November 2024 - Mauritius - Del I

 Time for a new destination and new adventures. As we find our priorities and planning for travelling changes a lot with a kid, Mauritius is probably not somewhere we'd pick just for the two of us - however, given the kind-of-reasonable travel time (3h + 10h flights), lack of tropical diseases, and small time difference (3h), this is where we ended up to get a dose of tropical-ness and escape from the Swedish almost-winter. And, I will say it was a good choice!

In total we spent two weeks on the island, and this first part will be for week one. Probably on the shorter side since we spent many days just relaxing on the beach or by the pool. This first week we had booked a small hotel in the North West part of the island, in the area Grand Baie. While not the most touristy area on the island, there were still plenty of hotels and a bunch of restaurants to choose from, while the local street food was slightly more sparse. Our hotel offered a nice breakfast with some local food options such as crêpe with smoked marlin, omelet with shallots and chili and fresh fruits and juices. We had a nice ocean view from our balcony, a warm swimming pool and a path directly down to the beach. Plenty of cute lizards and geckos and some curious birds visited our balcony (and sometimes room) along with the occasional cockroach and spider (much preferred the lizards, but they didn't really bother us so it was okay).

"our" beach

local birds very interested in our breakfast

the breakfast in question

During the first couple of days, the weather was a bit unstable (rainy and windy) due to a cyclone which luckily got downgraded to a storm before it passed a bit off the coast of the island. It was still good enough that we could spend mornings and afternoons at the beach and by the pool. While A had been unfortunate to catch a fever the day before we left, when she recovered she absolutely loved going swimming in the warm water (ocean around 26 degrees, pool slightly warmer) as well as playing on the beach, so it was easy to enjoy the days and take the opportunity to relax and get some well-needed rest.

For lunch we usually either went to the local super market to get fresh baguettes, cheese, fruit and vegetables (and some croissants from the bakery next door) to make sandwiches, or went over to the public beach to buy something from the local food wagons. Common street food dishes included fried noodles (mine frites), boiled noodles (mine bouille), fried rice, samosas, magic bowl (bol renverse - rice, meat and veg in gravy, and a fried egg placed in a bowl and then turned upside down onto a plate) and more, with seafood, egg, chicken and lamb being the most common types of protein (often in combination). Depending on the day of the week, sometimes other specialty food wagons would open up to serve boulettes ( kind of dumplings) and farata (roti/flatbread with some filling and rolled up). 

boulettes

bol renverse

As you can tell from the food names, the heritage from being a French colony is apparent in being one of the main languages spoken as well as some food items, while one of the main food influences stem from the big immigration of Indian population during the 1800s. As it was for a while a British colony as well, they are driving on the left side of the road which of course takes some getting used to.

During this first week we mainly did one excursion, to the Pamplemousses area where we visited the national botanical gardens, a big park with lots of different kinds of trees, as well as water lilies and lotuses. As with most nature areas trying to attract tourists on the island, there was also an enclosure for giant tortoises, once native to the island but now seemingly imported from Seychelles. While A appreciated any kind of animal we would show her, me and Valle were more excited about the (wild) chameleon which came walking across the path and we had the opportunity to admire briefly before it was unfortunately spotted by a guided group of tourists and then put on display on a stick.

Another rainy day, we drove along the North coast but didn't find any particularly amazing sights. We also spent an afternoon in the capital, Port Louis, where we went to the famous Central Market and walked around for a bit. The market was quite nice in that it felt like we were in South East Asia again with a very similar vibe. It did however feel like they sold almost exactly the same things, with the exception of all the dodo-related souvenirs as Mauritius is indeed the island where this bird existed once upon a time. When we walked around in the city, heading from the market up to the cathedral, there were a lot of local food places that looked very nice - if we hadn't already had lunch, we would have loved to explore these local eateries that felt much more authentic than the tourist oriented restaurants near the market and the waterfront.

