Februari 2022 - Honduras - Lago de Yojoa

 From the warm, sunny beaches we went to the slightly cooler mountain area by the Yojoa Lake. We ended up staying in a small village, Agua Azul Sierra, on the east side of the lake, which had about three minimarkets, three restaurants, and not much else. While we explored all of those restaurants and had some nice tortilla con quesillo and pescado frito, we made breakfast and a few dinners ourselves in the kitchen at our hostel. Staying in this small village meant we made good use of the local chicken buses for our daytrips. They were cheap, and usually convenient, though we sometimes had to wait for 30-40 minutes in between buses.

The first excursion we made was to Parque Los Naranjos, an archaeological area near the river, with a boardwalk trail through some forest and wetlands - a popular destination for birdwatching. While we're not too knowledgeable about birds, we did hear and see plenty of them, most we couldn't name of course but they were often colorful. One bird we did recognize though was the toucan - the first one we've seen on this trip - which was a highlight. Another unexpected treat was to see two agoutis (which look like large guinea pigs/small capybaras) right by the trail.

While in the area, we also stopped by the famous D&D brewery, where most tourists who pass by are staying. We had originally planned to stay there as well, but they didn't have any available rooms. At D&D they brew both coffee (which was really good) and beer (which we didn't like as much), and right down the road there is another nature area - the Finca Paradise Bioparque. The area has a few trails, as well as cacao and coffee plantations. As D&D also organizes tours, we inquired about a hike in the Santa Barbara National Park, which we would not be able to access on our own. However, there were no groups going that we could join, and we found it too expensive to do just the two of us.

Our second excursion was to the Pulhapanazak waterfall. Rumor has it that it's a popular spot for locals to go during the weekends; we went on a Friday morning and it was just a few other people there. The waterfall was beautiful, but the area was quite small so we didn't spend much time there. 

We spent a full day doing nothing as the rain was pouring down, reading and enjoying the calm atmosphere of our village, and just taking a short walk to get to a lunch restaurant a bit further up the road. Our last day, we went to Cerro Azul Meámbar National Park, also known as PANACAM. This park is one of the places where you can take a hike in a cloud forest, which is usually mossy and cool. Cloud forests make up only 1% of the global woodland, but there are a few different places in Central America where you can experience it. We walked a steep trail up the mountain and enjoyed the beautiful, thick forest. It was very quiet, and we hardly saw or heard any birds, which was quite the contrast from Los Naranjos. We did however encounter a family of coatis (näsbjörnar in Swedish) crossing the trail just ahead of us. They are very fluffy and cute, so that was a really nice treat!

On our way back to our hostel, we stopped by a small roadside "kiosk", a woman selling a few drinks and snacks and also making baleadas. These were definitely among the best baleadas we had in all of Honduras! Aside from baleadas, my favorite food was tajadas - thick slices of fried plantains which was often served as a side to the meals, kind of like fries. So good!

After we left Agua Azul Sierra and Lago de Yojoa, we had to spend two nights in the capital in order to get a PCR-test and other things ready for the Nicaraguan border. But Tegucigalpa is not a very nice city, and we mainly spent time there because we had to - so I'll just leave it at that.

Mars 2018 - Berlin, Tyskland

Så fick vi äntligen komma iväg på äventyr igen!

Ganska exakt åtta månader sedan vi kom hem från Borneo. Valle har hunnit med att åka på en veckas skidsemester i Italien, men då jag nyligen börjat jobba har jag snällt fått hålla mig hemma i Sverige.

När vi planerade denna resan blev vi positivt överraskade över priserna, både på resa och på boende. Ofta brukar det ju vara dyrt att resa över storhelger, men vi tyckte att vi kom ganska billigt undan ändå, även om vi fick kompromissa lite med restider. Vi hade alltså bokat in oss på Snälltåget som kör nattåg mellan Malmö och Berlin vid utvalda tillfällen varje år. Resan tar tolv till fjorton timmar, varav cirka fyra timmar spenderas på tågfärja mellan Trelleborg och Sassnitz. Den långa restiden beror främst på att tåget står stilla ganska länge på ena eller andra sidan sundet för att kunna ha en ankomsttid kring klockan sju på morgonen (snarare än mitt i natten).

