Februari 2022 - Guatemala - Antigua, El Paredón

The first thing we noted (and liked) about Antigua was the many restaurants serving local food, something we felt were missing in both Flores and San Pedro La Laguna. Our hotel was located right across the street from the local market, which had an entire section just for small eateries. While somewhat overwhelming as they all were very persistent trying to get us to eat at their place rather than the next one (even though they all seemed to serve the same dishes), we saw several new things on the menus and the ones we tried were very good. One night we also found some street food in a small park - a tostada with a huge pile of beans, guacamole and veggies was definitely a treat!

The one activity though that most backpackers traveling through Antigua sign up for is to hike the volcano Acatenango. The volcano hasn’t erupted for many years and is considered safe to climb. With 3976m at the summit, it is nearly as tall as Mt. Kinabalu (4095m), the tallest mountain we have climbed (and the tallest peak in South East Asia). However, the main draw of the Acatenango hike isn’t the summit, but the nighttime view of the very active volcano next to it, Fuego.

Having read some about the hike and that it seems you get what you pay for, we decided to go for a “mid-range” tour operator – not the cheapest one, but not the most expensive either. The travel agency we booked with were very helpful, but unfortunately the information they gave us was wrong on a few points: when we asked about the group size, they first told us we would barely walk in a group at all – we would just get together around meals (which was not true, as during the hike we had to stop multiple times to wait for the people who walked the slowest); they also told us the bus would only be half full due to the pandemic, so maximum 10-12 people in the group (we were 22); and they told us we would only need to carry water and our warm clothes ourselves (yet on the bus we were given food packs which many people didn’t really have space for and had to carry by hand). Another odd thing was that when we stopped with the bus to pick up some warm clothes for people who wanted to borrow, a guy came on and told us it would be possible to do an extra hike to get closer to Fuego – but it was pretty expensive and we had to decide right then and there. We thought this felt a bit sketchy and declined. However, once it was time for that extra hike we were able to go along anyway, for the same price, and it was well worth it.

The first part of the hike took about 5 hours, mainly due to the many breaks we took along the way. At some point it was a bit annoying, as it could get pretty cold standing still, and it often felt like the breaks were way longer than needed. Along the way we had beautiful views of the surroundings. Once we reached our base camp at 3,600m we were assigned to tents – thankfully, the travel agency had at least given us the correct information that we would get a private tent. Then it was time for those who wanted to do the extra hike to Fuego, which was a strenuous 1,5h more, first downhill and then uphill to get to the rim of Fuego. Settling on the rim at a safe distance from the actual peak, we huddled up with our cameras ready and waited for the sun to set. Fuego has eruptions around once every 10 minutes, of varying sizes, but when it’s dark it looks incredible – like natural fireworks. It was freezing cold up there, and we waited for nearly two hours, watching the (mostly small) eruptions. Around 8pm it was time to head back to the base camp for dinner, but we only made it about ten steps before we heard the rumbling of a really big eruption and we turned around to see the lava being spit out and lighting up the whole top of the volcano – it was one of the most amazing things I’ve experienced.

After the 1,5h back to base camp we just had a quick dinner and then huddled up in our tent, trying to get some sleep as we had to make an early start for the summit. We didn’t sleep much though, and a few times during the night we would peek out of the tent to watch more big eruptions from Fuego. At 4.30am we started getting ready for the summit hike, which included putting on every single piece of warm clothing we had – the temperature at the summit is often around 0 degrees Celsius. We made it just in time for the sunrise, though we had to wait a bit extra for the sun to get past the clouds in the horizon. Still, it was a beautiful morning to spend on top of a volcano.

The hike back down went pretty fast, and back in Antigua we were happy to take a warm shower, get all the dust off and rest our tired feet. We had a few more days in Antigua which we spent walking around looking at pretty buildings, visiting museums (including a chocolate museum and a jade museum), taking a free salsa class, and trying craft beers at a local brewery. One of the days we took a cooking class, to experience more of the local cuisine and learn about the dishes and ingredients. The first dish we made was pépian, a flavorful stew with lots of spices that felt like something we would love to cook and eat around autumn in Sweden. We also made rice which was cooked with some spices and veggies, and a side dish which consisted of slices of a local variant of squash, with some local cheese (similar to feta) in between – and dipped in an egg based batter and deep fried. We also got to make tortillas, which was much more difficult than we could have imagined, and which left us even more impressed by the local women who do this all day every day and make it look like the easiest thing. For dessert, we cooked plantains (similar to bananas) and filled them with a mole of bean paste, local chocolate and sugar, and then deep fried them. It was a big, hearty, and tasty meal! It was so much food that we got to take some with us to have for dinner as well.

