November 2024 - Mauritius - Del I

 Time for a new destination and new adventures. As we find our priorities and planning for travelling changes a lot with a kid, Mauritius is probably not somewhere we'd pick just for the two of us - however, given the kind-of-reasonable travel time (3h + 10h flights), lack of tropical diseases, and small time difference (3h), this is where we ended up to get a dose of tropical-ness and escape from the Swedish almost-winter. And, I will say it was a good choice!

In total we spent two weeks on the island, and this first part will be for week one. Probably on the shorter side since we spent many days just relaxing on the beach or by the pool. This first week we had booked a small hotel in the North West part of the island, in the area Grand Baie. While not the most touristy area on the island, there were still plenty of hotels and a bunch of restaurants to choose from, while the local street food was slightly more sparse. Our hotel offered a nice breakfast with some local food options such as crêpe with smoked marlin, omelet with shallots and chili and fresh fruits and juices. We had a nice ocean view from our balcony, a warm swimming pool and a path directly down to the beach. Plenty of cute lizards and geckos and some curious birds visited our balcony (and sometimes room) along with the occasional cockroach and spider (much preferred the lizards, but they didn't really bother us so it was okay).

"our" beach

local birds very interested in our breakfast

the breakfast in question

During the first couple of days, the weather was a bit unstable (rainy and windy) due to a cyclone which luckily got downgraded to a storm before it passed a bit off the coast of the island. It was still good enough that we could spend mornings and afternoons at the beach and by the pool. While A had been unfortunate to catch a fever the day before we left, when she recovered she absolutely loved going swimming in the warm water (ocean around 26 degrees, pool slightly warmer) as well as playing on the beach, so it was easy to enjoy the days and take the opportunity to relax and get some well-needed rest.

For lunch we usually either went to the local super market to get fresh baguettes, cheese, fruit and vegetables (and some croissants from the bakery next door) to make sandwiches, or went over to the public beach to buy something from the local food wagons. Common street food dishes included fried noodles (mine frites), boiled noodles (mine bouille), fried rice, samosas, magic bowl (bol renverse - rice, meat and veg in gravy, and a fried egg placed in a bowl and then turned upside down onto a plate) and more, with seafood, egg, chicken and lamb being the most common types of protein (often in combination). Depending on the day of the week, sometimes other specialty food wagons would open up to serve boulettes ( kind of dumplings) and farata (roti/flatbread with some filling and rolled up). 

boulettes

bol renverse

As you can tell from the food names, the heritage from being a French colony is apparent in being one of the main languages spoken as well as some food items, while one of the main food influences stem from the big immigration of Indian population during the 1800s. As it was for a while a British colony as well, they are driving on the left side of the road which of course takes some getting used to.

During this first week we mainly did one excursion, to the Pamplemousses area where we visited the national botanical gardens, a big park with lots of different kinds of trees, as well as water lilies and lotuses. As with most nature areas trying to attract tourists on the island, there was also an enclosure for giant tortoises, once native to the island but now seemingly imported from Seychelles. While A appreciated any kind of animal we would show her, me and Valle were more excited about the (wild) chameleon which came walking across the path and we had the opportunity to admire briefly before it was unfortunately spotted by a guided group of tourists and then put on display on a stick.

Another rainy day, we drove along the North coast but didn't find any particularly amazing sights. We also spent an afternoon in the capital, Port Louis, where we went to the famous Central Market and walked around for a bit. The market was quite nice in that it felt like we were in South East Asia again with a very similar vibe. It did however feel like they sold almost exactly the same things, with the exception of all the dodo-related souvenirs as Mauritius is indeed the island where this bird existed once upon a time. When we walked around in the city, heading from the market up to the cathedral, there were a lot of local food places that looked very nice - if we hadn't already had lunch, we would have loved to explore these local eateries that felt much more authentic than the tourist oriented restaurants near the market and the waterfront.

For dinner in the evenings, we alternated between the available restaurants and had some very good Indian, Thai, and local food. We always opted for fish, seafood or vegetarian and had some really good curries.

