Februari 2022 - Guatemala - Antigua, El Paredón

The first thing we noted (and liked) about Antigua was the many restaurants serving local food, something we felt were missing in both Flores and San Pedro La Laguna. Our hotel was located right across the street from the local market, which had an entire section just for small eateries. While somewhat overwhelming as they all were very persistent trying to get us to eat at their place rather than the next one (even though they all seemed to serve the same dishes), we saw several new things on the menus and the ones we tried were very good. One night we also found some street food in a small park - a tostada with a huge pile of beans, guacamole and veggies was definitely a treat!

The one activity though that most backpackers traveling through Antigua sign up for is to hike the volcano Acatenango. The volcano hasn’t erupted for many years and is considered safe to climb. With 3976m at the summit, it is nearly as tall as Mt. Kinabalu (4095m), the tallest mountain we have climbed (and the tallest peak in South East Asia). However, the main draw of the Acatenango hike isn’t the summit, but the nighttime view of the very active volcano next to it, Fuego.

Having read some about the hike and that it seems you get what you pay for, we decided to go for a “mid-range” tour operator – not the cheapest one, but not the most expensive either. The travel agency we booked with were very helpful, but unfortunately the information they gave us was wrong on a few points: when we asked about the group size, they first told us we would barely walk in a group at all – we would just get together around meals (which was not true, as during the hike we had to stop multiple times to wait for the people who walked the slowest); they also told us the bus would only be half full due to the pandemic, so maximum 10-12 people in the group (we were 22); and they told us we would only need to carry water and our warm clothes ourselves (yet on the bus we were given food packs which many people didn’t really have space for and had to carry by hand). Another odd thing was that when we stopped with the bus to pick up some warm clothes for people who wanted to borrow, a guy came on and told us it would be possible to do an extra hike to get closer to Fuego – but it was pretty expensive and we had to decide right then and there. We thought this felt a bit sketchy and declined. However, once it was time for that extra hike we were able to go along anyway, for the same price, and it was well worth it.

The first part of the hike took about 5 hours, mainly due to the many breaks we took along the way. At some point it was a bit annoying, as it could get pretty cold standing still, and it often felt like the breaks were way longer than needed. Along the way we had beautiful views of the surroundings. Once we reached our base camp at 3,600m we were assigned to tents – thankfully, the travel agency had at least given us the correct information that we would get a private tent. Then it was time for those who wanted to do the extra hike to Fuego, which was a strenuous 1,5h more, first downhill and then uphill to get to the rim of Fuego. Settling on the rim at a safe distance from the actual peak, we huddled up with our cameras ready and waited for the sun to set. Fuego has eruptions around once every 10 minutes, of varying sizes, but when it’s dark it looks incredible – like natural fireworks. It was freezing cold up there, and we waited for nearly two hours, watching the (mostly small) eruptions. Around 8pm it was time to head back to the base camp for dinner, but we only made it about ten steps before we heard the rumbling of a really big eruption and we turned around to see the lava being spit out and lighting up the whole top of the volcano – it was one of the most amazing things I’ve experienced.

After the 1,5h back to base camp we just had a quick dinner and then huddled up in our tent, trying to get some sleep as we had to make an early start for the summit. We didn’t sleep much though, and a few times during the night we would peek out of the tent to watch more big eruptions from Fuego. At 4.30am we started getting ready for the summit hike, which included putting on every single piece of warm clothing we had – the temperature at the summit is often around 0 degrees Celsius. We made it just in time for the sunrise, though we had to wait a bit extra for the sun to get past the clouds in the horizon. Still, it was a beautiful morning to spend on top of a volcano.

The hike back down went pretty fast, and back in Antigua we were happy to take a warm shower, get all the dust off and rest our tired feet. We had a few more days in Antigua which we spent walking around looking at pretty buildings, visiting museums (including a chocolate museum and a jade museum), taking a free salsa class, and trying craft beers at a local brewery. One of the days we took a cooking class, to experience more of the local cuisine and learn about the dishes and ingredients. The first dish we made was pépian, a flavorful stew with lots of spices that felt like something we would love to cook and eat around autumn in Sweden. We also made rice which was cooked with some spices and veggies, and a side dish which consisted of slices of a local variant of squash, with some local cheese (similar to feta) in between – and dipped in an egg based batter and deep fried. We also got to make tortillas, which was much more difficult than we could have imagined, and which left us even more impressed by the local women who do this all day every day and make it look like the easiest thing. For dessert, we cooked plantains (similar to bananas) and filled them with a mole of bean paste, local chocolate and sugar, and then deep fried them. It was a big, hearty, and tasty meal! It was so much food that we got to take some with us to have for dinner as well.