All in all we really enjoyed our stay in Antigua. We nearly made it our last stop in Guatemala, but we heard a few people at different occasions who warmly recommended El Paredón, so we thought, why not give it a visit? El Paredón is a small town by the coast, with black, hot, volcano sand and waves that vary in size throughout the day to cater surfers of various levels. It appeared to be a more relaxed and calm version of the famous surf spot El Tunco in El Salvador. It was definitely a nice place to just relax, read a book and be lazy. However, there are plenty of activities to engage in – our hostel offered not only surf boards for rent, but also beach volleyball opportunities and a slack line to practice your balance. We did rent a board for a day, but since it was seven (!) years since we last tried it, we were happy to be able to catch a bunch of the smaller waves. It felt like a great way to finish off our stay in Guatemala, except that I managed to get food poisoning (likely from aguachile, which was like a ceviche but in a different sauce). At least, a hammock by the beach is not the worst place to be sick and thankfully it only lasted for a day. I was enough recovered at least, to be able to spend a couple of hours on buses back to Antigua and onwards to El Salvador.

Dag 228, Bali, Indonesien

Så var det dags för sista stoppet i Indonesien, och sista stoppet för resan. Jag kan säga att Indonesien har vuxit på oss nu den senaste månaden, när vi har kunnat slappna av mer och njuta av vad landet har att erbjuda. Det har blivit tydligare skillnader inom landet, mat- och kulturmässigt, och vi har kunnat njuta av de olika saker som de olika öarna haft att erbjuda. Överlag är Bali mer turistat och därför också något dyrare, men för det mesta går det att få tag på både billig mat och billigt boende (kan vara svårare i högsäsong). Bortsett från den ihärdiga trafiken har Bali uppfyllt mina förväntningar ganska bra, även om det inte var riktigt som jag föreställt mig.

Amed

Första stoppet på Bali var Amed, ett namn som egentligen används för hela kuststräckan, men som egentligen har ett litet "centrum" i ett byliknande område som byggts upp enbart kring dykning och turism. Vi hittade ett fint och billigt boende på Kadek homestay (150 000 Rp) som låg alldeles intill den vulkaniskt svarta stranden - väldigt fin men väldigt varm! Mittemot, på andra sidan gatan låg DreamDivers, där vi bokade in oss på två dagar med två dyk vardera. Första dagen gjorde vi våra två dyk på den mest kända dyksiten, USS Liberty, ett vrak från andra världskriget som ligger strax utanför stranden i Tulamben. Vi hade väldigt bra sikt och fick bra överblick över vraket såväl som över black tip-hajar, bumpheads och nudie branches. Andra dagen dök vi först på Amed Pyramid, där vi fick se mängder med pyttesmå lila pygmésjöhästar, några gula boxfish, stora nudie branches och en hel del annat. Det andra dyket var ett muckdive på Amed Secret, som bjöd på bland annat ett flertal rockor och räkor. Utöver detta spenderade vi en del tid på stranden, och en del tid med att leta lokalmat - lokala restauranger är väldigt sällsynta i Amed, och även om de flesta restaurangerna serverar lokal mat får man räkna med att betala mer.

Pygmésjöhäst!
Foto: vår dykguide Gede på DreamDivers

Foto: vår dykguide Gede på DreamDivers

Svart vulkansand på Ameds strandsträcka

Batur
I Amed hyrde vi motorcykel för att göra en liten loop. Vi har hört en del varna för poliskontroller där de kollar efter internationellt körkort, men det var inget som vi råkade ut för. Vi körde först norrut längs kusten, och svängde sedan av söderut för att komma till bergen. Vi stannade för att titta på ett av de större templen, Pura Batur, men blev ganska besvikna då vi var tvungna att hyra sarong och sidenband för att få gå in, vilket nästan kostade lika mycket som själva inträdet. Väl framme i byn Toya Bungkah letade vi upp ett boende för att checka in. Denna by är en av flera som ligger precis längs med kanten till sjön Danau Batur, och är också en av de vanligare utgångspunkterna för att bestiga Mt Batur. I byn finns ett trekkingcenter som har ensamrätt på trekker med guide uppför vulkanen, vilket innebär att det billigaste alternativet är att gå dit och pruta. Vi fick en lite längre trek (alternativ 3) inklusive frukost för 250 000 Rp per person.

