Juli/Augusti 2020 - Del III - Abisko & Höga Kusten, Sverige

Driving to the north of Sweden from the (not completely) north of Norway was incredibly beautiful. Alongside the road we would see snowy mountains and lakes like mirrors. The idyll was however somewhat deconstructed as we stopped for lunch at we we thought to be the perfect spot, but where we (or at least I) were instantly attacked by mosquitoes and huge biting flies. Not much to do but put on mosquito-proof clothes, cover any exposed skin in repellent, and enjoy the nature. 

At one of the scenic photo spots along the way, we did our best to get a picture of the two of us together worthy to put on the wall, I don't think I need to tell you how many mosquito bites I got setting up the camera and posing for this photo...

In the afternoon, we arrived in Abisko by the entrance to the national park. Abisko is famous for being the place where the King's Trail (Kungsleden) begins, a 425 km long hiking trail, but you can also do shorter walks, or just enjoy the view of Scandinavia's largest alpine lake or the beautiful river Abiskojokk. We wanted to do some hiking here and after studying the map and talking to the staff of the national park, had a plan for a short 3-day route. We would walk the first 15km of the King's Trail, then take an unmarked but easy-to-follow path over the mountains, and then take another marked trail back.

We packed our camping stuff and enough food and snacks to last us three days and set off. The first part of the trail followed Abiskojokk and we really enjoyed the views. I was struggling a bit with back pain (probably hadn't adjusted my backpack correctly) but some breaks here and there on sunny rocks helped. A few hours later we arrived at the place we had planned to camp the first night. Like many other national parks in Sweden, you are only allowed to camp at certain areas, so we were expecting to have to share it with a bunch of other people.

What we had not expected, however, was that we would have to pay. Having passed one smaller tent area on the way which was free, and also not having really researched the King's Trail at all, we were a bit surprised to find the next tent area to have cabins, kitchens and staff - service for those who want it, unfortunately is was not possible to opt out. We decided to take a small detour and follow another small trail for about 2km in order to get outside of the border to the national park. As it was getting late and we were tired, we didn't walk to far after the border but put up our tent in the forest near a stream. Though again, we were surrounded by mosquitoes which rudely would even bite my face and scalp. In the end, we made a small campfire from damp wood and I stood in the smoke - despite knowing it would stick to my clothes and hair - in order to eat my dinner in peace.

The next day we had to walk back to the tent area where we had deviated from our planned route, and then headed towards the mountains. The steepness varied a bit, but we had about 700 meters in altitude to climb, so we just took our time. Despite not being officially marked, small human-made towers of rocks every now and then made it easy to follow. Getting higher up meant less mosquitoes and flies (thoug we were never completely rid of them) and more cooling winds. We had to cross some patches of snow as well, and at times the path felt long and winding - but the more rewarding it was to get to the highest point and look down over the valley where we would set up camp for the night. 

At some point during that day we realised that we would later have to cross a river where there was no bridge. I was up for the adventure but also a little nervous, not having done anything like that before and not knowing really what to expect more than it being cold. And it was. Very cold. We took off our hiking boots and tied them to our backpacks. The river was several meters wide, and the water came straight from the mountains where the snow was melting. However, if the cold was the only problem it would have been fine - but we had not expected the rocks on the bottom of the river to be so slippery. So Valle went first, holding my hand to help me keep my balance, as we slowly made our way across, stepping up on top of dry rocks as often as we could to keep our feet from going numb. It was wobbly and slow, but eventually we made it across - definitely an adventure I will remember!

We did have to cross a number of smaller streams as well after that, but luckily they did not have any slippery rocks, and it was easy to do, and also actually kind of nice to go barefoot a while. It was still early in the afternoon when we set up our tent, and we enjoyed a few hours reading and napping in the sun before having dinner. The next day we were heading back towards our car. Another 15 km or so enabled us to have lunch by the Abiskojokk river only a few hundred meters from the parking lot.