That's about it for week one! Tune in for next post, where we did some more adventures and excursions being based on the East coast.

Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del I

* English summary below *

Väl hemma och efter ett par dagars vila är det så dags att sätta mig och sammanfatta alla våra fantastiska (och mindre fantastiska) upplevelser. Troligtvis på tre eller fyra inlägg. Denna första del kommer tillägnas den första veckan, vilken vi spenderade på Mabul på ett dykpaket. Men först lite kort om resan dit och vårt helhetsintryck av resan.

Vi begav oss alltså till Sabah, en av två regioner på Borneo som tillhör Malaysia; resterande regioner tillhör Indonesien eller Brunei. Resan dit bestod av tre flyg, då vi hade transfer i London och Hongkong, vilket ändå inte var helt fel - på Heathrow hittade vi en ensam fempundssedel som köpte oss vatten, chips och kokoskaffe, och Hongkong visade sig vara den kanske vackraste flygplats vi sett. Inte invärtes kanske, men med en utsikt över hav och öar gjorde det att Hongkong snabbt hamnade högt på våran att-besöka-lista! Som sagt stannade vi bara en dag i Kota Kinabalu. När vi traskade omkring på kvällen på jakt efter middag blev vi alltförväl påminda om precis vad vi inte hade saknat med Sydostasien - den kombinerade lukten av avlopp, durian (en extremt illaluktande frukt) och färskfångad fisk. Det visade sig att vi hade lyckats pricka in högsäsongen för durian, och eftersom Malaysia är väldigt välbesökt av kinesiska turister (som tycks älska durian) så såldes det i mängder, både i färsk form men också i dedikerade durianbutiker, som sålde frukten i torkad form, färsk form, doppad i choklad, eller som glass.

En iskaffe och en iste i KK

Dagen därpå tog vi oss tillbaka till flygplatsen igen, vilket var väldigt smidigt då det gick flygbussar flera gånger om dagen för ynka 5RM (ca 10 kr) per person. En kort flygning söderut till Tawau, där vi blev upplockade på flyplatsen och fick privattaxi till Semporna (arrangerad via dykresorten) där vi skulle övernatta innan vi åkte ut till Mabul. Det var en lång biltur. Men där fanns ingen vacker natur att beundra. Längs vägen, så långt man kunde se åt båda håll, bredde stora palmodlingar ut sig. I en väldigt stor del av Borneo har regnskogen (som är bland världens äldsta regnskogsområden) skövlats för att ge plats åt fler palmer; för att kunna producera mer palmolja.
Semporna var kanske inte heller någon höjdare, bortsett från restauranger som sålde roti canai (ett slags bröd/pannkaka som serveras med daal eller curry) för 1RM styck. En promenad i staden tog oss genast väldigt nära de lokala; en marknad som slingrade sig genom gränder där man inte kunde gå mer än en person i bredd, en stor moské som glimrade i eftermiddagssolen, hus på styltor utöver vattenbrynet och barn som sprang runt, tittade på oss, och ropade "hello!" eller "good morning!". Under husen var marken och det grunda vattnet täckt av sopor.

Morgonen därpå åkte vi med båt ut till ön Mabul, vilket tog ungefär en timme. Längs med vägen fick båten stanna ett flertal gånger eller ta omvägar för att inte skräpet som flöt runt på ytan skulle fastna i propellern. På Mabul blev vi inkvarterade in en fin bungalow som hade en liten veranda med stolar och en hängmatta. Vi hade helpension och fick alla måltider serverade i form av buffé. Eftersom vi var lediga första dagen bestämde vi oss för att gå en promenad längs stranden, men vi gick inte så långt innan vi vände. I sanden låg ofta glasskärvor och annat skräp. På den långa bryggan som ledde från stranden ut till båtarna såg man resortens strand åt ena hållet, och en lokal by åt andra hållet. Människorna i den lokala byn var förr ett nomadfolk, s.k. sea gypsy, som bodde på havet och försörjde sig på fiske. Nu när en stor del av området har blivit en nationalpark har de fått slå sig ner permanent på ön, med hus i samma stil som i Semporna på styltor över vattnet. Under husen i den lokala byn var vattnet fullt av sopor. På vårt boende städade de stranden och reven en gång i veckan. I den lokala byn städades det antagligen aldrig.