Totalt var vi iväg fyra dagar; vi reste från Malmö onsdagkväll och från Berlin söndagkväll, och klarade oss bra på varsin liten ryggsäck. Vädret bjöd bokstavligen på blandade skurar - första dagen var blåsig och sval, andra dagen varm och solig, tredje dagen kall och regnig, och fjärde dagen ännu kallare och med snöblandat regn.

Blåsigt och kallt på däck (tågfärjan)

Riksdagshuset

Brandenburg Tor

Holocaust Memmorial

Väl framme på Hauptbanhof, den stora tågstationen, gick vi för att köpa resekort och planera dagen. Berlins kollektivtrafiksystem är både smidigt och billigt, men de olika "tursisterbjudanden" är lite förvirrande. Det mest populära alternativet, som också är det som rekommenderas av turistbyrån, är ett såkallat WelcomeCard, som ger obegränsade resor med kollektivtrafiken i centrala Berlin samt ett antal rabatter till museum och andra turistattraktioner. Dock finns det flera liknande varianter, och vi valde det billigaste, som hette joycard (som skulle erbjuda i princip samma sak). Vad som dock inte framgick var att alla rabatter endast fanns tillgängliga i deras app, och den går bara att installera om man bor i Tyskland. Vi kunde använda kollektivtrafiken utan problem, men eventuellt gick vi miste om några rabatter.

Eftersom vi inte fick checka in på hotellet förrän klockan två så gav vi oss ut i blåsten för att beta av några av de klassiska turistmålen. Först promenerade vi förbi Reichstagsgebäude (Riksdagshuset) och igenom Brandenburg Tor. Vi passerade Mall of Berlin påväg till Potsdamer Platz, och till Checkpoint Charlie. Min "favorit" blev Holocaust Memorial; ett stort område med olika höga betongblock placerade i ett rutnät. Trots de raka gångarna ger det intrycket av att vara labyrintlikt, och man berörs av känslor av tystnad, gråhet, instängdhet; att vara vilse, men att inte kunna välja sin väg. Att känna sig liten mittemellan höga murar. Många av Berlins sights har kopplingar till muren och till andra världskriget; denna plats var en av de mest effektfulla för mig.

När det började närma sig lunchtid tog vi oss till Kurfürstendamm, området där vårt hotell låg. Efter en stunds letande efter lunchmat gick det upp för oss att i Berlin så är det cash is king som gäller - nästan inga caféer eller restauranger tog kort. Vi lyckades hitta ett litet italienskt hak som visade sig vara helt perfekt - vid en första anblick såg det ut som en helt vanlig pizzeria, men runt ett hörn gömde sig deras mysiga servering; personalen pratade italienska och när ens beställning var redo ropade de ut i högtalare. Efter att ha checkat in och vilat ett tag åkte vi till norra delen av stadskärnan för att kolla på Gedenkstätte Berliner Mauer; ytterligare ett minnesmonument av muren. När vi promenerade söderut snubblade vi över ett litet vietnamesiskt hak som fångade vårt intresse när vi såg deras uteservering - plastpallar och plåtbord (om än i lite mer "västerländsk höjd"). Ännu bättre var att de serverade Bun Cha (som var precis så gott som vi mindes det), bao-burgare och lättdrucken sydostasiatisk öl. Där satt vi och drömde oss bort till minnen från vår långa resa, innan vi traskade vidare till ett litet lokalt bryggeri (vilka det finns ganska gott om i Berlin) för varsin öl att avsluta kvällen med.

Dag två vaknade vi upp till en solig dag. Vi laddade upp med hotellets frukostbuffé innan vi gav oss ut. Eftersom vi planerat lite efter vädret var det främst utomhusaktiviteter som stod på schemat. Vi började med att promenera genom Tiergarten, en väldigt stor park. Vi strosade sedan genom imponerande Sony Center vid Potsdamer Platz och åkte vidare till Alexanderplatz, där vi lite förvånade och positivt överraskade hamnade mitt i en marknad. Efter några varv och ett presentinköp gick vi vidare för att se de många stora och imponerande byggnaderna i närheten. Vi vilade fötterna på ett café och fyllde på energi med kaffe och en kringla.

