Mars 2022 - Nicaragua - Isla de Ometepe, Popoyo

Our next stop in Nicaragua was Isla de Ometepe, and island with two volcanoes tied together with a chunk of land. We spent a whole week on this island, first exploring, hiking, and kayaking, and then a few days to just relax. The first three nights we spent in Moyogalpa, the town where we arrived with the ferry. Our hostel was a bit like a homestay as we had both breakfast and dinner in the family’s kitchen. One of the days we rented a scooter and drove around the island, which was longer than we expected, and with pretty bad roads in some parts, but with beautiful views.

Our first hike was the western volcano, Volcán Concepción, 1610 m high. The return trip took about 6,5 hours, and we walked about 16km. First we went through the forest, steep and sweaty in the heat, stopping occasionally when our guide showed us different plants and their usages. Once we got about halfway up, we took a bit longer break. As we got above the tree line we were greeted by strong winds which cooled us down quickly, though we took care to apply some extra sunscreen as the sun was still very strong. The last part of the hike we basically walked straight up the volcano on the steep, rocky and windy path. The crater was very impressive, and we enjoyed the incredible view from the top as well as a small lunch before we headed back down. In the trees on the way down we saw some howler monkeys, a capuchin monkey and plenty of blue jay magpies.

The last four days we spent at Finca Mystica, a place a bit further into the jungle on the south part of the island, with cozy bungalows and great food. The shuttle we took between our accommodations was kind enough to stop at Santa Cruz, where the weekly Saturday market offered various food and snacks, many of them vegetarian or vegan, so we could buy a bunch to bring with us. In the afternoon, we decided to join some other people at our hostel going kayaking in the wetlands. While the wetlands area was beautiful and we got to see lots of birds, turtles and a caiman, we had to paddle pretty far to and from this very small area, where we only spent about 10 minutes. However, we had good company and once we returned to the kayak place we enjoyed a few beers and the sunset before we headed back to Finca Mystica.

The next day, it was time to hike the second volcano, Volcán Maderas, 1394 m high. Maderas is a very old volcano which is now completely covered in forest, and with a crater lake. This hike was very different from hiking Concepción, and unlike any other volcano hike we have done before. When we got to about 1000 m elevation, the trail became very steep. Landslides had put big trees across the path, and we had to climb over, under and squeeze through branches and tree trunks, and often having to use both hands to climb our way up towards the summit. It was a lot of fun, definitely one of the more adventurous hikes we’ve done! As we had heard that it was possible to swim in the lake, we let our guide lead the way down into the crater. The trail down was very muddy and it didn’t take long before the both of us had stepped on what we thought was solid ground and ended up with a mud-covered shoe. And so, we were looking forward to a dip in the lake to wash off the mud before having some lunch. However, it turned out that the lake consisted of about 70% mud and just a small layer of water on top. Our attempts to swim ended up getting us more dirty than when we went in! If you ever find yourselves doing this hike – don’t try to swim in this lake. It’s not worth it. Overall we really enjoyed the hike though, and after hiking two volcanoes in just a few days we were happy to spend some more days just relaxing.

cloudy cloud forest

view of Concepción

the non-swimmable lake

Apparently we timed our stay with the last Sunday rodeo of the season, an event where all locals gather and there is plenty of food, drinks and music. This was however the same day that we hiked Maderas, and as we are not big fans of rodeo we decided to stay in, drink some local rum, and rest our tired feet. Others who went told us of a fun, chaotic evening with DJs as well as brass bands playing at the same time – no doubt an interesting experience.

Around this time, as we had been considering how and where to finish our trip and when to return home, the flight prices suddenly went up a lot, and we had to hastily buy a very expensive flight ticket back from Panama City. We also started to plan out a few stops in Costa Rica and Panama, and booked our accommodations during Easter as Semana Santa, as it’s called here, is a big holiday and we didn’t want to risk waiting and finding everything fully booked.

Time for our last stop in Nica, for which we chose Guasacate – the northern part of Playa Popoyo. Most hostels here were either expensive or fully booked, but we ended up finding a place via AirBnB – Casa La Aventura - that had a few rooms as well as our choice, a van remade into a “double room”. As with most of the Pacific Coast in this region, Popoyo is a surf spot, but we chose it as a place to relax, walk along the beach and read books. 

The hostess at our place told us about a turtle sanctuary a bit further north, where she had been lucky enough to see hundreds of turtles hatch, so we decided to rent bicycles for a day trip there. We stopped in El Astillero on the way, a small fishing village, where we had some nice lunch, including tostones con queso (fried plantain with big chunks of cheese). The last part of the road to the sanctuary was very steep, and we arrived tired, warm and sweaty only to find out that there were no turtles there, and that the beach still required and entrance fee to be paid. We managed to find another beach nearby where we rested a bit, before starting again on the long ride back. At least we got plenty of exercise, but I would say it’s not worth the trip (especially on rental bicycles) without knowing for certain it’s turtle season. A day walking along the beach and cooking some dinner was a nice way to finish off our time in Nica before heading to Costa Rica.