It was time for us to starting heading south, having a long drive ahead of us, and we only made a few stops along the way. Just looking at the map, I never really understood just how long it would take to drive, but at least we didn't have to stress or pull any 12-hour drives. Our first stop was in Kiruna, which is not that far from Abisko. We took a short walk around the small town and sat down for a fika at one of the cafés for coffees and a cloudberry cheesecake (!). Driving in this part os Sweden we also saw quite a few reindeer on the roads.

Our tent spot for the night was in Muddos national park, a bit further south. Near a big, quiet lake, still plenty of mosquitoes but just as plenty of blueberries. The next day we started heading towards the coast, and the long drive was even slower due to roadwork on a long section of the road. Eventually we arrived in Luleå, where we took a stroll around the Old Town (Gammelstaden), a world heritage site where you can walk among old, traditional houses - a very cute and cool place to see! 

We kept driving a bit further south before we set up camp by the water, about halfway between Piteå and Skellefteå. Valle discovered that there were berries growing along the seaside - small, ruby-colored berries that looked kind of like raspberries. Some quick research on google taught us that it was Åkerbär - a cross between raspberries and wild strawberries, typically found in arctic and alpine regions. They were super tasty and I spent a good part of that evening looking for these little gems.

The majority of the next day we spent driving, with our aim set on the High Coast (Höga Kusten) and Skuleskogen national park. When we arrived in the afternoon, around 4pm, the entire parking area was full except for one spot that luckily we could take. Most people seemed to be heading back when we set out on our walk, so it was not too crowded. We walked up to the top of the hill, then down to Slåttdalsskrevan, an impressive crevasse that you can walk through - and the finsihed with a long walk in the forest. Eventually we decided to stay in the national park for the night and set up camp at one of the dedicated tent spots, and we enjoyed a quiet evening by the water.

That was the last longer stop we made on the way back. We spent the last night by a lake in the Norrköping area, but otherwise mostly focused on driving back home. After sixteen days out, it was definitely nice to get back to our bed & shower.

Juli/Augusti 2020 - Del II - Lofoten, Norge

 When going to Lofoten by ferry, especially during the high season, it is recommended to buy the ticket in advance. But since we didn't have an exact plan on when we would get there, we only looked for tickets two days before. 2/3 of the tickets for the ferry between Bodø and Moskenes (Lofoten) are sold in advance online, and the rest is available for "drop in" - cars that just arrive at the terminal. So when we looked online, all the tickets were of course sold out. We had a bit of a drive to get to the ferry terminal, and because we would pass Saltstraumen - one of the strongest maelstroms in the world - at its peak time, we decided to take our time and then head to the terminal and hope to catch the next ferry. 

First we made a stop to do a short hike in a beautiful forest, and after we continued the drive to Saltstraumen. From the parking we could walk to the top of a high bridge and watch the stream from above, rushing and whirling past. We spent only enough time there to enjoy the view and take some photos before driving all the way to the terminal in Bodø.

We were there just over an hour before the next ferry would leave, but there were enough cars and motor homes before us that we didn't make it. The next ferry was supposed to depart at 15.00, just 90 minutes later, but due to technical issues it it was cancelled, and we had to wait until 18.00. If we were to miss that one to, we would have to wait until 22.00. Normally, we would have had a pretty good shot at making the one at 18 since we had a good spot in the queue, but since all the people who had bought their tickets in advance for the cancelled ferry would now get a guaranteed spot at the next ferry, it wasn't sure they would be able to take any cars from the "drop in" queue.

There wasn't much to do but wait and hope, and we decided to do that while exploring the small town. We found some nice street art, coffee and ice cream, enough to keep us busy for a few hours, but eventually we walked back to our car to spend some time reading. Some of the cars ahead of us had decided to try their luck with a different ferry - it would depart at 17.00, but would make a few stops along the way and would take twice as long to get to Lofoten, but could on the other hand guarantee a spot. 

As we were waiting, the terminal staff came and told us they had managed to bring in an extra ferry which would depart at 17.30, and after waiting more than six hours we were finally on our way to Lofoten. Four hours later we arrived, and started looking for a tent spot. All places we looked at seemed to require parking fees - and only accepted cash or Vipps (the Norwegian equivalent of Swish) as payment. So with no way of paying, we had to find a spot along the road big enough for the car - this was a recurring problem/solution across Lofoten. Eventually we found a spot by a lake, though we later realized it might have been a bit too close to someone's house. No one kicked us out, though.