For dinner in the evenings, we alternated between the available restaurants and had some very good Indian, Thai, and local food. We always opted for fish, seafood or vegetarian and had some really good curries.

That's about it for week one! Tune in for next post, where we did some more adventures and excursions being based on the East coast.

Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del I

* English summary below *

Väl hemma och efter ett par dagars vila är det så dags att sätta mig och sammanfatta alla våra fantastiska (och mindre fantastiska) upplevelser. Troligtvis på tre eller fyra inlägg. Denna första del kommer tillägnas den första veckan, vilken vi spenderade på Mabul på ett dykpaket. Men först lite kort om resan dit och vårt helhetsintryck av resan.

Vi begav oss alltså till Sabah, en av två regioner på Borneo som tillhör Malaysia; resterande regioner tillhör Indonesien eller Brunei. Resan dit bestod av tre flyg, då vi hade transfer i London och Hongkong, vilket ändå inte var helt fel - på Heathrow hittade vi en ensam fempundssedel som köpte oss vatten, chips och kokoskaffe, och Hongkong visade sig vara den kanske vackraste flygplats vi sett. Inte invärtes kanske, men med en utsikt över hav och öar gjorde det att Hongkong snabbt hamnade högt på våran att-besöka-lista! Som sagt stannade vi bara en dag i Kota Kinabalu. När vi traskade omkring på kvällen på jakt efter middag blev vi alltförväl påminda om precis vad vi inte hade saknat med Sydostasien - den kombinerade lukten av avlopp, durian (en extremt illaluktande frukt) och färskfångad fisk. Det visade sig att vi hade lyckats pricka in högsäsongen för durian, och eftersom Malaysia är väldigt välbesökt av kinesiska turister (som tycks älska durian) så såldes det i mängder, både i färsk form men också i dedikerade durianbutiker, som sålde frukten i torkad form, färsk form, doppad i choklad, eller som glass.

En iskaffe och en iste i KK

Dagen därpå tog vi oss tillbaka till flygplatsen igen, vilket var väldigt smidigt då det gick flygbussar flera gånger om dagen för ynka 5RM (ca 10 kr) per person. En kort flygning söderut till Tawau, där vi blev upplockade på flyplatsen och fick privattaxi till Semporna (arrangerad via dykresorten) där vi skulle övernatta innan vi åkte ut till Mabul. Det var en lång biltur. Men där fanns ingen vacker natur att beundra. Längs vägen, så långt man kunde se åt båda håll, bredde stora palmodlingar ut sig. I en väldigt stor del av Borneo har regnskogen (som är bland världens äldsta regnskogsområden) skövlats för att ge plats åt fler palmer; för att kunna producera mer palmolja.
Semporna var kanske inte heller någon höjdare, bortsett från restauranger som sålde roti canai (ett slags bröd/pannkaka som serveras med daal eller curry) för 1RM styck. En promenad i staden tog oss genast väldigt nära de lokala; en marknad som slingrade sig genom gränder där man inte kunde gå mer än en person i bredd, en stor moské som glimrade i eftermiddagssolen, hus på styltor utöver vattenbrynet och barn som sprang runt, tittade på oss, och ropade "hello!" eller "good morning!". Under husen var marken och det grunda vattnet täckt av sopor.

Morgonen därpå åkte vi med båt ut till ön Mabul, vilket tog ungefär en timme. Längs med vägen fick båten stanna ett flertal gånger eller ta omvägar för att inte skräpet som flöt runt på ytan skulle fastna i propellern. På Mabul blev vi inkvarterade in en fin bungalow som hade en liten veranda med stolar och en hängmatta. Vi hade helpension och fick alla måltider serverade i form av buffé. Eftersom vi var lediga första dagen bestämde vi oss för att gå en promenad längs stranden, men vi gick inte så långt innan vi vände. I sanden låg ofta glasskärvor och annat skräp. På den långa bryggan som ledde från stranden ut till båtarna såg man resortens strand åt ena hållet, och en lokal by åt andra hållet. Människorna i den lokala byn var förr ett nomadfolk, s.k. sea gypsy, som bodde på havet och försörjde sig på fiske. Nu när en stor del av området har blivit en nationalpark har de fått slå sig ner permanent på ön, med hus i samma stil som i Semporna på styltor över vattnet. Under husen i den lokala byn var vattnet fullt av sopor. På vårt boende städade de stranden och reven en gång i veckan. I den lokala byn städades det antagligen aldrig.