Vi åkte ner till stadsdelen Friedrichhein för att strosa längs med East Sida Gallery, en 1.3km lång sträcka bevarad Berlinmur som nu är dekorerad med konst, och kanske Berlins mest turistiga ställe. Ändock en trevlig promenad, och vi unnade oss att sitta en stund nere vid kanalen och njuta av solen innan vi traskade över bron till Kreuzberg, stadsdelen som är lite mer hipster och som är lite mer känt för mysiga småhak med billig mat. Där hittade vi god lunch som avnjöts med en öl på uteservering. Vidare traskade vi genom Görlitzer Park. Slutligen åkte vi tvärsgenom stan bort till Schloss Charlottenburg i västra Berlin för att njuta av den sista solen i den stora slottsparken.

Regniga påskafton inledde vi med ett besök på det gigantiska tekniska museet. Där gick vi runt i två och en halv timme och var helt slut efteråt. Vi tog oss den korta sträckan bort till Kreuzberg för att luncha på Haus Nepal, innan vi åkte till Mall of Berlin där vi hade tänkt strosa lite - men där var så mycket folk att vi bestämde oss för att åka hem och vila istället. På kvällen åkte vi till bryggeriet Hops & Barley i Friedrichshein, som hade väldigt god öl. Där provade vi ale, IPA, amber ale och pilsner och dämpade sen hungern på ett av alla hamburgerhak i kvarteret.

Sista dagen var det både kallt och snöigt. Vi tog lite sovmorgon och en sista varmdusch innan vi packade ihop och checkade ut från hotellet. Eftersom det var söndag så åkte vi först upp till söndagsmarknaden i Mauerpark, som var väldigt trevlig men som nog hade varit ännu trevligare (och inte alls så lerig) på en soligare dag. Vi strosade något varv och delade på en currywurst (inte särskilt imponerade) innan vi slog oss ner på ett fik för att värma oss med kaffe och soppa ett tag.

Berlin har imponerande nog fler än 170 museum, och många är ganska stora och pampiga. Många tar också några euro i inträde. och många av de stora och kända hade utställningar som vi inte kände oss väldigt intresserade av. Ett av de mer populära, som dessutom är gratis, är Topographie des Terrors. Där beskrivs utförligt Hitlers väg till makten och den terror som utövades på både politiska motståndare och diverse grupper i samhället. Det fanns både en mindre utomhusutställning och en större inomhusutställning, och där kan man lätt fördriva tid medan man reflekterar över hur absurt det hela känns.

Som en sista aktivitet i staden trotsade vi kylan för att promenera runt Museumsinsel och imponeras av de pampiga byggnaderna och lätt märkliga statyerna. Och så var det redan dags att åka hem. En ganska ospännande resa då värmen inte fungerade första halvan av sträckan och vi fick bädda ner oss under dubbla täcken i vår tiogradiga kupé. Snälltåget med destination Berlin var något mindre, äldre och mindre funktionabelt än deras inrikes motsvarighet som jag åkt med tidigare. Å andra sidan ett billigt och mer miljövänligt alternativ till flyg.

Slutgiltigt betyg för Berlin? Stort plus för billiga priser och god mat! Att man kan köpa sig en öl i princip överallt till rimligt pris (exempelvis en halvliter på tapp för ca 30kr) och att man kan värma sig med en baileys-spetsad kaffe eller irish coffee på många caféer. Att det är så lätt att ta sig runt med kollektivtrafik, som dessutom är punktligt och bra. Att det finns stora grönområden, mycket historia och historiska byggnader, och att det är väl skyltat till de vanligaste sightsen.
Lite minus för att de flesta museum tar inträde (tillochmed currywurst-museet kostade kring hundralappen). Men ändå plus för att de har öppet även på helgdagar. och plus för att det finns mysiga marknader med lokala hantverk, mycket streetfood och streetart. Lite minus för att vi inte hade så bra väder.
Ja, överhängande plus alltså!!

