Februari 2022 - Honduras - Lago de Yojoa

 From the warm, sunny beaches we went to the slightly cooler mountain area by the Yojoa Lake. We ended up staying in a small village, Agua Azul Sierra, on the east side of the lake, which had about three minimarkets, three restaurants, and not much else. While we explored all of those restaurants and had some nice tortilla con quesillo and pescado frito, we made breakfast and a few dinners ourselves in the kitchen at our hostel. Staying in this small village meant we made good use of the local chicken buses for our daytrips. They were cheap, and usually convenient, though we sometimes had to wait for 30-40 minutes in between buses.

The first excursion we made was to Parque Los Naranjos, an archaeological area near the river, with a boardwalk trail through some forest and wetlands - a popular destination for birdwatching. While we're not too knowledgeable about birds, we did hear and see plenty of them, most we couldn't name of course but they were often colorful. One bird we did recognize though was the toucan - the first one we've seen on this trip - which was a highlight. Another unexpected treat was to see two agoutis (which look like large guinea pigs/small capybaras) right by the trail.

While in the area, we also stopped by the famous D&D brewery, where most tourists who pass by are staying. We had originally planned to stay there as well, but they didn't have any available rooms. At D&D they brew both coffee (which was really good) and beer (which we didn't like as much), and right down the road there is another nature area - the Finca Paradise Bioparque. The area has a few trails, as well as cacao and coffee plantations. As D&D also organizes tours, we inquired about a hike in the Santa Barbara National Park, which we would not be able to access on our own. However, there were no groups going that we could join, and we found it too expensive to do just the two of us.

Our second excursion was to the Pulhapanazak waterfall. Rumor has it that it's a popular spot for locals to go during the weekends; we went on a Friday morning and it was just a few other people there. The waterfall was beautiful, but the area was quite small so we didn't spend much time there. 

We spent a full day doing nothing as the rain was pouring down, reading and enjoying the calm atmosphere of our village, and just taking a short walk to get to a lunch restaurant a bit further up the road. Our last day, we went to Cerro Azul Meámbar National Park, also known as PANACAM. This park is one of the places where you can take a hike in a cloud forest, which is usually mossy and cool. Cloud forests make up only 1% of the global woodland, but there are a few different places in Central America where you can experience it. We walked a steep trail up the mountain and enjoyed the beautiful, thick forest. It was very quiet, and we hardly saw or heard any birds, which was quite the contrast from Los Naranjos. We did however encounter a family of coatis (näsbjörnar in Swedish) crossing the trail just ahead of us. They are very fluffy and cute, so that was a really nice treat!

On our way back to our hostel, we stopped by a small roadside "kiosk", a woman selling a few drinks and snacks and also making baleadas. These were definitely among the best baleadas we had in all of Honduras! Aside from baleadas, my favorite food was tajadas - thick slices of fried plantains which was often served as a side to the meals, kind of like fries. So good!

After we left Agua Azul Sierra and Lago de Yojoa, we had to spend two nights in the capital in order to get a PCR-test and other things ready for the Nicaraguan border. But Tegucigalpa is not a very nice city, and we mainly spent time there because we had to - so I'll just leave it at that.

Juli/Augusti 2018 - Roadtrip i Norge - Del II

Efter att ha stigit ur tältet på morgonen och nästan attackerats av svärmar med knott,samt petat i sig salt atlant-gröt (med blåbär som tröst) var vi ganska glada över att köra vidare. Dagens mål var Romsdalsfjorden och den lilla orten Åndalsnes. Där fanns vandringsleder upp på berget, Romsdalseggen, och vi valde, precis som de flesta andra turister på plats, att gå den första sträckan upp till utkikspunkten. En stigning på 500 meter under en ganska kort sträcka längdmässigt innebar att det var väldigt brant, men väl uppe på platån var det såklart väl värt utsikten. Vi hade tur nog att kunna njuta av den vackra utsikten och komma nästan hela vägen ner igen innan det började regna.

