Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del IV

* English summary at the end of the post *

Så var det dags för sista delen - om bestigningen av Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu (4095.2 m). Det var en ganska kostsam resa som vi behövde boka flera månader i förväg. Egentligen är själva klättringen bara två dagar och en natt, oavsett vilket paket man har, men dessa 2D1N turer släpps inte förrän ganska nära inpå, och då är det först till kvarn som gäller. 3D2N-paketet som vi bokade, och som är det enda som går att boka längre i förväg, inkluderar en extra dag och övernattning i Kinabalu-parken eller i Poring. Vill man chansa kan man komma dagen före eller samma dag och hoppas på att någon annan har avbokat - det är nämligen ett begränsat antal människor som får klättra upp på berget per dag - men det finns inga garantier. Dessutom är boendena i Kinabalu-parken väldigt dyra, så det kan bli kostsamt att stanna där i väntan på att lediga platser ska dyka upp. Det var verkligen en utmaning, eftersom det var så brant - tänk er ungefär att gå till gymmet och gå i trappmaskinen. Med ryggsäck. I tre timmar. Men en sådan härlig känsla när man äntligen är uppe på toppen! Och när man äntligen är nere för berget igen... :)

Första dagen blev vi upplockade tidigt på morgonen i Kota Kinabalu. Det var också vår enda möjlighet att se söndagsmarknaden i staden, så vi hann gå runt i en halvtimme ungefär innan vi skulle åka. I bilen påväg till Kinabalu-parken visade det sig att det hade blivit ett missförstånd med våran bokning - vi trodde att vi skulle börja klättra samma dag, och ha den extra övernattningen i Poring, men enligt deras uppgifter skulle vi spendera hela dagen i Kinabalu-parken och börja klättra dagen därpå. Vi blev frågade om de ville att vi skulle kolla upp om det var möjligt att vi kunde ändra vårt paket och börja klättra samma dag, men eftersom vi redan sett Poring tänkte vi att det kunde vara trevligt att utforska Kinabalu-parken istället. Således bestod våran första dag av lite "uppvärmning", då vi tog oss an några av de promenadslingor som fanns i området. Vi fick mycket skogspromenad och fin utsikt, och hann redan bli lite trötta i fötterna innan det var dags för lunch. Då parkens enda matalternativ var en dyr buffé, gick vi till en lokal restaurang utanför parken, på andra sidan vägen, där vi åt väldigt god sambal-stekt fisk.

Fin utsikt över bergstoppen från Kinabalu-parken

När det äntligen blev dags att checka in blev vi återigen överraskade. Vi hade trott att vi skulle sova i sovsal, eftersom vi hade bokat det billigaste alternativet, men istället låste vi upp dörren till ett stort rum med två stora sängar och "lyxkänsla". Vi hade egen veranda med stolar och bord, stort badrum med badrockar och tofflor, och en mysig liten läshörna. Eftersom jag hade fått känningar i knäna från morgonens promenader njöt vi resten av eftermiddagen av att vila och läsa. Resterande måltider under kommande dagar ingick i det vi betalat, så både middagen och frukosten dagen därpå blev buffé. Det var kanske en mycket bättre start för oss, dels att få i oss en ordentlig frukost (jämfört med vars två skivor rostat bröd dagen innan) och dels att kunna börja tidigare på morgonen.

Lyxrummet

Med en gång när vi kom ut från frukosten blev vi uppmötta av vår guide, och när vi lämnat in våra stora väskor blev vi körda bort till "starten". Vi började gå ungefär 08.30. Vägen upp till vårt base camp, Laban Rata, var strax över 6km lång, och ungefär 1,5km i höjdled, och bestod till stor del av trappsteg. Det var alltså ganska brant, och man kom snabbt upp i puls. Längs med vägen fanns flera viloplatser med bänkar och toalett (!), och däromkring fanns också många små ekorrar som hoppades på godsaker från alla turister på väg upp. Vi stannade ofta, men inte länge, måna om att fortsätta gå och inte sitta stilla alltför länge. Det var ganska svettigt under klättringen, men så fort man stannade blåste det ganska kallt, framförallt när man kom högre upp.