Således fick vi lite av en chock när vi kom ner. Att såväl städer som natur och hav är fullt av sopor och plast är förstås inget nytt - det är något vi sett på flera andra ställen, bland annat i Myanmar. Men sällan har vi sett det i sådana mängder, och så tydligt - så icke-dolt för turismen. Kanske är det något som är viktigt att se. I Sverige tar vi till åtgärder för att minska användandet av plast och plastpåsar, de flesta människor återvinner och sopsorterar så gott det går. Återvinning och sopsortering existerar knappt i många mindre städer, och framförallt inte i byar och på landsbygden, på många ställen i Sydostasien. Många stränder både på öar och fastland blir hårt "drabbade" då sopor sköljs upp på stranden av vågor och strömmar - kanske räcker det inte att städa en gång i veckan; kanske måste man städa varje dag. I flera år. Om det någonsin kommer att försvinna.

Lokal by inklämd mellan två dykresort

 Under vår vistelse på Mabul gjorde vi tre dyk om dagen, totalt nitton dyk, ofta runt Mabul eller runt den närliggande ön Kapalai. Det var inte vackra, färgglada korallrev, utan snarare muckdives eller väggdyk - men vi fick se så mycket spännande saker! Bläckfiskar, cuttlefish, sea snakes, en jättemuräna som hette Elvis, flera spännande nudi branchs, fler stycken frogfish (vilket vi aldrig sett innan) både väldigt stora och väldigt små, en Denise pygmy seahorse, ornate ghost pipefish, många sköldpaddor, räkor, humrar och mycket mer.

Frogfish

Nudi branch

Cuttlefish

Sköldpadda :)

Höjdpunkten var den dag då vi åkte till Sipadan för att göra fyra dyk - Sipadan är världskänd för sin dykning, och gör en verkligen inte besviken (även om det är väldigt dyrt att dyka där). Under ett av dyken simmade vi in i mitten av en tornado av trevallys - som en enda stor vägg av silverglänsande fisk runtom en. Här var också korallen väldigt färgglad och vacker, och vi såg mängder av sköldpaddor och revhajar på alla våra dyk. Tyvärr hade vi inte tur nog att få syn på någon hammarhaj, som ibland skymtas där, men det var svårt att vara besviken när vi fick se så mycket annat, och vara på en sådan fantastiskt vacker plats. Således var varje dag enligt schemat: frukost, dyk 1, fika, dyk 2, lunch, dyk 3, vila/sol, middag, vila/läsning/socialisera. Undantaget var Sipadan då vi fick gå upp 05.30, liten frukost, dyk 1, större frukost, dyk 2, fika, dyk 3, fika, dyk 4, och sedan tillbaka till Mabul.

Soluppgång, redo för avfärd till Sipadan

Aningen trötta men på Sipadans vackra, kritvita strand

På det stora hela hade vi en väldigt bra vecka, med fantastiska upplevelser och trevligt sällskap. Det enda vi hade att klaga på var att det var lite myggigt, och att vi var lite krassliga och fick lite problem med öronen mot slutet av veckan, vilket gjorde det lite svårt att tryckutjämna ibland - vilket dock många andra också verkade råka ut för. De flesta dagar var soliga, med en och annan regndag, men det var ofta för varmt för att man skulle kunna ligga i solen mer en bara en kort stund. Dagen vi skulle åka hade vi också "ledigt", och spenderade tiden med att gå ett varv runt ön- Hur charmigt det än är att få gå barfota i en hel vecka i sträck är det inte lika skönt när sanden är så varm att man bränner fotsulorna! Till slut blev det dock dags att sätta på sig sandalerna och kliva i land i Semporna igen, där vi spenderade ännu en natt innan vi tog oss vidare till nästa destination.