Maj/Juni 2018 - Tilos, Grekland - Del I

Så var det äntligen dags att skriva om vår underbara resa till Tilos, Förbered er på två inlägg med många vackra bilder!

Tilos är en liten, liten ö i östra Grekland, nära Turkiet. Ön har cirka 600 bofasta invånare, men desto fler getter. Tilos är också känt för att vara den sista platsen i Europa där det fanns elefanter - och inte vilka elefanter som helst, utan dvärgelefanter som blev cirka en och en halv meter höga (alltså mindre än pygméelefanterna som vi såg på Borneo). Där levde de alltså tills för cirka 4000 år sedan. Vår generella uppfattning av ön är att den är lugn, stillsam och vacker, och att majoriteten av turisterna som åker dit är stammisar sedan många år tillbaka - de känner lokalbefolkningen och har sina favoritrestauranger de alltid kommer tillbaka till. Vår upptäckarlust kommer förmodligen att göra att vi inte kommer att åka tillbaka till Tilos på många år, men vi kan varmt rekommendera minst ett besök.

Som med de flesta lite mer avlägsna oaser i världen så tar det tid att resa dit. Vi startade tidigt på morgonen från Malmö för att hinna med flyget till Rhodos klockan sju. På flygplatsen i Rhodos var det ändlösa turistströmmar som sökte sig till representanterna från de olika charterbolagen som var ansvariga för att slussa vidare alla människor med buss. Vi fick vänta lite mer än en halvtimme innan våran Tui-buss tog oss till det lilla färjeläget Kamiros Skala på västra Rhodos. Där fick vi vänta i ytterligare några timmar på båten, och vi passade på att äta vår första grekiska måltid: grekisk sallad (gurka, tomat, rödlök, fetaost) och dolmades (fyllda vinbladsdolmar), och så kaffe och en Mythos-öl. I hamnen cirkulerade två sköldpaddor - en ganska stor, och en väldigt liten - vilket var ganska häftigt. Färjan tog ungefär två timmar, och vi njöt av att vara på havet igen, och dessutom se en vacker solnedgång. Framme på Tilos blev vi snabbt inkvarterade på vårt boende, Ilidi Rock, och gick med en gång ut för att äta middag: kycklingsouvlaki med tzatziki för mig, och grillad bläckfisk för Valle.

Första dagen på plats ägnade vi åt att njuta av dagen och vila upp oss. Vi hade en stor, fin lägenhet med en stor balkong och vacker utsikt. En promenad ner till byn gav oss möjlighet att köpa färskt bröd från bageriet och lite grekisk yoghurt, persikonektar och frukt från en minimarket, vilket vi sedan avnjöt på balkongen. Vårt boende hade en egen liten del av stranden med stenar och klippor, och där fanns solbäddar och solstolar man kunde låna. Vattnet var kristallklart och härligt, med en skön temperatur på en bit över 20 grader. Endast ett fåtal sjöborrar fanns just där, så jag kunde slappna av när vi skulle bada. En tidig lunch blev vegetarisk moussaka för Valle, och aubergine fylld med grönsaker och lokal getost för mig, och därefter var det dags för siesta. Till middag blev det moussaka för mig, och fylld paprika och tomat för Valle.

 

Vi började nästa dag på bästa sätt - med fruktsallad i yoghurt, mackor och nektar. Efter frukost gav vi oss ut på upptäcktsfärd norrut längs med kusten. Det fanns en promenadslinga som började precis bakom vårt boende, och som vi hört skulle vara en av de vackraste på ön. Mycket riktigt bjöds vi på fantastisk utsikt längs vägen, och kom så småningom fram till en strand där vi låg och läste ett tag. Vägen tillbaka börjar nere i en dal, och stigen är bara utmärkt med små högar av staplade stenar. Ett tag gick vi genom en getinhängnad, och då fanns inga märken alls. Det blev en lång, varm, taggig och lite äventyrlig promenad tills vi kom ut till den stora vägen som vi kunde följa tillbaka till byn, Livadia. Eftersom det hunnit bli ganska varmt redan gick vi direkt till en restaurang där vi kunde sitta i skuggan och fylla på med kallt vatten och god mat: aubergine i tomatsås med grönsaker. Sen blev det en välbehövlig siesta. På kvällen gick vi tillbaka till restaurangen där vi åt lunch dagen innan - Nikos taverna. Ägarna är jättetrevliga, och varje tisdag och fredag anordnar de meze-kväll som är så populär att man kan behöva boka bord i förväg. Dessutom får man nybakt och hembakt bröd till förrätt, och en liten bit kaka till efterrätt som Nikos själv bakar. Vi fick dela på en stor tallrik med blandade vegetariska och fisk/skaldjurs-meze (smårätter). Där fanns bland annat två olika sorters getost, lokala småräkor, småfisk, bläckfisk, kroketter med olika fyllningar, grillad paprika, tzatziki och andra röror. En riktig fest!