Fint vattenfall precis i början

Trappan upp...

Gullig ekorre :)

Vi var framme vid Laban Rata efter ungefär tre och en halv timme, alltså bland de första att komma fram. Visserligen har vi bara bestigit två höga berg tidigare, men vi har ändå haft en bild av bergsbestigning som "ute i naturen", med tältning och allt annat som det kan innebära. Mount Kinabalu kan i det avseendet ses som ett väldigt modernt turistfenomen, då base camp istället består av flera hus med restaurang och sovsalar. Väl uppe åt vi vår medhavda lunch och väntade på incheckning. Även här blåste det både kallt och mycket, och inne i vårt guest house var det också väldigt kallt, så vi njöt av att vara ute i solen när vi hittat lite lä.

Utsikt från Laban Rata

Därefter var det bara att invänta middagen, återigen buffé, som började redan halv fem på eftermiddagen, så att det finns möjlighet att gå och lägga sig tidigt. Vi inväntade dock solnedgången, vid sex-tiden, innan vi gick och gjorde oss iordning. Det var dock inte helt lätt att somna, framförallt eftersom det var kallt, och när väckarklockan ringde kvart i två på morgonen hade vi inte sovit så många timmar. Vi fick en liten frukost och både te och kaffe, och sedan var det dags att börja gå vid halv tre ungefär. Vi hade tagit på oss alla våra kläder, med flera lager tröjor och byxor, mössa och vantar, och så pannlampa. Vi var dessutom bland de första att börja gå. Vägen upp till toppen bestod återigen av trappor, men övergick sedan i kal sten, där man fick hålla i ett rep när det blev alltför brant. När vi pausade längs vägen kunde vi njuta av en vacker utsikt och en stjärnklar himmel.

Längre upp började det blåsa ännu mer och ännu kallare. Ganska snart började det dra in moln, och när vi tillslut nådde toppen (Low's Peak) gick det inte längre att se några stjärnor. Då var klockan fem på morgonen, och efter att ha tagit några bilder (som inte blev såvärst bra) med skylten gick vi tillbaka ner en liten bit för att hitta lä och vänta på soluppgången. Jag hade blivit väldigt kall uppe på toppen, och fick överta både Valles mössa och vantar, som var något tjockare än mina egna. När klockan närmade sig sex hade det blivit ljusare, men inte mindre molnigt, och vi blev tvungna att ge upp och börja ta oss tillbaka till Laban Rata. Eftersom det också är väldigt jobbigt att gå nerför när det är brant, tog det nästan lika lång tid tillbaka. När vi kom nedanför molntäcket fick vi dock en fantastiskt vacker utsikt, och vi passade på att ta bilder.

Beviset att vi orkade hela vägen upp!

En aning kallt, och molnigt

Donkey's Ears-toppen i bakgrunden

En annan av topparna

Väl tillbaka fick vi en större frukost, och vi drack te för att behålla värmen. Sedan packade vi ihop allt och checkade ut, och klockan nio började vi gå nerför berget igen. Återigen var det väldigt tufft, framförallt för knäna, att gå nerför alla dessa trappsteg, framförallt när benen redan var trötta efter morgonens vandring upp till toppen och tillbaka. Även på nervägen fick vi stanna och vila ofta. När vi äntligen var tillbaka hade det tagit ytterligare tre timmar - alltså nästan åtta timmars vandring på en dag! När vi var tillbaka fick vi återigen lunchbuffé, och sedan blev vi körda tillbaka till Kota Kinabalu, där vi spenderade en sista natt innan det var dags att flyga hem. Dagen efter hade vi otroligt mycket träningsvärk i benen! Framförallt framsida lår och vader, vilket släppte ungefär lagom tills vi kom hem.