English summary:
This post will cover our first week in Sabah, Borneo, which we spent diving on the island Mabul. Sabah is one of two regions on Borneo which belong to Malaysia; the other regions belong to Brunei and Indonesia. During our long travel there, we had transfers in London and in Hongkong. Honkong turned out to be both impressive and beautiful, and has definitely made its way onto our places-to-go list. When we arrived in Kota Kinabalu, we were reminded of exactly what we had not missed about South East Asia - the smell of suers, durian fruit and fresh fish. It turned out to be the peak season for durian, and so the ill-smelling fruit was sold everywhere, both fresh and in special durian-shops, as it is widely popular among the masses of Chinese tourists. We only spent one day in the city before going back to the airport to catch a short flight south to Tawau, where we were picked up by a private taxi arranged by the diving resort to take us to Semporna.

During the car ride, we looked out the windows to see, not beautiful rainforest, but endless palmtree plantations. A huge part of the rainforest on Borneo have been devastated in favor of planting more palm trees and producing more palm oil. Semporna was not a very charming city either, but walking around we felt that it was really a place for the locals rather than tourists. We walked through a market made up of narrow alleys, past a big, beautiful mosque, and out on a jetty where families lived in small houses or shelters on stilts over the water. Children would glance at us curiously and call out "hello!" or "good morning!". Below the houses, the shallow water was filled with trash.

The next day we took the boat out to Mabul; on the way out the boat had to stop several times to avoid getting plastic stuck in the propeller. On Mabul, walking along the beach, we would have to watch our step in order to not step on shards of glass. On the other side of the jetty was another local village, similar to the one in Semporna, built on stilts. These people used to be sea gypsy, living their lives on the sea, but have now had to settle down permanently on the island. Again, below the houses, the beach and shallow water were completely covered in trash. At our resort, they did beach cleaning and reef cleaning once per week; at the locak village, probably not at all.

On Mabul, we were staying in a wooden bungalow, which had a small veranda with two chairs and a hammock. All meals were included and served buffet-style. We did three dives per day, a total of nineteen dives, and even though it was rather muck dives and wall dives, rather than pretty colorful coral dives, we got to see a lot of cool stuff, including octopus, cuttlefish, sea snakes, several frogfish (which we hadn't seen before), ornate ghost pipefish, a Denise pygmy seahorse, lots of turtles, and shrimp and lobster. One of the days we went diving at Sipadan, which is world known for its diving (and rather expensive). We did four dives here, and the coral was very beautiful and colorful, as were the fish. On one of the dives we were swimming in the middle of a tornado of trevallies. We saw many turtles and reefsharks, but unfortunately we didn't spot any hammerhead sharks.

Most days were sunny and warm, but occasionally a monsoon shower would pass by, for one hour or several hours. On our last day we walked around the island before we had to put on shoes (after a week of being barefoot) and take the boat back to Semporna, where we had to stay another night before continuing to our next destination.