Således fick vi lite av en chock när vi kom ner. Att såväl städer som natur och hav är fullt av sopor och plast är förstås inget nytt - det är något vi sett på flera andra ställen, bland annat i Myanmar. Men sällan har vi sett det i sådana mängder, och så tydligt - så icke-dolt för turismen. Kanske är det något som är viktigt att se. I Sverige tar vi till åtgärder för att minska användandet av plast och plastpåsar, de flesta människor återvinner och sopsorterar så gott det går. Återvinning och sopsortering existerar knappt i många mindre städer, och framförallt inte i byar och på landsbygden, på många ställen i Sydostasien. Många stränder både på öar och fastland blir hårt "drabbade" då sopor sköljs upp på stranden av vågor och strömmar - kanske räcker det inte att städa en gång i veckan; kanske måste man städa varje dag. I flera år. Om det någonsin kommer att försvinna.

Lokal by inklämd mellan två dykresort

 Under vår vistelse på Mabul gjorde vi tre dyk om dagen, totalt nitton dyk, ofta runt Mabul eller runt den närliggande ön Kapalai. Det var inte vackra, färgglada korallrev, utan snarare muckdives eller väggdyk - men vi fick se så mycket spännande saker! Bläckfiskar, cuttlefish, sea snakes, en jättemuräna som hette Elvis, flera spännande nudi branchs, fler stycken frogfish (vilket vi aldrig sett innan) både väldigt stora och väldigt små, en Denise pygmy seahorse, ornate ghost pipefish, många sköldpaddor, räkor, humrar och mycket mer.

Frogfish

Nudi branch

Cuttlefish

Sköldpadda :)

Höjdpunkten var den dag då vi åkte till Sipadan för att göra fyra dyk - Sipadan är världskänd för sin dykning, och gör en verkligen inte besviken (även om det är väldigt dyrt att dyka där). Under ett av dyken simmade vi in i mitten av en tornado av trevallys - som en enda stor vägg av silverglänsande fisk runtom en. Här var också korallen väldigt färgglad och vacker, och vi såg mängder av sköldpaddor och revhajar på alla våra dyk. Tyvärr hade vi inte tur nog att få syn på någon hammarhaj, som ibland skymtas där, men det var svårt att vara besviken när vi fick se så mycket annat, och vara på en sådan fantastiskt vacker plats. Således var varje dag enligt schemat: frukost, dyk 1, fika, dyk 2, lunch, dyk 3, vila/sol, middag, vila/läsning/socialisera. Undantaget var Sipadan då vi fick gå upp 05.30, liten frukost, dyk 1, större frukost, dyk 2, fika, dyk 3, fika, dyk 4, och sedan tillbaka till Mabul.

Soluppgång, redo för avfärd till Sipadan

Aningen trötta men på Sipadans vackra, kritvita strand

På det stora hela hade vi en väldigt bra vecka, med fantastiska upplevelser och trevligt sällskap. Det enda vi hade att klaga på var att det var lite myggigt, och att vi var lite krassliga och fick lite problem med öronen mot slutet av veckan, vilket gjorde det lite svårt att tryckutjämna ibland - vilket dock många andra också verkade råka ut för. De flesta dagar var soliga, med en och annan regndag, men det var ofta för varmt för att man skulle kunna ligga i solen mer en bara en kort stund. Dagen vi skulle åka hade vi också "ledigt", och spenderade tiden med att gå ett varv runt ön- Hur charmigt det än är att få gå barfota i en hel vecka i sträck är det inte lika skönt när sanden är så varm att man bränner fotsulorna! Till slut blev det dock dags att sätta på sig sandalerna och kliva i land i Semporna igen, där vi spenderade ännu en natt innan vi tog oss vidare till nästa destination.