Äntligen nere under molnen

I Kota Kinabalu, dagen före och dagen efter berget, passade vi på att äta fantastiskt goda pilgrimsmusslor på marknaden, grillade i sambal, för så lite som 40kr/kg. Vi gick på massage, 140kr för en och en halv timme, och vi försökte skicka vykort - inte helt enkelt när postkontoret var stängt. Till sist, när vi hittat både vykort och frimärken, gjorde vi en chansning och postade i en låda där det malaysiska uttrycket översattes till "andra platser" (gentemot "inom Sabah", som var den andra lådan). Slutligen vill jag tipsa om två av våra favoritställen i KK - Fruto, där man kan få stora juicer och smoothies som bara innehåller frukt, och The Royal Coconut, som är ett kokoscafé där man kan beställa en kokosnöt, kokosshake eller kokosglass för ynka 6kr. Som hittat!


* English summary *
The last part about Borneo - about our hike up the tallest mountain of South East Aisa, Mount Kinabalu (4095.2 m). It was quite pricey, and we had to book it well in advance. It was definitely a tough climb, but a fun challenge - imagine going to the gym and getting on the stair machine. With a backpack. For six hours. But how thrilled we were finally standing at the summit! And relieved when we had made it all the way down the mountain again... :)

We had a 3D2N package, but the first day we spent in the Kinabalu park, walking some trails in the forest and relaxing, so the hike was really just 2D1N. However, it was only the 3D2N that was available for booking. The extra day is spent either in the Kinabalu park, or in Poring, but since we had already been to Poring, we found this to be the better option. We were also pleasently surprised that we instead of a dorm, as we had thought, we were assigned to a big, luxurious private room - it even had bathrobes and slippers!
The second day, we had breakfast and then met our guide. We started walking around 8.30am, and the hike up to Laban Rata - where we would spend the night - took us about 3,5 hours. The trail was very steep and consist mostly of stairs, either built or "natural" ones, so it was quite a tough climb. The heart rate rose quickly and we had to take breaks often, if only short ones. When we got a little higher up, the wind got quite cold even if the sun was warm, so we were keen to keep walking.

We arrived at Laban Rata around lunch time, and ate our package lunch there while waiting to check in. What makes this different from many other mountains is that you don't camp in tents - instead they have built several guest houses at this "base camp", and even during our hike we would se locals carrying building materials up the mountain to keep expanding. Inside the guest house it was also really cold, so we enjoyed being outside in the sun when we found some shelter for the wind, and then we just waited for the dinner. It started already at 4.30pm so that people could go to bed early, but we waited until around 6pm when the sun set before we went to bed. It was quite hard to fall asleep because it was freezing in our room, but at least we managed to get a couple of hours of sleep.

At 1.45am we got up, got dressed (2 layers on lower body, 4 layers on upper body, hat, gloves and headlamp). We had a small breakfast and then started the hike up to the summit at 2.30am.
At first the sky was clear and starry, and we had an amazing view of the villages below. However, once we got closer to the summit it started to get cloudy, and it was really windy and cold. It was really steep, so we had to walk slow and sometimes even hold on to a rope, but even so we managed to reach the summit already at 5am! And we were the second couple that morning to reach the summit. We hurried to take some pictures (they didn't turn out great though), and then we went a little further down, where we hid behind a big rock to shelter from the freezing wind and wair for the sunrise (around 6am). Unfortunately, the clouds stayed and eventually we had to give up and start going down - the sun was hid behind thick clouds. Once we got a bit further down, below the clouds, we got an amazing view of the surroundings and some of the lower peaks.

It took about 2 hours to go back down to the guest house, since it was so steep and quite tough for the knees. But the view was so beautiful and we took lots of pictures! We had another, bigger, breakfast at Laban Rata and then started the descend at 9am. Like the way down from the summit, the way down the mountain was also slow and painful for the knees. It took about 3 hours down, and then we had a lunch buffet before going back to KK. The day after our legs were so sore! Especially the calves and thighs from walking down so many stairs. We probably looked funny trying to walk around town on stiff legs, and it took all the way home to recover.