All in all we really enjoyed our stay in Antigua. We nearly made it our last stop in Guatemala, but we heard a few people at different occasions who warmly recommended El Paredón, so we thought, why not give it a visit? El Paredón is a small town by the coast, with black, hot, volcano sand and waves that vary in size throughout the day to cater surfers of various levels. It appeared to be a more relaxed and calm version of the famous surf spot El Tunco in El Salvador. It was definitely a nice place to just relax, read a book and be lazy. However, there are plenty of activities to engage in – our hostel offered not only surf boards for rent, but also beach volleyball opportunities and a slack line to practice your balance. We did rent a board for a day, but since it was seven (!) years since we last tried it, we were happy to be able to catch a bunch of the smaller waves. It felt like a great way to finish off our stay in Guatemala, except that I managed to get food poisoning (likely from aguachile, which was like a ceviche but in a different sauce). At least, a hammock by the beach is not the worst place to be sick and thankfully it only lasted for a day. I was enough recovered at least, to be able to spend a couple of hours on buses back to Antigua and onwards to El Salvador.

Juli/Augusti 2018 - Roadtrip i Norge - Del I

Så var det dags för första delen om vår resa till Norge - tolv dagar i bil/tält tillsammans.
Vi skulle ge oss av tidigt på lördagen. Valle åkte iväg för att hämta hyrbilen, och sen bar vi ner all packning: varsin stor och liten ryggsäck, en sportbag med extra kläder, två lådor med mat, en vattendunk samt bord och två stolar. Vi köpte med oss falafel till lunch och gav oss av med en gång. Vi visste att vi hade en lång körning framför oss - det rådande totaleldförbudet i Sverige gjorde att vi var tvungna att åka över till Norge för att få använda vårt stormkök. Här ska noteras att vi inte var hundra procent säkra på att det inte var totalt eldförbud i Norge också; det skulle visa sig i slutet av resan att det inte räcker med att googla "som vanligt", utan att man måste googla på norska för att få fram den typen av norsk information. Våra försök till efterforskningar gav inga resultat som antydde att det skulle vara olagligt, och eftersom det inte heller stod något på Norges officiella tursitsajt VisitNorway, så antog vi att det var okej. Hur som helst startade vi inte några bränder, och det var ju ganska "fuktigt" väder dessutom.

Ganska slumpartat tog vi sikte på en sjö, och trots en ganska slingrig väg dit visade det sig bli en helt okej tältplats. En vacker, stillsam kväll och fullkomligt omgivna av blåbärssnår. Jag har nog aldrig sett så mycket blåbär som vi gjorde under denna resan - det blev alltså blåbärsgröt till frukost i princip varje dag. Under natten drog det dock in ett ordentligt oväder med regn och blåst, vilket chockade oss lite efter att ha kommit från den svenska värmeböljan.

Nästa dag började äventyret på riktigt. Vi körde till fjället Glofökkampen och den närliggande campingen Johnsgård. Där fick vi tillåtelse att parkera över natten för att kunna ta en vandringstur runt fjället. Det här blev premiärturen för mina kängor och första gången på länge som jag gått med tung packning, och det var definitivt lättare sagt än gjort! Med en brant start på vandringen tog det inte många meter innan jag hade ordentlig mjölksyra, så denna första vandring gick inte särskilt fort. Till slut tog vi oss dock upp på "kammen" och ner på andra sidan, där vi skulle tälta. Redan när vi var påväg för att starta från gården kom det fram en glad och gullig hund och hälsade på oss. Det visade sig att han också var pigg på att vandra, för han utsåg sig själv till följeslagare/vägvisare och lunkade med oss hela vägen till vår tältplats. Han verkade stortrivas på fjället, och inte ens när vi vek av från stigen för att slå upp vårt tält lite längre bort gav han sig av. Han stannade hos oss ända tills vi ätit middag och skulle gå och lägga oss, och verkade trivas med lite sällskap.