The next day we started by exploring the small village nearby, Å. It's famous for its traditional fishermen's cottages, "rorbuer" (some of which has been made into accomodation for rental) and for cinnamon buns baked according to a traditional recipe in a bakery that was first built in 1844. We decided to take a walk around the lake where we spent the night, but again really underestimated how long it would take us. We ended up on the wrong path for a while which was steep, muddy and difficult to follow, and it was very warm, but eventually we got down to the intended path and were able to follow the beautiful route the whole way, and enjoy the scenery. Once back, we of course rewarded ourselves with cinnamon buns.

As we kept driving north, we passed one of the main sights - Reinebringen - a mountain which you can hike to the top to get a beautiful view over Reine village and the archipelago. However, all parking spots, roads, and the entire village were packed with cars that it was impossble for us to stop there. And, seeing all the tourists heading towards that hike, we weren't sure that we even wanted to join them. So we kept driving. A bit further north was another famous spot, often recommended for wild camping - Kvalvika beach. We wanted to do a hike there and potentially set up camp, but again we were met by parking fees we couldn't pay and lack of parking spots. But Kvalvika beach is divided into two parts, Nordvika and Vestervika, separated by cliffs, and doing some research we found a hiking trail leading to Vestervika - the less popular part of the beach.

We ended up doing a three hour hike with all our overnight stuff, which was incredibly beautiful and serene. Once at the beach, there were already four other tents there (and a flock of sheep), but they were spread out across the big area, and wasn't at all like the twenty-something tents on the other part of the beach. We had a really nice evening, and I stayed up "late" to watch the sunset - we were roughly two weeks late to see the actual midnight sun, but a sunset at 23.15 is not too bad either. 

The next morning we packed our stuff and decided to walk across the cliffs to the other beach to get a different route back - it was very steep, quite crowded, and in the end we had to walk several kilometers along the road to get back to our car, so we much prefered the hike the day before. On the other hand, the popular Nordvika beach got most of the afternoon/evening sun and also had a trail going up the top of the nearby mountain where a lot of people surely got some amazing photos of the beaches from above.

The next day, we drove past another "Lofoten sight" - the two beautiful beaches Haukland and Uttakleiv, that you can also do a hike between. Having another sunny day, we were up for some beach time but concerned about running into crowds again - which we did. Already a kilometer before the actual beach parking of Haukland beach, there were cars parked along the road making it difficult to even drive, even worse to meet other cars, motor homes, or even to turn the car around. Which we quickly did. And drove past the masses of people that covered the (otherwise indeed pretty) beach. Instead we drove up to Eggum - a small village by the ocean that also had a long, pretty beach. The "parking lot" was an empty field probably used by the local kids to play soccer, but we only shared it with two or three other cars. The beach was almost empty, and we got to enjoy the beach and go for a swim (for fun, not even for "showering") in the cool, salty ocean at this quiet hideaway.

Feeling quite overwhelmed by the amount of tourists in these small areas, and stressed from driving on roads too narrow to handle the amount of traffic and large vehicles, we only spent one more day in Lofoten. We drove to the small city Svolvӕr, which is the "capital" of Lofoten. We stopped just outside of the city for a walk around a lake called Prestvattnet, with an amazing view over the mountain Tjeldbergtind, before heading into the city center to take a walk by the harbor, have a smoked salmon sandwich and a fika, before the clouds started rolling in. They were so low and heavy that all the surrounding mountains suddenly disappeared into the mist, and it almost seemed as if they didn't exist at all.

We found a spot that was actually marked on Google maps as a "tent spot" - even with free, available parking, and with only two other tents in the area. It was overlooking the fjord, and as we were eating our dinner that evening we saw an eagle fly by. As silly as it may sound, to me that felt like a sign that we were now done with Lofoten - a sort of closure, that made it feel like the right choice to get in the car the next day and head towards the Swedish border.