Even though we didn't get to see the sunrise, it was the perfect end to our four weeks in Sabah, Borneo. 
Some tips for a stay in KK - at the fish market by the water, you can get scallops for 20RM/kg, and they'll barbecue them with sambal or however you like it! When in need of some vitamins, Fruto will serve you huge juices or smoothies that contain nothing but fruit and veggies. And for all your coconut cravings - The Royal Coconut serves fresh coconuts, coconut shakes and coconut ice cream for only 3-5RM.

Dag 217, Lombok, Indonesien

Lombok är en ganska liten ö, där de största attraktionerna är de tre Gili-öarna, som är ganska turistigt, och Mt Rinjani. Det finns ingen riktigt bra fungerande lokaltransport, så man får ordna sina resor via agenturer eller köra själv. Över lag är det ganska billigt, och matutbudet är ungefär detsamma - Nasi Campur är bland de bästa alternativen (ris + peka-och-välj-rätter), billigt och gott! Det finns också gott om fruktjuicer (ungefär som shakes) för strax under dollarn och lokalt lombokkaffe, kopi lombok, som också är värt att prova. 

Senggigi

Cruisen från Flores lämnade av oss i hamnen på östkusten av Lombok, men erbjöd gratis busstur till Senggigi på västkusten, som är lite av en central hub på ön - här kan man boka resor och turer både inom Lombok och till andra öar. Här stannade vi en dag innan Rinjani och en dag efter. Höjdpunkten med staden är definitivt massagen - på Orchid kan man få en timmes fotmassage för 50 000 Rp och en timmes helkroppsmassage för 60 000 Rp, så vi passade såklart på både före och efter trekken. Vi var runt lite och letade efter souvenirer också, men de var väldigt dyra (inte så glada för att köpslå) och det fick vänta till Kuta Lombok, som var betydligt billigare.

Mt Rinjani

Trekken bokade vi från Senggigi via Rinjani Trekking Club (RTC) som är en lite större agentur; lite dyrare men också lite mer pålitlig. Vi ville ha den vanligaste rutten, tredagars med start i Sembulan och slut i Senaru, och bokade budgetvarianten (fast med tjockare sovsäckar) för 1,8 miljoner Rp per person. I detta ingick transport från och tillbaka till Senggigi, tält, sovsäck, liggunderlag, porter, guide, nationalparksavgiften och tre måltider per dag plus snacks, vatten och te &kaffe. Det vi behövde ta med själva var i princip varma kläder och pannlampa. 

Första dagen lämnade vi Senggigi vid 5 på morgonen, åkte bil till Senaru och fick frukost, och sedan vidare till Sembulan där vi registrerade oss och sen började gå. I början gick det ganska lätt, men efter att ha stannat för lunch blev det snabbt brantare och vi hade uppförsbacke i cirka tre timmar innan vi kom upp till området där vi skulle slå läger för natten. Vi fick god mat och stora portioner, och eftersom vi skulle upp mitt i natten gick vi och la oss med en gång efter middagen, då det redan var bäckmörkt. Så fort solen gått ner blev det ganska kyligt, och vi var väldigt glada över att ha de lite tjockare sovsäckarna.