Dag 201, Norra Sulawesi, Indonesien

Så kommer äntligen första inlägget från Indonesien - som hittills utan tvekan har varit det tuffaste och mest påfrestande resmålet i hela Sydostasien. Mycket otur och lite oflyt, och kanske valde vi också ett av de tuffare ställena att börja på, nämligen Sulawesi. Överlag är Indonesien mindre utvecklat och mindre turistat än övriga länder. Sulawesi är dessutom en jätteö, och vad som kan vara bra att veta (som vi inte visste) är att det tar väldigt lång tid att förflytta sig. Mellan två destinationer tar det ofta två eller tre dagar, istället för en halv till en dag, som det annars brukar ta. Dessutom verkar det av någon anledning vara lättare att resa från söder (Makassar) till norr (Manado) snarare än tvärtom. Vad vi också har lärt oss är att det är betydligt bättre att söka ett 60-dagars visa i förväg (på internet eller i exempelvis Malaysia) än att lägga tid och pengar på att förlänga VOA (visa on arrival) på plats. Om man ändå vill förlänga sitt VOA på plats kan det vara av värde att veta att man måste ha varit i landet i minst 14 dagar innan man kan lämna in sin ansökan, samt att Manados immigrationskontor är det svåraste och mest bråkiga immigrationskontoret i hela Indonesien. Med det sagt har vi fått spendera fem dagar på detta kontor, och många värdefulla resdagar. Det gjorde också att vi fick planera om och planera om igen, och slutligen bestämde oss för att skippa södra Sulawesi till en annan resa, helt enkelt för att det skulle ta för lång tid.
Men nu till våra destinationer och höjdpunkter på Sulawesi.

Bunaken
Bunaken är en ö strax utanför Manado, och var vår första destination. Av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara kom det att få en speciell plats i våra hjärtan; något som gjorde att vi kunde känna oss på-rätt-ställe-i-världen; något som gjorde det hjärtslitande att åka därifrån. Båda gångerna. Som en oas.
Bunaken har egentligen inte så mycket sol-och-bad. Sol finns det gott om, men inte riktigt lika gott om paradisstränder. Vi hade en liten strandsträcka som vi delade med några båtar, annars var stranden kantad av mangroveträd. Det är dykning och snorkling som lockar folk att åka hit - sikten är ofta 30-40 meter, och dramatiska korallrevsväggar och frodigt fiskliv inger känslan av att vara i ett akvarie. På vårt boende, Daniel's resort, fanns alla möjligheter att känns sig hemmastadd - beachfront bungalow med västerländskt badrum samt altan, frukost, lunch och middag bufféstyle och vatten, te och kaffe obegränsat under dagen (225 000 Rp/person och dag). Vi spenderade två dagar med dykning, där ett av våra bästa dyk var på Lekuan I, allmänt känt som en sköldpaddstät dyksight - här såg vi närmre trettio sköldpaddor under ett dyk, däribland Rambo, en sköldpadda som är 1,6 meter lång (lika stor som jag!). Därutöver spenderades ett par dagar med att snorkla och ta det lugnt, och en förmiddag ute på delfinsafari, där vi fick se kring hundra stora delfiner hoppa och leka i närheten av båten. Jag hade utan problem kunnat spendera mer tid här, och jag hoppas någon gång kunna komma tillbaka.
Till Bunaken kommer man lättast med lokalbåten, som går från Manado på eftermiddagen, och från Bunaken till Manado på morgonen (kostar 50 000Rp/person)

Togean islands
Denna ögrupp är också känd som dyk- och snorklingsställe, men med bättre strandmöjligheter. Här hade vi dock vår andra otursvända. Normalt sett går färjan från Gorontalo (norr om öarna) två gånger i veckan, men i maj är ofta en av båtarna dockad för service, och information om sånt är inte så lätt att få tag på. Således kom vi till Gorontalo i tron om att vi kunde ta färjan dagen därpå, bara för att upptäcka att schemat hade ändrats och att vi istället hade missat färjan med en halvtimme. Detta ledde till att vi fick spendera två dagar i Gorontalo (som inte är en jättespännande stad), åka dyr transport till grannstaden Bombulan och övernatta på ett öde färjeläge för att komma med en annan färja. Från andra hållet, Ampana i söder, går båtarna betydligt oftare (alltså lättare att ta sig åt andra hållet). Till öarna kom vi iallafall, dock till ön längst österut (Waleakodi) som tyvärr ligger längst bort från de vanligare boendena (Kadidiri och Fadhilas). Vi tog oss till boendet närmst (Sifa cottages) som var helt okej men som hade lägre standard och sämre mat än Bunaken, vilket gjorde oss lite besvikna. Dessutom regnade det varje dag, vilket gjorde att det var för dålig sikt för att dyka. Med detta sagt - inte så bra upplevelse av Togean för vår del, men hade allt flutit på bättre och vädret varit lite snällare hade vi nog tyckt mycket mer om det!
Det var också här vi insåg att det skulle ta för mycket tid och energi att fortsätta söderut (av flera anledningar), och bestämde oss för att återvända norrut.