English summary:
This post will cover our first week in Sabah, Borneo, which we spent diving on the island Mabul. Sabah is one of two regions on Borneo which belong to Malaysia; the other regions belong to Brunei and Indonesia. During our long travel there, we had transfers in London and in Hongkong. Honkong turned out to be both impressive and beautiful, and has definitely made its way onto our places-to-go list. When we arrived in Kota Kinabalu, we were reminded of exactly what we had not missed about South East Asia - the smell of suers, durian fruit and fresh fish. It turned out to be the peak season for durian, and so the ill-smelling fruit was sold everywhere, both fresh and in special durian-shops, as it is widely popular among the masses of Chinese tourists. We only spent one day in the city before going back to the airport to catch a short flight south to Tawau, where we were picked up by a private taxi arranged by the diving resort to take us to Semporna.

During the car ride, we looked out the windows to see, not beautiful rainforest, but endless palmtree plantations. A huge part of the rainforest on Borneo have been devastated in favor of planting more palm trees and producing more palm oil. Semporna was not a very charming city either, but walking around we felt that it was really a place for the locals rather than tourists. We walked through a market made up of narrow alleys, past a big, beautiful mosque, and out on a jetty where families lived in small houses or shelters on stilts over the water. Children would glance at us curiously and call out "hello!" or "good morning!". Below the houses, the shallow water was filled with trash.

The next day we took the boat out to Mabul; on the way out the boat had to stop several times to avoid getting plastic stuck in the propeller. On Mabul, walking along the beach, we would have to watch our step in order to not step on shards of glass. On the other side of the jetty was another local village, similar to the one in Semporna, built on stilts. These people used to be sea gypsy, living their lives on the sea, but have now had to settle down permanently on the island. Again, below the houses, the beach and shallow water were completely covered in trash. At our resort, they did beach cleaning and reef cleaning once per week; at the locak village, probably not at all.

On Mabul, we were staying in a wooden bungalow, which had a small veranda with two chairs and a hammock. All meals were included and served buffet-style. We did three dives per day, a total of nineteen dives, and even though it was rather muck dives and wall dives, rather than pretty colorful coral dives, we got to see a lot of cool stuff, including octopus, cuttlefish, sea snakes, several frogfish (which we hadn't seen before), ornate ghost pipefish, a Denise pygmy seahorse, lots of turtles, and shrimp and lobster. One of the days we went diving at Sipadan, which is world known for its diving (and rather expensive). We did four dives here, and the coral was very beautiful and colorful, as were the fish. On one of the dives we were swimming in the middle of a tornado of trevallies. We saw many turtles and reefsharks, but unfortunately we didn't spot any hammerhead sharks.

Most days were sunny and warm, but occasionally a monsoon shower would pass by, for one hour or several hours. On our last day we walked around the island before we had to put on shoes (after a week of being barefoot) and take the boat back to Semporna, where we had to stay another night before continuing to our next destination.

Dag 72, När saker inte går som man tänkt sig

Man tycker att livet är enkelt när man reser i Sydostasien. Att det är enkelt att resa, att det är bekvämt att flyga. Att det är extra smidigt att flyga när man kan checka in online innan man kommer till flygplatsen. Tills Vietnam ändrar sina regler för visum utan förvarning, och vi är en minut från att bli strandsatta på Terminal 3 i Manila innan de benådar oss.