Från Åndalsnes var det inte långt till nästa "turistmål" - Stigfossen och Trollstigen. En spektakulär plats där vägen slingrar sig uppför berget genom flertalet hårresande hårnålskurvor och med vattenfall på båda sidor. Det var otroligt häftigt att se, både nerifrån och uppifrån, men upplevelsen att köra från den ena punkten till den andra var ingen höjdare. Som flera andra av de vackra turistvägarna i Norge är vägarna väldigt smala, och när det är så pass brant trängs man gärna inte med turistbussar och husbilar i kurvorna. Men väl uppe på toppen kunde vi såklart njuta av utsikten. Det fanns plattformar dit de flesta turister strömmade för att ta de klassiska vykortsbilderna över vägen, vattenfallen och dalen. Några hundra meter bort längs en stig kunde vi dock njuta av utsikten helt själva, plocka lite blåbär, och till och med få lite solglimtar. Det var något förvånansvärt, men otroligt skönt, att nästan inga andra turister bemödade sig med att gå längre bort än de stora fotoplattformarna.
På kvällen tältade vi i närheten av en vandringsled och hade en fors med bergsvatten till hands. Det blev en riktig kalldusch, men ett väldigt fint ställe, och bara en liten bit bort längs stigen fanns mängder med snår som hade bland de största blåbären vi någonsin sett, och långt mer än vad vi kunde och orkade plocka. Jag tror aldrig jag sett och ätit så mycket blåbär som vi gjorde under vår resa i Norge. Det var fantastiskt gott, och lyxigt!

Nästa dag var det dags att besöka Geirangerfjorden. Även här fanns det en så kallad Trollstig, och den var om möjligt ännu värre än den första. Den lilla byn vid fjordens ändpunkt verkade vara ett populärt tursitmål, och förutom en enorm färja så fanns det även ett stort antal tursitbussar som körde upp och ner för den slingriga vägen - att möta sådana bussar och husbilar som har en väldigt stor svängradie är verkligen nervöst och stressigt. Vi tog oss igenom byn och en liten bit längre bort, där vi hade tänkt gå en promenadsträcka som skulle ta oss till en utkikspunkt. Det visade sig dock att stigen var både längre och brantare än vi trodde. När vi äntligen började närma oss utkikspunkten började det dock regna, och kort därefter såg man inte mycket av fjorden alls. Till slut gav vi upp och tänkte ta oss tillbaka så fort som möjligt, eftersom det hunnit bli en bra stund efter lunchtid, men det var lättare sagt än gjort då regnet gjorde stigen väldigt hal. Även när vi fortsatte köra så höll regnet i sig, och molnen hängde lågt och tungt över fjället där vi tältade. Vi lagade mat sittandes i tältet, och passade på att diska och borsta tänderna under en av de korta regnpauserna. Detta var en av de kallaste nätterna vi hade med bara några få plusgrader.

Då vi var lite frusna när vi vaknade stannade vi till i första byn vi kom till för att fika med lite kaffe på ett café. Därefter körde vi vidare lite inåt landet, och vi stannade till för att ta en kort promenad uppe på ett fjäll där det låg stora områden med snö. Och så började det regna på oss. igen. Men när vi kom fram till Sognefjorden tittade solen fram en stund, och Valle passade på att prova fiskelyckan i fjorden medan jag satt och löste korsord.  

Nästa dag kom vi till den lilla byn Flåm. Vi började med att ta en promenad bort till ett vattenfall, och solen lyste upp en fin regnbåge, samtidigt som vi hade utsikt över byn och fjorden. Vi hade tänkt unna oss att äta lunch i byn och hittade några matvagnar som stod på ett litet torg. Där fick vi provsmaka en väldigt god rengryta, men när vi tittade på menytavlan och såg att de skulle ha 230 NOK för ris och gryta i en papptallrik tyckte vi att det var bäst att leta vidare... Lyckligtvis hittade vi ett fik där vi köpte varsin focaccia med gravad lax, och en kanelbulle (för mer "svenska" priser). Dock var det så otroligt blåsigt i Flåm att vi fick dra oss tillbaka till bilen för att äta vår bulle.