Vi roade oss med att plocka kokosnötter

Tomohon
Efter att slutligen ha fått lämna in våra visa-ansökningar tog vi oss till den lilla bergsbyn Tomohon. Det är lite av ett tillhåll för Manados överklass, och här finns både vackra trähus och små plåtskjul. Vi bosatte oss strax utanför stan, på Happy Flower (som var helt okej, men hade tråkig frukost), mitt emellan de två vulkanerna Lokon och Mahawu. Lokon är en stor och väldigt vacker vulkan, som tyvärr är lite aktiv då och då vilket gör att man inte alltid har möjlighet att bestiga den. Under våran vistelse mullrade den lite och spottade ut rök, så vi fick nöja oss med den något lägre (och helt ofarliga) Mahawu, som dock bjöd på en otroligt vacker panoramautsikt som sträckte sig över hela norra Sulawesi (inklusive Bunaken). Tomohon är egentligen mest känd för sin lördagsmarknad, där man kan se (och smaka) det mesta i djurväg, inklusive hund, orm, skogsråttor och annat. Vi kände dock att vi inte var så intresserade av att se denna del av köttmarknaden, det räcker att veta att det finns och att få höra om erfarenheter från andra... Istället blev vårt andra utflyktsmål Lake Tondano, en ganska stor sjö som ligger 600 meter över havet och som är väldigt vacker att promenera längs. Vi stannade i en liten by intill sjön för lunch, och fick otroligt god (och billig! Ca 10 kronor) mat - lokal fisk med ris och ugnsgratinerade eggplants, och blev dessutom bjudna på mangosteen till efterrätt, en söt och god frukt som anses vara delikatess i stora delar av Sydostasien.
För att ta sig till Tomohon från Manado får man först ta en mikrolet (blå minibuss som finns överallt i stan) till busstationen Karombasan, och därifrån ta lokalbuss till Tomohon (som kör när den är fullsatt) som kan släppa av en på vägen om man vill bo utanför stan. För att sedan ta sig till Tondano måste man från Tomohons bussterminal ta en mikrolet till Tondano, och sedan ytterligare en mikrolet (mot Remboken) som kan släppa av en längs sjön.

Utsikt över Lokon

Remboken och Lake Tondano

Tangkoko Nature Reserve
Efter att ha återvänt från Tomohon spenderade vi vår andra period på Bunaken, och därefter tre dagar i rad på immigrationskontoret. Under den första dagen träffade vi på en polsk tjej som hyrde ett hus i närheten, där vi fick övernatta och där de dessutom bjöd oss på middag och hjälpte oss med allt möjligt. Och hade två katter plus sex månadsgamla kattungar! Under en av dessa dagar, efter att ha spenderat förmiddagen med myndigheterna, bestämde vi oss för att göra en utflykt till Tangkoko. Det tar ungefär tre timmar att ta sig dit med lokaltransport, och det år därför att rekommendera att sova en natt på plats om man har tid. Här gör man vanligtvis en guidad tur på 3-4 timmar på eftermiddagen; vi gjorde en snabbversion eftersom vi kom dit ganska sent. Först gick vi för att se svarta makaker, och hittade ganska snabbt en grupp på 20-25 apor som definitivt inte var blyga av sig. På samma plats såg vi också näshornsfåglar, som satt högt upp i träden eller flög långt över huvudet på oss. Därefter åkte vi längre in i skogen för att leta rätt på tarsius (spökdjur), världens minsta däggdjur, som kommer fram när det börjar skymma. På vägen lyckades vi dessutom se två cuscus bears (pungdjur), vilket inte är alltför vanligt! Slutligen kom vi till "höjdpunkten" (dit alla turister tas), ett stort träd som husade en familj på åtta spökdjur - som var precis så gulliga som vi väntat oss! Dock lite mer skygga.
För att ta sig från Manado till Tangkoko får man först ta en mikrolet till bussterminalen Paal II. Därifrån går en lokalbussar till Bitung, varifrån man får ta en mikrolet till Pasar Giriam, varifrån man tar en pickup (som kör när bänkarna på flaket är fulla) den sista biten. Inträdet till Tangkoko har tyvärr, som för de flesta andra naturområden i Indonesien, chockhöjts, och kostar numera 100 000 Rp per person och dag.