Det innebar att vi klockan fyra på morgonen började klättringen uppför Batur (vilket alltså är toppen på den nya vulkanen i kratern), där vi var uppe på toppen vid halv sex. Där fick vi en liten frukost som tillagats i en springa som ledde varm luft och ånga upp från vulkanen. Så vi fick en stor kopp kaffe, ett kokt ägg och en bananmacka medan vi väntade på soluppgången - en väldigt färgstark händelse som skänkte vackert ljus över den större vulkanen, Mt Agung, såväl som över Mt Rinjani på Lombok. Trekken upp var varken lång eller svår och rekommenderas alla som vill ha en lite mer händelserik tillvaro på Bali.
Vi spenderade ytterligare en dag i området, då vi egentligen hade tänkt åka och titta på en kyrkogård i en traditionell by på andra sidan sjön, men efter lite research verkade denna plats vara täckt av lurendrejeri och väldigt överprisad, så vi bestämde oss för att skippa det och bara åka på upptäcktsfärd runt sjön och tillbaka.
Av samma anledning valde vi att hoppa över Besakih-templet på vägen tillbaka till Amed.

Soluppgång över Rinjani

Mt Agung i bakgrunden

Danau Batur och toppen vi klättrade upp för

Tirta Gangga
På vägen tillbaka till Amed stannade vi istället vid Tirta Gangga, ett hinduiskt vattentempel. Inträdeskostnaden var rimlig och templet var väldigt vackert. Det finns också en pool man kan bada i för en liten extrasumma. Här spenderade vi någon timme med att gå runt och åt en fantastiskt god Nasi Campur på andra sidan gatan. Väl värt ett stopp!

Ubud
Ubud är lite som Indonesiens Chiang Mai - förutom att det är en välkänd yogahub finns här det mesta: turister, språkkurser, danskurser, matlagningskurser, cykelturer, kultur och mycket mer för att hålla sig sysselsatt. För mig var såklart yogan en stor del, och jag valde ut tre klasser på Yoga Barn, studion som låg närmst vårt boende. Morgonyogan var lugn och bekväm medan Vinyasa Flow-klasserna var väldigt utmanande; det kändes att man var otränad. Förmiddagsklassen med Les verkade vara både välkänd och populär - en yogalärare som var lättsam och humoristisk och lät oss träna ett helt pass till Michael Jackson-musik. Värt att vara i god tid för att få en plats!
Att hitta boende är inte så svårt; alla små och stora gator är packade med hotell, guest houses och homestays och man behöver inte mer än gå på gatan för att hitta lediga rum för en billig peng. En av sakerna jag tyckte om med Ubud var konsten och kulturen som genomsyrade allt. Här kan man gå på gatorna i timmar, och alla superbilliga souveniraffärer är väl blandade med konstgallerier och konstaffärer, och varje kväll sätts upp föreställningar av traditionell dans. Vi passade såklart på att gå på en föreställning med Kecak, en av de mest välkända dansformerna med unga tjejer som dansar och musik i form av en manlig kör.

Utöver detta gick vi ocksåe n av promenadslingorna som finns i området. Skönt att komma ut till lite natur, men inte tillräckligt för att komma bort från alla turisterna, och vi blev lite besvikna på att halva sträckan var asfaltsväg. Sista kvällen gick vi lite spontant på en matlagningskurs, vilket var oväntat trevligt. Vi bokade med Bali Manggang för 250 000 Rp per person. Först blev vi körda till ett plantage där de odlade bland annat kaffe och kakao. Här fick vi en massa provsmaker av olika sorters te- och kaffedrycker, väldigt gott! Därefter åkte vi till huset där vi skulle laga mat. Eftersom vi bokat en eftermiddagskurs, som tydligen inte är lika populär som den på förmiddagen, var det bara vi två. Vi fick göra mycket själva, efter förklaringar och instruktioner. Vi fick laga klassiska balinesiska rätter som Sate Lilit, Sambal, Tempe Kare (curry), grillad kyckling, Pepes Ikan och banandumplings. Det var väldigt roligt och väldigt god mat, perfekt som avslutningsmiddag! Kan verkligen rekommenderas.