Klockan 02.00 väcktes vi av vårt larm, klädde på oss många lager med kläder och fick lite te och kakor innan vi påbörjade klättringen upp till toppen där vi skulle se solnedgången. Denna sträckan var den tuffaste på hela trekken, och många går inte hela vägen upp till toppen eftersom det är så påfrestande, både fysiskt och psykiskt. Vägen upp till toppen kan delas in i tre etapper. Första sträckan är ganska brant, och svår på sina ställen, och här uppstod en halvtimmes förvirring när vi lyckades tappa bort varandra. Som tur var insåg vi att vi hade gått om varandra och hittade varandra ganska snabbt igen. Väl på kraterkanten planade det ut lite och blev något lättare att gå, men här började det bli väldigt blåsigt och väldigt kallt. Sista etappen är den absolut svåraste - väldigt brant och väldigt tjocka lager med lös sand och lösa stenar, vilket gör att det tar väldigt lång tid att komma framåt, det känns som att man inte rör sig alls. Där handlar det alltså inte bara om att ignorera mjölksyra och trötta ben, utan också att ha starkt psyke och inte ge upp, något som är lättare sagt än gjort. Efter mycket kämpande lyckades vi ta oss upp; från starten 2.30 tog det oss fram till ca 5.45 innan vi var uppe, men vi kom lagom till soluppgången som är 6-6.30. På toppen, som är 3726 meter över havet, var det ännu kallare och blåsigare, och vi frös trots två lager på underkroppen, fyra lager på överkroppen och mössa och vantar. Men utsikten var såklart helt fantastisk! Man såg långt över Lombok, Gilis, Bali och över Sumbawa samt över kratern, kratersjön och den mindre vulkanen i sjön. När det börjat ljusna tog vi oss tillbaka till lägret, vilket "bara" tog två timmar. Där fick vi stor frukost, och började sedan fortsätta gå. Första sträckan var brant nerförsbacke till kratersjön, som tog omkring två timmar. Där stannade vi för lunch och badade i en varm källa, vilket var skönt och uppfriskande, och gjorde att man kände sig något renare. Därefter gick vägen uppåt och längs med insidan av kratern, och två och en halv timme senare var vi framme vid andra lägret; ganska möra efter dagens tio timmars vandring. 

Sista dagen var vi uppe strax efter soluppgången, åt frukost, och började sedan gå ner mot Senaru. Första biten var ganska brant, men sen blev stigen lättare vilket var ganska skönt. Det tog cirka fyra timmar ner, och vägen gick genom en del djungel där vi fick se gråa makaker bland träden. Väl i Senaru kunde vi ha åkt tillbaka till Senggigi med en gång, men valde att stanna över natten för att kunna ta en tur och se vattenfallen i närheten.

Längst uppe på toppen

Bali i bakgrunden

Dag 2

Vår porter som bar på närmre 30 kg

Kratersjön

Senaru
Senaru är en väldigt liten by, som mest består av trekkingagenturer och boenden. Det finns tre vattenfall man kan se i närheten, och vi hyrde en guide via vårt boende för att se två av dem. Det första vi gick till, Tiu Kelep, var det mest imponerande. Det var väldigt högt, och det som gjorde att det stack ut från andra vattenfall var att vattnet inte bara öste ner från en klippkant utan forsade ut från en grön vägg. Det gick också att bada där, och vi tog såklart ett dopp trots att det var ganska kallt. Det andra vattenfallet, Sendang Gile, var ungefär som det första fast i mindre utgåva. Denna promenad tog bara två timmar och vi hann med det på morgonen innan bilen gick tillbaka till Senggigi.

Tiu Kelep

Sendang Gile

Kuta Lombok
Från Senggigi åkte vi vidare till Kuta, som ibland kallas Kuta Lombok för att inte förväxlas med området med samma namn på Bali. Det är en ganska liten by som vuxit fram kring surfkulturen, något som märks framförallt på alla surfshoppar, men också på alla moppar med specialanordning för surfbrädor och på att hälsningen som vanligtvis är "mister/miss" eller "friend", här istället är "bro" - något som anammats av alla lokala invånare, vilket för oss kändes en aning konstigt. På Lomboks sydkust finns iallafall både fina stränder och bra surfställen. Eftersom vågorna här är något större än på Kanarieöarna där vi tidigare surfat, och det är lite omständigt att ta sig till surfställena, bokade vi in oss på surflektion. Vi tog en lektion med Bobby Surf, och en lektion med en lokalare som vi träffade på i Gerupuk, en närliggande fiskeby som är utgångspunkten för ett välkänt nybörjarställe (man behöver hyra båt för att komma ut dit). Den senare var både billigare och mer givande! Vi hade väldigt roligt, även om det var ganska svårt och man blev sjukt trött efter tre timmars paddlande och försök till att stå och svänga. En av dagarna åkte vi runt på moppe; till väster om Kuta finns Mawi, ett surfställe med ganska stora vågor, och Mawun, en stor och fin strand med mycket lokala turister; till öster finns två fina stränder (Seeger beach och Tanjung Aan), en utkikspunkt, och så Gerupuk. Jag passade på att gå på yoga också, på Mana yoga studio som erbjöd tre klasser för 250 000 Rp och som också har betala-vad-du-vill-klasser på söndagsmorgnar. Och som sagt, massor med billiga souvenirer (kring 30 000 Rp, ca 2,5 dollar) och godaste Nasi Canpur-lunchen på lokalrestaurangen Jawa 1: ris med chilimarinerad tempe, wokade grönsaker och jackfruit i currysås (detta åt vi varje dag!).