Juli/Augusti 2018 - Trolltunga, Norge

Så var det dags för specialaren! Trolltunga får ett eget inlägg eftersom det var den mest organiserade (och mest spektakulära) delen av vår resa. De flesta har nog sett en eller ett par bilder från Trolltunga någon gång. Det är en plats där turismen fullkomligt exploderat de senaste åren, trots att det krävs lite av en kraftansträngning för att ta sig dit. Men bilderna från utkikspunkten är så fantastiska att det inte är så konstigt att så många människor lockas till att ta sig dit.

Vandringen upp till Trolltunga är tur och retur mellan 20 och 38 kilometer, beroende på vart man börjar. Men oavsett behöver man alltså orka gå minst 2 mil. Startpunkt(erna) ligger i närheten av Tyssedal, som är en liten ort vid Hardangerfjorden. Det är ca 4 timmars bilresa från Bergen. Det finns egentligen tre olika ställen man kan parkera på om man kommer med bil, och ju kortare man vill gå desto mer kostar det. Just i år hade de också höjt priserna rejält, lite tråkigt, men tycker ändå att det kan vara värt det.
Längst bort finns en parkering vid en idrottsplats, Tyssohallen, för ca 150NOK (osäker på detta pris). Men då får man alltså gå cirka 38km totalt, vilket är ganska mycket. När vi körde förbi verkade det inte heller som att man kunde tälta vid den parkeringen, åtminstone inte gratis.
Nästa parkering är den som är "vanligast". Det är vid en sjö i Skjeggedal, där finns totalt 250 parkeringsplatser och just i år hade de höjt priset till 500 NOK (för 24h). Därifrån är det totalt 28km att gå. Vi valde att parkera här, främst eftersom vi kunde gå en liten bit längre bort och tälta vid sjön.
Den närmsta parkeringen ligger en liten bit upp på berget längs en privat väg. Där uppe finns det bara 30 platser och kostar 600 NOK. Då behöver man "bara" gå cirka 20km.

De officiella turistsidorna brukar säga att man ska räkna med att det tar 10-12 timmar tur och retur. För oss tog det 7 timmar, men vi försökte också att hålla ett lite högre tempo. Jag kan verkligen rekommendera att börja tidigt på morgonen om man planerar att gå upp och ner samma dag. Främst för att det inte är så mycket folk längs stigen, och för att slippa köa så länge när man är framme. Vill man slippa köa helt och hållet är det nog bäst att ta med tält och mat och övernatta uppe på fjället, så att man får möjlighet att ta sina bilder i solnedgång eller soluppgång - eventuellt är det kanske också bästa chansen att få klart väder, men det ska jag nog inte spekulera så mycket om. Det är ju generellt ett ganska regnigt ställe, så man ska nog räkna med att det kan vara både kallt och blött.

Det är verkligen att rekommendera att ha bra skor, gärna några som tål regn och lera. Samt regnjacka och något mellanlager som är lite varmare. Mycket snacks eller mat så att man kan hålla energin uppe! Längs vägen finns flera vattenkällor, så man behöver inte ha så stor vattenflaska själv. Men vi såg flera personer (misstänkte att en del var från grupper som var på anordnad/guidad tur) som traskade i ljusa jeans, vita sneakers och tunna regnponchos. Det går såklart det också, men jag kan varmt rekommendera tränings/vandringsskor och en riktig skaljacka.