I Ubud finns alla möjliga sorters mat; såklart ett stort urval av vegetarisk, vegansk och raw food, men också en hel del lokala restauranger, framförallt längs Jl Raya Ubud och Jl Sukma, där man kan äta favoriter som jackfruit curry och tempe manis i sin Nasi Campur eller Padang food. Och såklart juicer och frukt - mangosteen tillexempel - överallt.

Promenad längs Campuhan Ridge

Kecak-föreställning

Vi lagar Pepes Ikan

Buffébord!

Kuta Bali
Sista stoppet blev Kuta Bali, dock bara för en dag. Här gick vi runt bland alla surfoutlets, tittade på nybörjarsurfarna på Kuta Beach (del av en lång, lång sandstrand) och firade vår sista kväll med att hitta en trevlig restaurang/pub där vi kunde dricka iskall Bali Hai (en av Indonesiens mindre kända, men goda, ölsorter. Vanligast är Bintang). Vi funderade på att hyra en bräda och surfa ett tag men var lite besvikna på att vågorna på Kuta Beach var lite väl små och korta; de stort vågorna var en bra bit längre ut. Bra för nybörjare såkkart, men inte riktigt lagom för oss som kan stå men vill öva oss på att svänga. En annan gång!

Nöjda med Bali och nöjda med resan är det med blandade känslor cvi påbörjar resan hemåt - flyg till Bangkok, en natt i Bangkok och därefter flyg till Köpenhamn. Snart tillbaka till verkligheten alltså! Som sista ord om Bali kan sägas att turismen märks tydligt, men hålls på en lagom nivå såhär strax innan högsäsong. Här finns mycket att njuta av men tyvärr förstör den intensiva och tunga trafiken ganska mycket; alla vägar på Bali är väldigt trafikerade, även de i vulkankratern tydligen. Men här finns mycket att se och uppleva och är ett ställe som jag iallafall kan tänka!ig att återkomma till - om inte annat så kanske för en yogalärarutbildning!


Nu är vi i Bangkok för att hämta några timmars sömn innan vårt elva timmar långa flyg tillbaka hem. Vilken resa!

Dag 85, Hanoi - Cat Ba - Phong Nha - Hué, Vietnam

När vi kom fram till Hanoi var det som om en våg av lättnad och välbehag sköljde över oss. Kanske var det atmosfären i Old Quarter, med streetfood, kaféer och hantverks- och souvenirbutiker på varenda gata; kanske var det den stora kontrasten från Manila. I vilket fall som helst gick det ganska snabbt upp för oss att Hanoi skulle bli en av våra favoritstäder. Vi spenderade bara två dagar i staden, men hann med några koppar vietnamesiskt kaffe, en magisk brygd som är lite krämig, lite bitter, lite söt - med en smak som påminner om mörk choklad. Dessutom lite souvenirer, ett museum, och en hel del god mat. Vi satte ribban högt för den vietnamesiska maten när vi första dagen satt på plaststolar i miniatyr och åt Bun Cha, som var bland det godaste vi ätit på hela resan. Rätten består av en skål med lite rotfrukter och några färsbiffar eller strimlat kött i en väldigt smakrik buljong; till det serveras ett fat med risnudlar och ett fat med sallad och färska kryddor. Allt blandas och äts tillsammans, kryddat av lime, chili och vitlök efter tycke.

Marknaden i Hanoi

Bun Cha

Vi åkte vidare till Cat Ba Island, och vägen dit innefattade en turistbåt genom Ha Long Bay, som var precis så vackert, disigt och mystiskt som vi tänkt oss. På Cat Ba finns mycket att göra och vi hade nog trivts ännu bättre än vi gjorde om inte lågsäsongen hade gjort att många streetfoodställen var deserterade eller tillochmed igenstängda. Vi gjorde en halvdagstrek som bjöd på vackra vyer, tyst natur och en siktad giant black squirrel bland träden, samt en båttur genom förlängningen av Ha Long Bay - Lan Ha Bay. Vi provade också på bergsklättring, på en strand där branta limestones tornade upp sig, något som Valle tyckte väldigt mycket om men som jag inte riktigt fångades av.

