog omkring två timmar. Där stannade vi för lunch och badade i en varm källa, vilket var skönt och uppfriskande, och gjorde att man kände sig något renare. Därefter gick vägen uppåt och längs med insidan av kratern, och två och en halv timme senare var vi framme vid andra lägret; ganska möra efter dagens tio timmars vandring. 

Sista dagen var vi uppe strax efter soluppgången, åt frukost, och började sedan gå ner mot Senaru. Första biten var ganska brant, men sen blev stigen lättare vilket var ganska skönt. Det tog cirka fyra timmar ner, och vägen gick genom en del djungel där vi fick se gråa makaker bland träden. Väl i Senaru kunde vi ha åkt tillbaka till Senggigi med en gång, men valde att stanna över natten för att kunna ta en tur och se vattenfallen i närheten.

Längst uppe på toppen

Bali i bakgrunden

Dag 2

Vår porter som bar på närmre 30 kg

Kratersjön

Senaru
Senaru är en väldigt liten by, som mest består av trekkingagenturer och boenden. Det finns tre vattenfall man kan se i närheten, och vi hyrde en guide via vårt boende för att se två av dem. Det första vi gick till, Tiu Kelep, var det mest imponerande. Det var väldigt högt, och det som gjorde att det stack ut från andra vattenfall var att vattnet inte bara öste ner från en klippkant utan forsade ut från en grön vägg. Det gick också att bada där, och vi tog såklart ett dopp trots att det var ganska kallt. Det andra vattenfallet, Sendang Gile, var ungefär som det första fast i mindre utgåva. Denna promenad tog bara två timmar och vi hann med det på morgonen innan bilen gick tillbaka till Senggigi.

Tiu Kelep

Sendang Gile

Kuta Lombok
Från Senggigi åkte vi vidare till Kuta, som ibland kallas Kuta Lombok för att inte förväxlas med området med samma namn på Bali. Det är en ganska liten by som vuxit fram kring surfkulturen, något som märks framförallt på alla surfshoppar, men också på alla moppar med specialanordning för surfbrädor och på att hälsningen som vanligtvis är "mister/miss" eller "friend", här istället är "bro" - något som anammats av alla lokala invånare, vilket för oss kändes en aning konstigt. På Lomboks sydkust finns iallafall både fina stränder och bra surfställen. Eftersom vågorna här är något större än på Kanarieöarna där vi tidigare surfat, och det är lite omständigt att ta sig till surfställena, bokade vi in oss på surflektion. Vi tog en lektion med Bobby Surf, och en lektion med en lokalare som vi träffade på i Gerupuk, en närliggande fiskeby som är utgångspunkten för ett välkänt nybörjarställe (man behöver hyra båt för att komma ut dit). Den senare var både billigare och mer givande! Vi hade väldigt roligt, även om det var ganska svårt och man blev sjukt trött efter tre timmars paddlande och försök till att stå och svänga. En av dagarna åkte vi runt på moppe; till väster om Kuta finns Mawi, ett surfställe med ganska stora vågor, och Mawun, en stor och fin strand med mycket lokala turister; till öster finns två fina stränder (Seeger beach och Tanjung Aan), en utkikspunkt, och så Gerupuk. Jag passade på att gå på yoga också, på Mana yoga studio som erbjöd tre klasser för 250 000 Rp och som också har betala-vad-du-vill-klasser på söndagsmorgnar. Och som sagt, massor med billiga souvenirer (kring 30 000 Rp, ca 2,5 dollar) och godaste Nasi Canpur-lunchen på lokalrestaurangen Jawa 1: ris med chilimarinerad tempe, wokade grönsaker och jackfruit i currysås (detta åt vi varje dag!).

På väg ut för att surfa

Duktiga surfare på Mawi

Utkikspunkten

Nu har vi precis anlänt till Bali, sista stoppet för resan. Här har vi ungefär tio dagar, innan det är dags att bege sig hemåt, som vi hoppas kunna göra det bästa av!