Vi satte väckarklockan på 05.00, och gick då upp för att laga frukost och packa ihop tältet, passa på att fylla på vatten och gå på toaletten (det finns alltså riktiga toaletter vid parkeringsplatsen, vilket det inte gör längs med vägen, så bra att passa på). Strax efter klockan 6 började vi gå. Den första sträckan från "mellanparkeringen" är längs med den privata vägen, det vill säga en brant asfaltsväg med hårnålskurvor som slingrar sig fram och tillbaka. Man kommer snabbt upp i puls på grund av lutningen, men terrängmässigt så kan man säga att det är ganska enkla fyra kilometer. Därefter kom vi upp på fjället, och det planade ut en del. Här var otroligt vackert, och väldigt fridfullt och stillsamt då vi var nästan ensamma på stigen. Vi njöt också av att ha klarblå himmel under första halvan av promenaden.
När vi hade gått lite mer än hälften av sträckan, cirka 7km, så blev det brantare, lerigare och regnigare. När vi gått 10km började det gå ganska långsamt. Den sista sträckan var väldigt seg, trots att det knappt lutade. Egentligen så kan man se Trolltunga på ganska långt håll, men från den vinkeln man kommer ifrån så ser man inte "avsatsen" som sticker ut, så det är svårt om man inte vet vad man ska titta efter. När vi äntligen var framme så var vi långt ifrån ensamma, men det var inte så farligt lång kö. När man ska ut på avsatsen får man klättra ner för några små "handtag" som de satt i väggen, och när vi kom dit var det bara så långt som kön sträckte sig - men trots det tog det mer än 20 minuter innan det blev vår tur.

Om man vill ha sina bilder tagna ur den "klassiska vinkeln" så behöver fotografen stå en liten bit längre upp - det är alltså svårt att få till bilder om man inte ber någon annan. De flesta är såklart hjälpsamma, men man kanske får instruera lite om man vill ha exempelvis variation i zoom eller exponering. De flesta personer gör ett par olika poser själv och sen tillsammans med eventuell vandringskamrat, så det kan ta en liten stund. Vi blev ganska kalla av att stå och vänta i regnet, men jag var otroligt glad att vi inte kom mycket senare - redan när vi skulle gå tillbaka, ungefär en halvtimme senare, var kön mer än dubbelt så lång.

Bara en liten bit längre bort från Trolltunga finns en stenformation som kallas Predikstolen, som inte heller är en så dum plats för att ta bilder. Men även här vill man gärna stå en liten bit bort för att få med de dramatiska vyerna. Eftersom det var folk som fotograferades här också gick vi ännu en liten bit längre bort och använde oss av självutlösaren på våra kameror för att få lite mer inzoomade bilder på oss.

Vägen ner trodde vi skulle gå mycket fortare, men på grund av regnet hade det blivit extremt lerigt, och när man började bli lite seg och trött så gick det inte heller så fort. Även om vi var lite besvikna över regnet så var vi väldigt glada och nöjda när vi kom ner igen. Det är en otroligt vacker vandring, och en fantastisk känsla att stå uppe på fjället, 1100 meter över havet och blicka ut över sjön och dalen. För oss var det också skönt att komma ner ganska tidigt på eftermiddagen, eftersom vi var tvungna att köra vidare och hitta en tältplats för natten.

Om man inte har bil, eller om man vill bo på camping, så går det bussar till och från både Odda och Tyssedal, men då får man en något senare start och får betala ca 250 NOK tur och retur.

Avslutningsvis: två bilder från vår sista dag på resan.

Juli/Augusti 2018 - Roadtrip i Norge - Del II

Efter att ha stigit ur tältet på morgonen och nästan attackerats av svärmar med knott,samt petat i sig salt atlant-gröt (med blåbär som tröst) var vi ganska glada över att köra vidare. Dagens mål var Romsdalsfjorden och den lilla orten Åndalsnes. Där fanns vandringsleder upp på berget, Romsdalseggen, och vi valde, precis som de flesta andra turister på plats, att gå den första sträckan upp till utkikspunkten. En stigning på 500 meter under en ganska kort sträcka längdmässigt innebar att det var väldigt brant, men väl uppe på platån var det såklart väl värt utsikten. Vi hade tur nog att kunna njuta av den vackra utsikten och komma nästan hela vägen ner igen innan det började regna.

