exploring the world: Dag 51, Norra Luzon, Filippinerna

Efter en lång julafton på flygplatsen i Ho Chi Minh och ett plan försenat med 4 timmar så anländer vi till Manila, huvudstaden i Filippinerna. Staden består av 17 mindre städer som har expanderat och vuxit samman till ett gigantiskt kaos av ca 20-25 miljoner människor. Snabbt som attan hoppar vi in i en taxi som tar oss till närmaste busstation och var sin biljett norrut. Vi har en bild framför oss av att vår destination, Baguio ska vara en liten sömnig bergsby där vi kan koppla av någon dag innan vi ska bege oss till nästa äventyr. Så fel man kan ha ibland! Vi anländer till en stor stad (visserligen i bergen men det märker man knappt förutom att gatorna är jäkligt branta), knökad med turister (lokala, ej västerlänningar) och smog så tjock att den nästan går att ta på. Det tar 2 timmar att hitta ett boende som inte är fullbokat, men som är riktigt sunktigt och rejält överprisat, men vad gör man när man inte har något val? Den enda maten man kan hitta är en salig blandning av lokala och amerikanska snabbmatskedjor, donuts, hamburgare och friterade kycklingbitar summerar 90% av utbudet. Inte nog med det, utan jag har även dragit på mig en förkylning pga all iskall a.c på flygplatsen, flygplanet och bussen, som jag även lyckas överföra till Ebba några dagar senare.

Men här vänder det i alla fall, vi kommer till rätta i staden, hittar små oaser av lugn, inhandlar mössor och vantar på markanden inför den kommande bergsbestigningen av Mt Pulag, Luzons högsta berg på imponerande 2922m. Resan börjar tidigt med många långa och skumpiga timmar i en Jeepney (en lång amerikansk jeep från andra världskriget, ombyggd för persontransport och som visserligen spyr ut kolsvart dieselrök, men som är målad i allt från scener ur filmer, till flowerpowertema, väldigt charmigt alltså! (Ofta även med en slogan med kyrklig anknytning, ex. "Jesus on wheels")) Väl framme vid ranger station (ca 2000 m.ö.h) börjar vi vår vandring uppåt. Ibland har vi magnifik utsikt över det bergiga landskapet, där man ser små byar och åkrar på bergssluttningarna, och ibland vandrar man i ett moln som tillfälligt dragit in. Vi slår läger (tält) efter några timmar och njuter utav utsikten och god mat, och i ungefär samma takt som solen går ner och molnen drar in så inser vi att vi kanske varit lite väl optimistiska med mängden kläder, trots att vi har med alla tjocka plagg vi har. Men det blir nog lätt så, när man är van vid 25-30° och det helt plötsligt är kring 5° så blir man lätt frusen, oavsett hur mycket kläder man än har. Men vi går till sängs tidigt och är uppe redan 03.30 för att börja vandringen mot toppen och se solen gå upp över ett hav av moln. Så i skenet av månen (och en ficklampa) traskar vi upp med kameran i högsta hugg, hinner upp i tid och står en timme i vinden och kylan och hoppas att solen vill skynda sig lite. Att bestiga ett berg och se solen sakta ta sig över horisonten är en upplevelse som varken ord eller bilder riktigt kan rättfärdiga utan är något man själv måste uppleva.

Efter Mt Pulag så hoppar vi på en nattbuss till provinsen Ifugao och staden Banaue, som verkligen var det som vi trodde att Baguio skulle vara. En liten stad med en huvudgata på 200m fullspäckad med små bagerier (man kan få en fika här på var sin kaffe och två bullar var för under 1$ totalt), träsniderier, restauranger och gästhus. Här vilar vi en dag och ger oss sedan ut på en trek, tre dagar och två nätter genom de berömda risterasserna som ska vara över 2000 år gamla och bland de finaste och bäst bevarade i världen. Stigen är tidvis bra, vi korsar små vattendrag, går igenom djungeln, upp på bergskanterna med magnifik utsikt, genom en liten by som saknar elektricitet och bara kan nås via dessa smala stigar efter 2-3 timmars "promenad", snacka om avlägset. Efter ca 8 timmar är vi helt utmattade, men äntligen framme och lagom till att solen går ner och det börjar regna. Byn vi bor i har visserligen elektricitet delar av dagen sedan något år tillbaka, men ligger så avlägset och otillgängligt att det saknas väg, och allt som vi konsumerar (mat, öl, vatten) har antingen odlats lokalt eller burits dit av någon av byborna, imponerande jobb bara för att förbipasserande trekkers ska kunna få sig en kall öl! Dag nummer två så traskar vi vidare till Batad (även detta en avlägsen och avskuren by bland risterasserna), där vi ska fira nyår, dricker lokalt kaffe och tar en "sväng"(2 timmar och ca 300m i höjdled) ner till vattenfallet för ett nyårsdopp. Vi firar nyår med BBQ och lokalt odlat brunt ris tillsammans med ett gäng andra glada backpackers och på nyårsdagen traskar vi den sista, men hopplöst branta, leriga, oändligt svåra vägen tillbaka, och lagom till att tålamodet är slut och humöret i botten så blir det plant och lätt och man kommer fram glad men utmattad. Efter en dags vilande och fikande så tog vi en nattbuss till Manila och i skrivande stund sitter vi och inväntar flyget till Palawan för nya äventyr, med mer värme, sol och bad, och lämnar de kalla bergen bakom oss med många bra erfarenheter och upplevelser i bagaget tillsammans med en och annan souvenir.

Trevlig fortsättning, och hoppas ni har det lika bra där hemma som vi har det här!

-Valle