Reglerna som gällt tidigare är att man som svensk får 15 dagars visa till Vietnam gratis, utan vidare. Nytt för 2015 är att detta endast gäller om det är minst 30 dagar sedan senaste utresedatum från Vietnam; detta fanns dock ingen information om förrän det trädde i kraft, och var omöjligt för oss att veta när vi bokade våra flygbiljetter till och från Filippinerna, i mitten av december. Ingen information ges heller från flygbolaget eller när vi lämnar Vietnam. Således står vi vid bag-drop på flygplatsen men får inte gå vidare eftersom vi bara har 29 dagar sedan utresedatum. Vi bönar och ber om att få komma på planet och vänta de sista timmarna på Hanois flygplats. De säger att vi måste fixa visa via internet, och vi betalar ett expressvisa för 132 dollar bara för att ett par minuter senare få ett mail som säger att de inte jobbar kvällstid och att vi inte kan få visat förrän om några dagar. Vi begär pengarna tillbaka och får tjata på flygpersonalen med tårar i ögonen tills de går med på att skicka ett mail och fråga om de kan göra undantag för oss. Vi får vänta vid disken i två timmar på svar och hinner ge upp hoppet helt, tills de en minut innan incheckningen stänger har fått ett svar att det är okej. Vi får komma in i landet. Vi hinner med vårt flyg. Vi för våra boarding pass, lämnar in väskorna och springer genom säkerhetskontrollerna bort till gaten, till vårt flyg som blir nästan tre timmar försenat. Vi landar mitt i natten, lättade, utmattade och hamnar i vänthallen där vi sover tills det är morgon. Nu har vi kommit in till Hanoi, hittat ett fint boende och trivs hur bra som helst. Är förtjusta i smågatorna som är fyllda med streetfood, souvenirer, fruktstånd och kaféer med vietnamesiskt kaffe (som smakar precis som mörk choklad!). Är så glada över att inte längre vara i Manila.


Med det sagt tänkte jag nämna kort om att ta sig över gränsen till ett annat land, något som alltid är tidskrävande, krångligt och ibland ganska dyrt. Tar man sig via landgränsen åker man oftast buss eller minibuss, många timmar på dåliga vägar. Ett billigare, men lite krångligare, alternativ är att bara köpa bussbiljett till gränsen, och ta sig vidare därifrån. Köper man paketresa så väntar det en annan buss på andra sidan gränsen, men det kostar mer och man råkar ofta ut för större eller mindre "bedrägerier". När vi skulle in i Kambodja från Thailand hamnade vi på den enda gränsen där man var tvungen att betala visumet med baht, vilket innebar att vi fick betala mycket mer än vad det egentligen skulle kostat. Vid gränsen till Vietnam var vi tvungen att betala 1 dollar per person för en "hälsokontroll" och fick vänta i tre timmar på bussen på andra sidan gränsen. Man ska vara försiktig och misstänksam, för att inte hamna i en dålig deal. För en del gränser behöver man också betala extra om man inte har med sig personfoto, så det kan vara bra att fixa från en fotoautomat i förväg. I lonely planet och på internet kan man också läsa om vilka gränsorter som är välanvända och mer säkra.
Att flyga in i ett land är enklare och smidigare, och risken att luras på pengar är betydligt mindre eftersom det är mer standardiserat.


Slutligen kan nämnas att vi nu har avverkat en tredjedel av vår resa. Det börjar bli mer påtagligt att man saknar vissa saker hemifrån. En del dagar längtar man mer efter den trygga vardagen eller småsaker man inte har här. När vi reser mycket längtar man efter att vara bofast och att sova i sin egen säng. När maten inte är så spännande längtar man efter sin favoritmat hemma. Långa rastlösa dagar längtar jag efter musik, efter att följa mina serier. Dagar med mycket stillasittande saknar vi att träna. Och när vi inte träffar några andra resande saknar vi våra vänner hemifrån lite extra mycket. Ibland önskar man att man slapp gå runt i samma kläder varje dag. Men på de bra dagarna är vi glada att vi är iväg, när vi ser vackra platser och får nya upplevelser glömmer vi alla småsaker och stormtrivs, njuter av platserna, upplevelserna och av att ha varandra. Dagarna flyter på och tiden går fort, och vi påminns om att njuta av tillvaron; innan vi vet ordet av är vi tillbaka i vardagen och kommer förmodligen att drömma oss tillbaka till de månader då vi såg oss om i världen.