Från Åndalsnes var det inte långt till nästa "turistmål" - Stigfossen och Trollstigen. En spektakulär plats där vägen slingrar sig uppför berget genom flertalet hårresande hårnålskurvor och med vattenfall på båda sidor. Det var otroligt häftigt att se, både nerifrån och uppifrån, men upplevelsen att köra från den ena punkten till den andra var ingen höjdare. Som flera andra av de vackra turistvägarna i Norge är vägarna väldigt smala, och när det är så pass brant trängs man gärna inte med turistbussar och husbilar i kurvorna. Men väl uppe på toppen kunde vi såklart njuta av utsikten. Det fanns plattformar dit de flesta turister strömmade för att ta de klassiska vykortsbilderna över vägen, vattenfallen och dalen. Några hundra meter bort längs en stig kunde vi dock njuta av utsikten helt själva, plocka lite blåbär, och till och med få lite solglimtar. Det var något förvånansvärt, men otroligt skönt, att nästan inga andra turister bemödade sig med att gå längre bort än de stora fotoplattformarna.
På kvällen tältade vi i närheten av en vandringsled och hade en fors med bergsvatten till hands. Det blev en riktig kalldusch, men ett väldigt fint ställe, och bara en liten bit bort längs stigen fanns mängder med snår som hade bland de största blåbären vi någonsin sett, och långt mer än vad vi kunde och orkade plocka. Jag tror aldrig jag sett och ätit så mycket blåbär som vi gjorde under vår resa i Norge. Det var fantastiskt gott, och lyxigt!

Nästa dag var det dags att besöka Geirangerfjorden. Även här fanns det en så kallad Trollstig, och den var om möjligt ännu värre än den första. Den lilla byn vid fjordens ändpunkt verkade vara ett populärt tursitmål, och förutom en enorm färja så fanns det även ett stort antal tursitbussar som körde upp och ner för den slingriga vägen - att möta sådana bussar och husbilar som har en väldigt stor svängradie är verkligen nervöst och stressigt. Vi tog oss igenom byn och en liten bit längre bort, där vi hade tänkt gå en promenadsträcka som skulle ta oss till en utkikspunkt. Det visade sig dock att stigen var både längre och brantare än vi trodde. När vi äntligen började närma oss utkikspunkten började det dock regna, och kort därefter såg man inte mycket av fjorden alls. Till slut gav vi upp och tänkte ta oss tillbaka så fort som möjligt, eftersom det hunnit bli en bra stund efter lunchtid, men det var lättare sagt än gjort då regnet gjorde stigen väldigt hal. Även när vi fortsatte köra så höll regnet i sig, och molnen hängde lågt och tungt över fjället där vi tältade. Vi lagade mat sittandes i tältet, och passade på att diska och borsta tänderna under en av de korta regnpauserna. Detta var en av de kallaste nätterna vi hade med bara några få plusgrader.

Då vi var lite frusna när vi vaknade stannade vi till i första byn vi kom till för att fika med lite kaffe på ett café. Därefter körde vi vidare lite inåt landet, och vi stannade till för att ta en kort promenad uppe på ett fjäll där det låg stora områden med snö. Och så började det regna på oss. igen. Men när vi kom fram till Sognefjorden tittade solen fram en stund, och Valle passade på att prova fiskelyckan i fjorden medan jag satt och löste korsord.  

Nästa dag kom vi till den lilla byn Flåm. Vi började med att ta en promenad bort till ett vattenfall, och solen lyste upp en fin regnbåge, samtidigt som vi hade utsikt över byn och fjorden. Vi hade tänkt unna oss att äta lunch i byn och hittade några matvagnar som stod på ett litet torg. Där fick vi provsmaka en väldigt god rengryta, men när vi tittade på menytavlan och såg att de skulle ha 230 NOK för ris och gryta i en papptallrik tyckte vi att det var bäst att leta vidare... Lyckligtvis hittade vi ett fik där vi köpte varsin focaccia med gravad lax, och en kanelbulle (för mer "svenska" priser). Dock var det så otroligt blåsigt i Flåm att vi fick dra oss tillbaka till bilen för att äta vår bulle.

Eftersom vi hade tänkt ta oss an Trolltunga dagen därpå, men inte var säkra på var vi skulle parkera och tälta så körde vi dit för att reka lite. Men hela arrangemanget tänkte jag faktiskt spara till ett alldeles eget inlägg!