Ha Long Bay

Lan Ha Bay

Valle klättrar uppochner (svårighetsgrad 6B+)

Vi provar äggkaffe, en Vietnamesisk specialitet :)

När det var dags att ta oss vidare söderut tog vi tillfället i akt att prova Vietnams berömda sovbussar; det var inte den mest lyxiga varianten men man kom åtminstone fram något mer utvilad. På något mystiskt sätt hade vi även lyckats få en resa där frukosten ingick, något som var oväntat trevligt. Vi hamnade i Dong Hoi, där vi i sällskap av ett par från Schweiz tog en taxi till en busshållplats där vi efter en timme kunde hoppa på en lokalbussar till byn Son Trach, vilket är stället de flesta väljer som utgångspunkt för trekker och dagsutflykter till Phong Nha-Ke Bang National Park, känt för sina stora, och vackra grottor. Här finns dessutom världens största grotta, Son Doong Cave. Samma dag som vi anlände anslöt vi oss på eftermiddagen till ett gäng andra backpackers för att ta båtturen till Phong Nha cave (inträde 150.000vnd). Att få se grottan från båt var ganska fantastiskt, då det enda som hördes var några fladdermöss, skvalpet från åran och droppande från taket på några ställen. Vi fick även tillfälle att ta oss upp för de många trapporna till Tien Son Cave (80.000vnd). Dagen därpå hyrde vi motorcykel och tog oss på egen hand till Paradise Cave (250.000vnd), som är en av de mest turistade grottorna. Dock finns goda möjligheter att ändå få en häftig upplevelse; i Vietnam är det överlag markant mindre turister under lågsäsong, något som märks extra tydligt på de typiska turistställena. Vad gäller just Paradise Cave är det även av fördel att vara där tidigt på morgonen, gärna när de öppnar. Att vara nästan ensam i en grotta av den storleken är verkligen en spännande upplevelse; tyvärr kommer det under dagen stora busslaster med kinesiska turister med guide, som inte riktigt inser hur effektfull tystnaden är på ett sådant här ställe. Att besöka grottorna i Phong Nha är verkligen något att rekommendera, framförallt om man inte har sett så mycket grottor tidigare. Tyvärr har priserna gått upp ganska mycket, nästintill dubblerats sedan förra året, och vill man ha en ännu häftigare upplevelse och göra en flerdagarstrek i grottorna (något vi hört mycket gott om från andra resande) får man vara beredd på att betala kring 100 USD per person och dag.

Paradise Cave

Paradise Cave

Sista stoppet på vår vistelse i Vietnam var Hué. Här finns lika gott om streetfood som i Hanoi, men med något mindre variation. Här äter man gärna stadens stolthet, Bun Bo Hué (nudelsoppa med nötkött och grönsaker), men det finns också gott om den mer vidspridda varianten, Pho Bo/Pho Ga (nudelsoppa med nötkött/kyckling) som i hela landet äts till frukost, och ibland även andra måltider. Utöver detta är staden även känd för Banh Xeo, vietnamesiska pannkakor. Dessa görs på rismjöl, äggula och vatten, friteras sedan och fylls med grönsaker, svamp, räkor och annat. Är man ändå i staden kan man besöka Imperial Enclosure, citadellen, där man kan se byggnader och bostäder som en gång i tiden endast beträddes av den dåvarande härskaren och tjänstefolk (Nguyen emperors). Strax utanför staden kan man också besöka mausoleum, pampiga gravar från dessa härskare i områden som också innefattade tempel, paviljonger med mera. Det är lite svårt att beskriva dessa gravområden, men de är värda ett besök om man ändå är i Hué. Inträdet för de mer välbesökta gravarna är 80.000vnd, andra är gratis. Den vi tyckte var mest värd var Khai Dien Tomb. Förutom att äta mat och besöka historiska byggnader gick vi också otaliga vändor till (den något stökiga) marknaden i jakt på några sista souvenirer, och gick på en matlagningskurs. Kursen hölls på Waterland restaurant och kostade 350.000vnd per person. Detta innefattade att åka till marknaden och köpa råvaror, och sedan fick vi lära oss att laga fyllda rispannkakor, färska och friterade vårrullar och Hués nudelsoppa. Och självklart äta av det också!

Gullig som husdjur? :)

Tu Duc Tomb

Pannkakssmet

Valle gör iordning fyllning till pannkakorna

Slutligen kan sägas att gränskorsandet till Laos var det smidigaste och mest smärtfria hittills! Mycket mer kan sägas om Vietnam och människorna, maten och kulturen, men det får nog vänta till miniguiden.

Imorgon påbörjar vi "The Loop", 50 mil genom Laos landsbygd på fyra dagar med motorcykel, en tur som kommer att innefatta såväl grottor som små byar. Men hur det går får ni läsa i vårt första Laos-inlägg, som dyker upp om någon vecka! Vilken cliffhanger va? ;)