Eftersom vi hade tänkt ta oss an Trolltunga dagen därpå, men inte var säkra på var vi skulle parkera och tälta så körde vi dit för att reka lite. Men hela arrangemanget tänkte jag faktiskt spara till ett alldeles eget inlägg!

Roadtrip i Australien - Del 1

Så var det dags för ännu ett reseäventyr. Jag har spenderat en termin vid University of Western Australia i Perth, och vi bestämde oss för att ta tillfället i akt och upptäcka lite av Australien när jag slutat skolan. Valle, som börjat jobba, tog ut sin semestertid för att få spendera tre veckor tillsammans på östkusten och sedan komma hem lagom till jul. I slutet av november möttes vi upp i Melbourne, där vi hade bokat en campervan - en stor bil där man har plats för att sova. Med start och slut i Melbourne hade vi 18 dagar on the road, att bo i en bil och sova på campställen.

Efter att ha varit på en veckas roadtrip tidigare under terminen var det tydligt att man får räkna med bilproblem när man är iväg - och vi kom inte långt innan vi fick erfara det också. Vi hann inte mer än att fylla på bensin och matförrådet innan batteriet var stendött och vi var tvungna att ringa efter någon som kunde komma med startkablar. Många timmar senare och efter många telefonsamtal till hyrfirman hade vi fått båda batterierna utbytta och dessutom blivit lovade att få pengarna tillbaka för en hel dags bilhyra. Klockan var närmre halv fem när vi äntligen var påväg ut ur staden irrandes på stora, sexfiliga tullvägar. Tur i oturen att bli fast med bilproblem så tidigt så var detta enda gången på resan vi hade problem.
Eftersom vi kom iväg så sent hann vi inte köra så långt som vi hade tänkt oss första dagen. Som tur är gick inte solen ner förrän vid halv nio, så vi hann köra till Phillip Island, där vi utforskade delen av ön närmst bron. Vi stannade länge vid stranden och gick runt bland stenar och grottformationer, och vi fick se en fantastisk solnedgång över havet. Innan vi åkte från ön fick vi syn på flera wallabies (en slags små kängurur) som hoppade iväg över kullarna. Sovplatsen för natten blev bara en rastplats vid sidan av vägen, så dagen därpå gav vi oss av så fort vi vaknade för att kunna äta frukost vid havet istället.

Första stoppet - Phillip Island

Återförenade efter 18 veckor

Vi tog en morgonpromenad längs med stranden, fortfarande ganska svalt på morgonen, innan vi körde vidare mot Wilsons Promontory National Park, en stor nationalpark belägen på en udde på sydkusten. Vi körde längst ner, till Tidal River, där vi började med en promenad i området. Längre norrut stannade vi till vid Squeaky Beach - en strand där sanden är så finkornig att den gnisslar när man går. På stranden fanns också gigantiska stenar att klättra runt bland. Sista stoppet i nationalparken var en Wildlife View Trail, där det som utlovat fanns gott om djur. Det första som hände var att vi hörde något som prasslade i buskarna intill vägen. Innan vi visste ordet av kom en liten wombat ut på gångstigen med en liten unge i släptåg - bland det gulligaste jag sett! Wombats ser ut som små björnar, otroligt söta; detta var dock enda gången under mina totalt fem månader i Australien som jag lyckades få syn på en. Under resten av promenaden såg vi flera kängurur och emuer också. På kvällen slår vi läger vid McLoughlin's Beach, en parkering precis vid havet.

Wallaby

Varning för wombats

Wombat med unge

Emuer

Liten känguru-unge

Nästa stopp längs kusten var Paynesville, där vi tog en kort färja över till Raymond Island, en liten ö befolkad inte bara av människor utan också av flertalet koalor. De gråa pälsbollarna syns oftast sovandes uppe i eukalyptusträden, och det fanns definitivt gott om dem här. Vidare körde vi till Lakes Entrance, där vi promenerade längs Ninety Mile Beach, en gigantisk strand där solen värmde och vågorna var stora. Vi passade också på att låna kallduscharna vid stranden för att tvätta håret och fräscha upp oss innan vi körde vidare.