Med detta sagt har vi haft många fina dagar, men också en del otursdagar och tyvärr alldeles för många rese-/transit-/immigrationsdagar. Det som vi framförallt hade velat se utöver detta är såklart Tana Toraja, vackra bergslandskap med traditionella byar och människor med annorlunda traditioner - men det får som sagt bli en annan resa. Efter ytterligare lite oflyt lyckades vi iallafall ta oss vidare till Flores, men den historien dröjer ytterligare några dagar till.

Kort om Sulawesi:
Vanligaste frukosten på hotell - fried rice (med mycket vitlök)
Första frågan vi fick samt vanligaste frågan vi får från främlingar - Do you speak indonesian?
Standard - de billigaste rummen på hotellen har ofta indonesisk toalett (mandi), ibland delad sådan, vilket innebär ståtoalett och att det inte finns dusch
Sämre standard - på Rex Hotel i Manado blev vi erbjudna ett rum som visade sig innehålla med en koloni småfeta kackerlackor som etablerat sig i badrummet. Vi fick istället bo i rummet intill, där det bara fanns två döda kackerlackor.
Kort sagt om Manado - inte en spännande stad men har åtminstone sevärdheter i omgivningen.

Dag 169, Perhentian Islands - Kota Bharu - Tioman Island, Malaysia

Efter att ha svalkat oss i Cameron Highlands åkte vi vidare mot havet igen, till Perhentian Islands närmare bestämt. Perhentians är en liten ögrupp i nordöstra Malaysia, med två öar man kan bo på, Kecil (lilla) och Besar (stora). Vi valde den lilla ön av det enkla skälet att den är billigare och därmed bättre anpassad för backpackers. Väl framme så slogs vi av hur underutvecklad ön kändes, i jämförelse med till exempel Thailands öar. Det som finns är två stränder sammankopplade med en smal stig och kantade med bungalows och restauranger, men en total avsaknad av fordon och vägar. Varje ställe har en egen liten dieselgenerator som står och brummar och förser en med lite elektricitet och ljus under dygnets mörka timmar. Så vad gör man då på en sån här ö som uppenbart inte har mängder att bjuda på? Man utnyttjar faktumet att de har asiens billigaste dykning och upptäcker livet i korallreven under ytan, där vi träffade på några sköldpaddor, små hajar, scorpionfish, pufferfish och mycket annat, tittar på vrak och blir attackerad av en titan triggerfish; äventyrligt med andra ord! När man inte dyker så kan man antingen äta BBQ på någon av strandens alla restauranger, passa på att gå på gratis yoga, fascineras av öns djurliv (vi såg en två meter lång limegrön orm, en tre decimeter vandrande pinne och många meterstora ödlor/varaner) eller ta långa strandpromenader på Long Beach.

Det kan vara högt tryck på boendena, framförallt om man anländer under helgen - då har man bäst chans att hitta något på Long Beach, som ligger en kort promenad från piren på Coral Bay. Priserna här är en aning högre än på fastlandet, men det går att hitta hyfsat billig mat; mee goreng mamak (fried noodles, spicy) på Ewan's place och fruktfatet på Amelia's rekommenderas!