Förhoppningsvis dröjer det inte åtta månader till nästa äventyr... :)

Dag 228, Bali, Indonesien

Så var det dags för sista stoppet i Indonesien, och sista stoppet för resan. Jag kan säga att Indonesien har vuxit på oss nu den senaste månaden, när vi har kunnat slappna av mer och njuta av vad landet har att erbjuda. Det har blivit tydligare skillnader inom landet, mat- och kulturmässigt, och vi har kunnat njuta av de olika saker som de olika öarna haft att erbjuda. Överlag är Bali mer turistat och därför också något dyrare, men för det mesta går det att få tag på både billig mat och billigt boende (kan vara svårare i högsäsong). Bortsett från den ihärdiga trafiken har Bali uppfyllt mina förväntningar ganska bra, även om det inte var riktigt som jag föreställt mig.

Amed

Första stoppet på Bali var Amed, ett namn som egentligen används för hela kuststräckan, men som egentligen har ett litet "centrum" i ett byliknande område som byggts upp enbart kring dykning och turism. Vi hittade ett fint och billigt boende på Kadek homestay (150 000 Rp) som låg alldeles intill den vulkaniskt svarta stranden - väldigt fin men väldigt varm! Mittemot, på andra sidan gatan låg DreamDivers, där vi bokade in oss på två dagar med två dyk vardera. Första dagen gjorde vi våra två dyk på den mest kända dyksiten, USS Liberty, ett vrak från andra världskriget som ligger strax utanför stranden i Tulamben. Vi hade väldigt bra sikt och fick bra överblick över vraket såväl som över black tip-hajar, bumpheads och nudie branches. Andra dagen dök vi först på Amed Pyramid, där vi fick se mängder med pyttesmå lila pygmésjöhästar, några gula boxfish, stora nudie branches och en hel del annat. Det andra dyket var ett muckdive på Amed Secret, som bjöd på bland annat ett flertal rockor och räkor. Utöver detta spenderade vi en del tid på stranden, och en del tid med att leta lokalmat - lokala restauranger är väldigt sällsynta i Amed, och även om de flesta restaurangerna serverar lokal mat får man räkna med att betala mer.

Pygmésjöhäst!
Foto: vår dykguide Gede på DreamDivers

Foto: vår dykguide Gede på DreamDivers

Svart vulkansand på Ameds strandsträcka

Batur
I Amed hyrde vi motorcykel för att göra en liten loop. Vi har hört en del varna för poliskontroller där de kollar efter internationellt körkort, men det var inget som vi råkade ut för. Vi körde först norrut längs kusten, och svängde sedan av söderut för att komma till bergen. Vi stannade för att titta på ett av de större templen, Pura Batur, men blev ganska besvikna då vi var tvungna att hyra sarong och sidenband för att få gå in, vilket nästan kostade lika mycket som själva inträdet. Väl framme i byn Toya Bungkah letade vi upp ett boende för att checka in. Denna by är en av flera som ligger precis längs med kanten till sjön Danau Batur, och är också en av de vanligare utgångspunkterna för att bestiga Mt Batur. I byn finns ett trekkingcenter som har ensamrätt på trekker med guide uppför vulkanen, vilket innebär att det billigaste alternativet är att gå dit och pruta. Vi fick en lite längre trek (alternativ 3) inklusive frukost för 250 000 Rp per person.

Det innebar att vi klockan fyra på morgonen började klättringen uppför Batur (vilket alltså är toppen på den nya vulkanen i kratern), där vi var uppe på toppen vid halv sex. Där fick vi en liten frukost som tillagats i en springa som ledde varm luft och ånga upp från vulkanen. Så vi fick en stor kopp kaffe, ett kokt ägg och en bananmacka medan vi väntade på soluppgången - en väldigt färgstark händelse som skänkte vackert ljus över den större vulkanen, Mt Agung, såväl som över Mt Rinjani på Lombok. Trekken upp var varken lång eller svår och rekommenderas alla som vill ha en lite mer händelserik tillvaro på Bali.
Vi spenderade ytterligare en dag i området, då vi egentligen hade tänkt åka och titta på en kyrkogård i en traditionell by på andra sidan sjön, men efter lite research verkade denna plats vara täckt av lurendrejeri och väldigt överprisad, så vi bestämde oss för att skippa det och bara åka på upptäcktsfärd runt sjön och tillbaka.
Av samma anledning valde vi att hoppa över Besakih-templet på vägen tillbaka till Amed.