Sovande koala

Sovande koala 2

Ninety Mile Beach

Dag fyra anlände vi till Mallacoota, en liten ort precis i sydöstra spetsen av landet. Vi tog en lång promenad längs med stranden innan lunch. Vidare stannade vi till vid Double Creek, där vi promenerade i regnskogen och såg en koala. Vi körde vidare längs kusten och hittade en fin campingplats för kvällen. Nästa dag kom vi till Bermagui, där vi besökte Blue Pool - en stor pool med havsvatten som låg precis vid havet. Eftersom det är stora klippor och stora vågor går det inte riktigt att bada i havet här, så då var poolen ett bra alternativ. Långt ute i vattnet kunde vi också se flertalet sälar. Vidare åkte vi via Wallaga Lake till Central Tilba, en liten by uppe i bergen med söta, historiska hus och otroligt gulliga små bagerier och caféer. Vi njöt av utsikten uppifrån en kulle, provsmakade ost på en ostfabrik och fikade på ett bageri. Därefter åkte vi till Narooma, där vi promenerade ut på en udde och såg ännu fler sälar! Sista stoppet för dagen var Bingi Point, där vi promenerade och tittade på ett båtvrak, och såg flera kängurur. Här var det riktigt blåsigt och vi blev ganska trötta.

Morgonpromenad i Mallacoota

Blue Pool

Central Tilba

Dagen därpå körde vi vidare norrut, till Murramarang National Park där vi tog en promenad runt udden Wasp Head. Det visade sig bli något av en äventyrspromenad då vi tappade bort stigen ett tag och fick kliva genom taggbuskar och klättra upp och ner för klipporna. Därefter körde vi till Pebbly Beach, men där ville de ha $8 i parkeringsavgift, och det var inte ens en särskilt fin strand, så vi fortsatte. Istället hamnade vi i Ulladulla, där vi först besökte fyren (som dock inte heller var särskilt fin). Vi fick åtminstone fin utsikt, och åt en god lunch på en hamnkrog - burgare med färskfångad fisk. Sen promenerade vi ut på piren och gick en promenadslinga. När vi körde för att kolla på kvällens campingplats hade det skett en bilolycka på vägen, och vi var tvungna att ta en omväg på en liten, smal grusväg med stora gropar; något nervöst för mig som inte är så glad i att köra bil. Till sist kom vi iallafall förbi, och vi körde ner till Jervis Bay och Hyams Beach, som ska vara världens vitaste strand. Den var väldigt stor, och väldigt fin, och vi passade på att bada och ligga på stranden tills solen började försvinna.

Hyams Beach

På morgonen körde vi ut till Jervis Bay igen, fast till den andra udden, Beecroft Peninsula. Här gick vi en promenadslinga som kallades Wreck Trail, men vraket var inte särskilt spännande. Dock fanns det ännu en fin strand, så vi passade på att bada och vila lite innan vi körde vidare mot Grand Pacific Drive som skulle ta oss nästan hela vägen upp till Sydney. Längs vägen fanns flera trevliga småorter - i Gerringong stannade vi för lunch, gelato och gott kaffe, och i Kiama kollade vi på en fin fyr och såg vattnet spruta upp flera meter från ett av världens största blåshål. I Wollongong kollade vi på ytterligare två fyrar, och sen körde vi den "berömda" sträckan av Grand Pacific Drive där vägen går mellan bergen och havet. Därefter satte vi kursen mot norra Sydney och Macquire Park, där vi hade bokat camping för två nätter. Vi fick betala $44 per natt, men var glada över att kunna tvätta och njuta av en lång varmdusch.

Kiama Blowholes

Flagstaff Hill i Wollongong

Grand Pacific Drive

*Nästa del: Sydney, Blue Mountains & Snowy Mountains*