På väg ut för att surfa

Duktiga surfare på Mawi

Utkikspunkten

Nu har vi precis anlänt till Bali, sista stoppet för resan. Här har vi ungefär tio dagar, innan det är dags att bege sig hemåt, som vi hoppas kunna göra det bästa av!

Dag 85, Hanoi - Cat Ba - Phong Nha - Hué, Vietnam

När vi kom fram till Hanoi var det som om en våg av lättnad och välbehag sköljde över oss. Kanske var det atmosfären i Old Quarter, med streetfood, kaféer och hantverks- och souvenirbutiker på varenda gata; kanske var det den stora kontrasten från Manila. I vilket fall som helst gick det ganska snabbt upp för oss att Hanoi skulle bli en av våra favoritstäder. Vi spenderade bara två dagar i staden, men hann med några koppar vietnamesiskt kaffe, en magisk brygd som är lite krämig, lite bitter, lite söt - med en smak som påminner om mörk choklad. Dessutom lite souvenirer, ett museum, och en hel del god mat. Vi satte ribban högt för den vietnamesiska maten när vi första dagen satt på plaststolar i miniatyr och åt Bun Cha, som var bland det godaste vi ätit på hela resan. Rätten består av en skål med lite rotfrukter och några färsbiffar eller strimlat kött i en väldigt smakrik buljong; till det serveras ett fat med risnudlar och ett fat med sallad och färska kryddor. Allt blandas och äts tillsammans, kryddat av lime, chili och vitlök efter tycke.

Marknaden i Hanoi

Bun Cha

Vi åkte vidare till Cat Ba Island, och vägen dit innefattade en turistbåt genom Ha Long Bay, som var precis så vackert, disigt och mystiskt som vi tänkt oss. På Cat Ba finns mycket att göra och vi hade nog trivts ännu bättre än vi gjorde om inte lågsäsongen hade gjort att många streetfoodställen var deserterade eller tillochmed igenstängda. Vi gjorde en halvdagstrek som bjöd på vackra vyer, tyst natur och en siktad giant black squirrel bland träden, samt en båttur genom förlängningen av Ha Long Bay - Lan Ha Bay. Vi provade också på bergsklättring, på en strand där branta limestones tornade upp sig, något som Valle tyckte väldigt mycket om men som jag inte riktigt fångades av.

Ha Long Bay

Lan Ha Bay

Valle klättrar uppochner (svårighetsgrad 6B+)

Vi provar äggkaffe, en Vietnamesisk specialitet :)