Hitta ormen :)

När vi tröttat på allt som Perhentians hade att erbjuda så tog vi oss upp för ett kort stopp i Kota Bharu, där vi njöt av god (och billig) mat, traskade runt på marknader, besökte museum och konstgalleri och gick på en skuggteatershow (väldigt jobbig musik och ganska händelsefattigt, men ett historiskt och kulturellt arv). Två heldagar i den staden kändes ganska lagom så vi tog nattbussen ner till Mersing och första färjan ut till Tioman Island. Vi bosatte oss på stranden Air Batang, sömnigt, lugnt och nästan tomt på turister. Vädret var mera ostadigt och det regnade lite varje dag, men det drog ner temperaturen till väldigt behagliga nivåer så vi spenderade några dagar i sängen/på verandan med en god bok med avbrott för djungel- (bland massor med apor!), eller strandpromenader. Studerade hur tidvattnet kom och gick(flera meter i skillnad), njöt av god mat på lokala restauranger och billig taxfree-öl på kvällarna. Väldigt lugna och avslappnade dagar med andra ord. Vad gäller boendet är Tioman billigare än Perhentian, och man kan få en bungalow med privat badrum för 30-40 ringgit.

Nästa stopp är Singapore, där vi ska njuta lite av västerländsk standard (och försöka att inte bränna en allt för stor del av vår budget) några dagar, så det är vad ni får läsa om i nästa inlägg!

Dag 143, Koh Tao, Thailand

Så var det dags för ännu en semester, och vart är bättre än de thailändska öarna? Efter en lång resa från Myanmar med flyg, tåg, tåg, taxi och båt kom vi fram till Ko Tao, som var första stoppet. Hela ön är full av dykskolor och dykresorter, och vi tog oss till en av dem, Big Bubble, efter en rekommendation. Eftersom vi tänkte ta våra Advanced Open Water certifikat här dealade vi till oss tre nätter gratis boende, och det var ett riktigt fint ställe, alldeles nybyggt och med fin utsikt!

Dykningen på Ko Tao är bland den billigaste man kan hitta här nere, så det är ett bra tillfälle att skaffa sitt dykcert. Dykutbildningen varade under två dagar och innefattade fem dyk, bland annat ett nattdyk och ett vrakdyk, och innebär att vi nu får dyka ner till 30 meter. Vi tog också ett extra dyk efteråt, och fick se en massa angelfish, bannerfish, en sköldpadda, triggerfish, porcupinefish och mycket mer.

Förutom att dyka hade vi ganska lugna dagar, som vi spenderade på Freedom Beach eller med att gå in till stan, klättra upp till viewpointen eller utforska till fots. Det är dock ganska brant på ön, mycket kullar upp och ner, så man orkar inte gå alltför långt. Priserna på ön är något dyrare än fastlandet, maten kostar kring 80-100 baht. Vår favoritrestaurang på ön blev Mo Nat OO OK, som har väldigt goda currys, och de små, mer lokala, ställena som ligger på vägen mellan Haad Tien, där vi bodde, och Mae Haad, "stan", där piren också finns. 

Jag passade på att gå på solnedgångsyoga på New Heaven, ett fint ställe med havsutsikt, bra lärare och med få elever, som även inkluderar andningsövningar och meditation. Är man ute efter mer klassiskt yogaflow finns Oceansound alldeles i närheten, med tre klasser om dagen (men utan havsutsikt). Båda ställena tar 300 baht för en klass. Och slutligen, vi åt massvis med frukt. Ett ställe i närheten av 7-11 i Haad Tien har stora fruktsallader som vi åt till frukost (70 baht) och välfyllda fruktshaker som vi drack en eller två gånger om dagen (30 baht).

Utsikt från vår balkong

Freedom beach

Dykning på gång

Uppe på viewpointen