När vi vaknade hade vår fyrbenta vän återvänt till gården, och vi hade en bra bit att gå då vi skulle runda fjälltoppen. Ganska snart efter att vi börjat gå visade det sig att kartan vi hade tagit med oss och stigarna inte alls stämde överens, och det blev en ganska snårig och bitvis blöt promenad tillbaka, och då är vi (mest jag) trötta och hungriga. Vi körde vidare och lunchade vid en rastplats på vägen. Återigen tog vi sikte på en tältplats vid en sjö, men det visade sig vara ett avgiftsbelagt område där man endast kunde betala med Vipps (norska swish), så vi vände. Vi tänkte åka ner och tälta i dalen, men hade svårt att hitta någon bra väg ner, så tillslut hamnade vi istället vid en fjälltopp, Hessdalen. I detta området har man siktat oförklarliga ljusfenomen vid ett flertal tillfällen, och informationsskyltarna hade kompletterats med fyndiga vägskyltar som varnade för UFOn. Även stigen upp till toppen hade fått några plattformar som skulle lämpa sig utmärkt för UFO-spaning. Vi traskade inte hela vägen upp till toppen, utan nöjde oss med att slå upp tältet en liten bit längre ner. Det var otroligt blåsigt, men vilken fantastisk utsikt vi hade! Och återigen, fullt med blåbär.

Nästa dag tog vi sikte på Trondheim, som skulle bli vår nordligaste punkt på resan (och dessutom den nordligaste punkten i Europa som jag någonsin besökt). När vi skulle stanna för lunch hittade vi en flod där vi kunde stanna för att laga mat och för att ta en välbehövlig "naturdusch". När vi väl kommit fram och lyckats parkera inne i Trondheim visade det sig att vi var tillbaka i värmeböljan för en dag. I gassande sol och över 30 grader gjorde vi vårt bästa för att strosa runt och upptäcka staden. Vi besökte domkyrkan, kollade runt på en medeltidsmarknad och beundrade husen längs kanalen, som med sina glada färger påminde oss lite om Köpenhamn. Efter att ha vilat i skugga på ett fik (som förståeligt nog hade slut på is) kände vi oss ganska nöjda och trötta med stadsbesöket. Vägen ut ur staden blev dock längre än vi trodde, då en bilolycka i de komplicerade rondellerna orsakade trafikstopp i en timme. Till slut lyckades vi komma bort från stan och ut i naturen igen. Kvällens tältplats blev en väldigt snårig plätt i närheten av en strand. Den krångliga eller bökiga promenaden till en blivande tältplats blev alltid kompenserad av en vacker utsikt, som tur var.

På vår femte dag kom vi äntligen ut till kusten. Vi åkte med vår första bilfärja och njöt av att vara vid havet. Vi kom också fram till den första turistvägen, Atlanterhavsveien, som skulle kunna ses som Norges motsvarighet till Great Ocean Road. Sträckan har bland annat en rad stora broar som knyter ihop ett pärlband av små öar i skärgården, och bjuder på flertalet vackra utkiksplatser där man kan stanna till, ta bilder och köpa souvenirer. Här spenderar vi lite extra tid och njuter av (den mer rimligt varma) solen och utsikten. Vidare kommer vi till en stor strand, Farstadsanden, som ska vara världens nordligaste sydvända sanddyner, eller något i den stilen. Hur som helst är det en väldigt fin strand, och vi njuter av ett friskt dopp i Atlanten. Återigen har vi problem med tältplatsen - vad som ser ut att vara mossbeklädd sten var egentligen våtmark med förrädiska hål.

Nästa morgon fick vi en tuff start på dagen då vi vaknade upp till svärmar av något slags knott som inte ville lämna oss ifred. Dessutom insåg vi att havregrynsgröt kokat med vatten från Atlanten inte direkt är någon hit... Som tur var hade vi äventyr att se fram emot under dagen - mer om det i nästa del!