När det var dags att ta oss vidare söderut tog vi tillfället i akt att prova Vietnams berömda sovbussar; det var inte den mest lyxiga varianten men man kom åtminstone fram något mer utvilad. På något mystiskt sätt hade vi även lyckats få en resa där frukosten ingick, något som var oväntat trevligt. Vi hamnade i Dong Hoi, där vi i sällskap av ett par från Schweiz tog en taxi till en busshållplats där vi efter en timme kunde hoppa på en lokalbussar till byn Son Trach, vilket är stället de flesta väljer som utgångspunkt för trekker och dagsutflykter till Phong Nha-Ke Bang National Park, känt för sina stora, och vackra grottor. Här finns dessutom världens största grotta, Son Doong Cave. Samma dag som vi anlände anslöt vi oss på eftermiddagen till ett gäng andra backpackers för att ta båtturen till Phong Nha cave (inträde 150.000vnd). Att få se grottan från båt var ganska fantastiskt, då det enda som hördes var några fladdermöss, skvalpet från åran och droppande från taket på några ställen. Vi fick även tillfälle att ta oss upp för de många trapporna till Tien Son Cave (80.000vnd). Dagen därpå hyrde vi motorcykel och tog oss på egen hand till Paradise Cave (250.000vnd), som är en av de mest turistade grottorna. Dock finns goda möjligheter att ändå få en häftig upplevelse; i Vietnam är det överlag markant mindre turister under lågsäsong, något som märks extra tydligt på de typiska turistställena. Vad gäller just Paradise Cave är det även av fördel att vara där tidigt på morgonen, gärna när de öppnar. Att vara nästan ensam i en grotta av den storleken är verkligen en spännande upplevelse; tyvärr kommer det under dagen stora busslaster med kinesiska turister med guide, som inte riktigt inser hur effektfull tystnaden är på ett sådant här ställe. Att besöka grottorna i Phong Nha är verkligen något att rekommendera, framförallt om man inte har sett så mycket grottor tidigare. Tyvärr har priserna gått upp ganska mycket, nästintill dubblerats sedan förra året, och vill man ha en ännu häftigare upplevelse och göra en flerdagarstrek i grottorna (något vi hört mycket gott om från andra resande) får man vara beredd på att betala kring 100 USD per person och dag.

Paradise Cave

Paradise Cave

Sista stoppet på vår vistelse i Vietnam var Hué. Här finns lika gott om streetfood som i Hanoi, men med något mindre variation. Här äter man gärna stadens stolthet, Bun Bo Hué (nudelsoppa med nötkött och grönsaker), men det finns också gott om den mer vidspridda varianten, Pho Bo/Pho Ga (nudelsoppa med nötkött/kyckling) som i hela landet äts till frukost, och ibland även andra måltider. Utöver detta är staden även känd för Banh Xeo, vietnamesiska pannkakor. Dessa görs på rismjöl, äggula och vatten, friteras sedan och fylls med grönsaker, svamp, räkor och annat. Är man ändå i staden kan man besöka Imperial Enclosure, citadellen, där man kan se byggnader och bostäder som en gång i tiden endast beträddes av den dåvarande härskaren och tjänstefolk (Nguyen emperors). Strax utanför staden kan man också besöka mausoleum, pampiga gravar från dessa härskare i områden som också innefattade tempel, paviljonger med mera. Det är lite svårt att beskriva dessa gravområden, men de är värda ett besök om man ändå är i Hué. Inträdet för de mer välbesökta gravarna är 80.000vnd, andra är gratis. Den vi tyckte var mest värd var Khai Dien Tomb. Förutom att äta mat och besöka historiska byggnader gick vi också otaliga vändor till (den något stökiga) marknaden i jakt på några sista souvenirer, och gick på en matlagningskurs. Kursen hölls på Waterland restaurant och kostade 350.000vnd per person. Detta innefattade att åka till marknaden och köpa råvaror, och sedan fick vi lära oss att laga fyllda rispannkakor, färska och friterade vårrullar och Hués nudelsoppa. Och självklart äta av det också!

Gullig som husdjur? :)

Tu Duc Tomb

Pannkakssmet

Valle gör iordning fyllning till pannkakorna

Slutligen kan sägas att gränskorsandet till Laos var det smidigaste och mest smärtfria hittills! Mycket mer kan sägas om Vietnam och människorna, maten och kulturen, men det får nog vänta till miniguiden.

Imorgon påbörjar vi "The Loop", 50 mil genom Laos landsbygd på fyra dagar med motorcykel, en tur som kommer att innefatta såväl grottor som små byar. Men hur det går får ni läsa i vårt första Laos-inlägg, som dyker upp om någon vecka! Vilken cliffhanger va? ;)