Soluppgång över Rinjani

Mt Agung i bakgrunden

Danau Batur och toppen vi klättrade upp för

Tirta Gangga
På vägen tillbaka till Amed stannade vi istället vid Tirta Gangga, ett hinduiskt vattentempel. Inträdeskostnaden var rimlig och templet var väldigt vackert. Det finns också en pool man kan bada i för en liten extrasumma. Här spenderade vi någon timme med att gå runt och åt en fantastiskt god Nasi Campur på andra sidan gatan. Väl värt ett stopp!

Ubud
Ubud är lite som Indonesiens Chiang Mai - förutom att det är en välkänd yogahub finns här det mesta: turister, språkkurser, danskurser, matlagningskurser, cykelturer, kultur och mycket mer för att hålla sig sysselsatt. För mig var såklart yogan en stor del, och jag valde ut tre klasser på Yoga Barn, studion som låg närmst vårt boende. Morgonyogan var lugn och bekväm medan Vinyasa Flow-klasserna var väldigt utmanande; det kändes att man var otränad. Förmiddagsklassen med Les verkade vara både välkänd och populär - en yogalärare som var lättsam och humoristisk och lät oss träna ett helt pass till Michael Jackson-musik. Värt att vara i god tid för att få en plats!
Att hitta boende är inte så svårt; alla små och stora gator är packade med hotell, guest houses och homestays och man behöver inte mer än gå på gatan för att hitta lediga rum för en billig peng. En av sakerna jag tyckte om med Ubud var konsten och kulturen som genomsyrade allt. Här kan man gå på gatorna i timmar, och alla superbilliga souveniraffärer är väl blandade med konstgallerier och konstaffärer, och varje kväll sätts upp föreställningar av traditionell dans. Vi passade såklart på att gå på en föreställning med Kecak, en av de mest välkända dansformerna med unga tjejer som dansar och musik i form av en manlig kör.

Utöver detta gick vi ocksåe n av promenadslingorna som finns i området. Skönt att komma ut till lite natur, men inte tillräckligt för att komma bort från alla turisterna, och vi blev lite besvikna på att halva sträckan var asfaltsväg. Sista kvällen gick vi lite spontant på en matlagningskurs, vilket var oväntat trevligt. Vi bokade med Bali Manggang för 250 000 Rp per person. Först blev vi körda till ett plantage där de odlade bland annat kaffe och kakao. Här fick vi en massa provsmaker av olika sorters te- och kaffedrycker, väldigt gott! Därefter åkte vi till huset där vi skulle laga mat. Eftersom vi bokat en eftermiddagskurs, som tydligen inte är lika populär som den på förmiddagen, var det bara vi två. Vi fick göra mycket själva, efter förklaringar och instruktioner. Vi fick laga klassiska balinesiska rätter som Sate Lilit, Sambal, Tempe Kare (curry), grillad kyckling, Pepes Ikan och banandumplings. Det var väldigt roligt och väldigt god mat, perfekt som avslutningsmiddag! Kan verkligen rekommenderas.

I Ubud finns alla möjliga sorters mat; såklart ett stort urval av vegetarisk, vegansk och raw food, men också en hel del lokala restauranger, framförallt längs Jl Raya Ubud och Jl Sukma, där man kan äta favoriter som jackfruit curry och tempe manis i sin Nasi Campur eller Padang food. Och såklart juicer och frukt - mangosteen tillexempel - överallt.

Promenad längs Campuhan Ridge

Kecak-föreställning

Vi lagar Pepes Ikan

Buffébord!

Kuta Bali
Sista stoppet blev Kuta Bali, dock bara för en dag. Här gick vi runt bland alla surfoutlets, tittade på nybörjarsurfarna på Kuta Beach (del av en lång, lång sandstrand) och firade vår sista kväll med att hitta en trevlig restaurang/pub där vi kunde dricka iskall Bali Hai (en av Indonesiens mindre kända, men goda, ölsorter. Vanligast är Bintang). Vi funderade på att hyra en bräda och surfa ett tag men var lite besvikna på att vågorna på Kuta Beach var lite väl små och korta; de stort vågorna var en bra bit längre ut. Bra för nybörjare såkkart, men inte riktigt lagom för oss som kan stå men vill öva oss på att svänga. En annan gång!

Nöjda med Bali och nöjda med resan är det med blandade känslor cvi påbörjar resan hemåt - flyg till Bangkok, en natt i Bangkok och därefter flyg till Köpenhamn. Snart tillbaka till verkligheten alltså! Som sista ord om Bali kan sägas att turismen märks tydligt, men hålls på en lagom nivå såhär strax innan högsäsong. Här finns mycket att njuta av men tyvärr förstör den intensiva och tunga trafiken ganska mycket; alla vägar på Bali är väldigt trafikerade, även de i vulkankratern tydligen. Men här finns mycket att se och uppleva och är ett ställe som jag iallafall kan tänka!ig att återkomma till - om inte annat så kanske för en yogalärarutbildning!


Nu är vi i Bangkok för att hämta några timmars sömn innan vårt elva timmar långa flyg tillbaka hem. Vilken resa!

Dag 177, Melaka - Kuala Lumpur, Malaysia

Ett kort inlägg om de sista dagarna i Malaysia.. Från Singapore åkte vi till Melaka, en stad känd framförallt för sin mat. Vi hittade ett trevligt ställe att bo på i Chinatown, men blev lite besvikna när vi strosade runt i jakt på något att äta och upptäckte att allt var stängt, på en torsdagkväll. Antagligen lite dålig timing, då helgerna i Melaka bjuder på välbefolkad Walking Street genom hela Chinatown. Vi hittade dock en indisk restaurang, vilket inte var helt fel eftersom vi verkligen kommit att älska indisk mat. På kvällen gick vi promenadstråket längs med floden. Dagen efter var inte mycket mer händelsefull; vi åt en inte så lyckad kinesisk frukost (och fick något sämre inställning till kinesisk mat), kollade på några av sightsen i stan och satte oss sen på bussen till Kuala Lumpur.

 Kuala Lumpur är en stad som vi hört mycket gott om, men efter att ha kommit nästan direkt från Singapore blev nog vårt intryck av staden något dämpad. Även här bodde vi i Chinatown, ganska nära till två olika skytrainstationer (LRT) och väldigt nära en stor turistmarknad. Även här passade vi på att kolla in några av huvudattraktionerna: den stora moskén, Museum of Islamic Arts, KLCC och såklart Petronas Towers, som vi beundrade uppifrån Skybar (Traders Hotel). Skybar var en väldigt fancy bar, med pool tillochmed, och här var vi strax innan solnedgången för att se hur tornen lystes upp allteftersom det blev mörkt. Vi drack också vår dyraste öl på den här resan, 32 ringgit för två små Carlsberg (på happy hour) - ändå billigare än att åka upp i själva Petronas (80 ringgit) eller i utkikstornet (47 ringgit). Utöver detta var huvudmålet i KL att shoppa, det vill säga köpa mer kvalitativa saker som vi behövde. Detta var innebar bland annat en tur till utkanten av stan för att hitta den billigaste dykshopen för dykutrustning till Valle, samt nya badkläder till mig eftersom de jag hade med var väldigt slitna. Annars var det inget särskilt spännande, och det kändes väldigt lagom att åka vidare.

Från Kuala Lumpur gick flyget till Makassar, Sulawesi (Indonesien), och dagen därpå ytterligare ett flyg till Manado på norra delen av samma ö. Vi har nu alltså kommit till vårt sista land för den här resan. I skrivande stund har vi precis flytt regnväderna och stadskaoset ut till en bungalow på stranden av en ö med fantastisk dykning och snorkling - det får ni dock läsa mer om i nästa inlägg!