Nästa dag planerade vi dagen tvärtom - vi började med en lugn förmiddag på vår egen strand och åt lunch i vår lägenhet med frukt och mackor. Efter siestan, när det börjat svalna av lite, gav vi oss ut på nästa utflykt. Vi promenerade västerut på en stig som var cirka tre kilometer lång för att nå den ödelagda byn Mikro Chorio. Det är en ganska stor by med fler hus än vad Livadia har, men den har varit övergiven sedan 1960-talet, och många av husen har inrasade väggar och tak. Byn är belägen på en sluttning och har en otroligt vacker utsikt. Under högsäsongen kör de minibussar mellan Livadia och Mikro Chorio för de turister som vill besöka den bar som då är i drift. Där kan man sitta långt in på natten och lyssna på musik och dricka drinkar. När vi var där var det dock lite för tidigt på säsongen för att baren skulle vara öppen. Istället vandrade vi på de små stigarna mellan husen, klättrade upp på högsta punkten och njöt av att det blåste både svalt och ordentligt.

På kvällen åt vi middag på en lokal familjerestaurang, skaldjurstallrik för mig och lamm i tomatsås för Valle.

Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del IV

* English summary at the end of the post *

Så var det dags för sista delen - om bestigningen av Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu (4095.2 m). Det var en ganska kostsam resa som vi behövde boka flera månader i förväg. Egentligen är själva klättringen bara två dagar och en natt, oavsett vilket paket man har, men dessa 2D1N turer släpps inte förrän ganska nära inpå, och då är det först till kvarn som gäller. 3D2N-paketet som vi bokade, och som är det enda som går att boka längre i förväg, inkluderar en extra dag och övernattning i Kinabalu-parken eller i Poring. Vill man chansa kan man komma dagen före eller samma dag och hoppas på att någon annan har avbokat - det är nämligen ett begränsat antal människor som får klättra upp på berget per dag - men det finns inga garantier. Dessutom är boendena i Kinabalu-parken väldigt dyra, så det kan bli kostsamt att stanna där i väntan på att lediga platser ska dyka upp. Det var verkligen en utmaning, eftersom det var så brant - tänk er ungefär att gå till gymmet och gå i trappmaskinen. Med ryggsäck. I tre timmar. Men en sådan härlig känsla när man äntligen är uppe på toppen! Och när man äntligen är nere för berget igen... :)

Första dagen blev vi upplockade tidigt på morgonen i Kota Kinabalu. Det var också vår enda möjlighet att se söndagsmarknaden i staden, så vi hann gå runt i en halvtimme ungefär innan vi skulle åka. I bilen påväg till Kinabalu-parken visade det sig att det hade blivit ett missförstånd med våran bokning - vi trodde att vi skulle börja klättra samma dag, och ha den extra övernattningen i Poring, men enligt deras uppgifter skulle vi spendera hela dagen i Kinabalu-parken och börja klättra dagen därpå. Vi blev frågade om de ville att vi skulle kolla upp om det var möjligt att vi kunde ändra vårt paket och börja klättra samma dag, men eftersom vi redan sett Poring tänkte vi att det kunde vara trevligt att utforska Kinabalu-parken istället. Således bestod våran första dag av lite "uppvärmning", då vi tog oss an några av de promenadslingor som fanns i området. Vi fick mycket skogspromenad och fin utsikt, och hann redan bli lite trötta i fötterna innan det var dags för lunch. Då parkens enda matalternativ var en dyr buffé, gick vi till en lokal restaurang utanför parken, på andra sidan vägen, där vi åt väldigt god sambal-stekt fisk.

Fin utsikt över bergstoppen från Kinabalu-parken

När det äntligen blev dags att checka in blev vi återigen överraskade. Vi hade trott att vi skulle sova i sovsal, eftersom vi hade bokat det billigaste alternativet, men istället låste vi upp dörren till ett stort rum med två stora sängar och "lyxkänsla". Vi hade egen veranda med stolar och bord, stort badrum med badrockar och tofflor, och en mysig liten läshörna. Eftersom jag hade fått känningar i knäna från morgonens promenader njöt vi resten av eftermiddagen av att vila och läsa. Resterande måltider under kommande dagar ingick i det vi betalat, så både middagen och frukosten dagen därpå blev buffé. Det var kanske en mycket bättre start för oss, dels att få i oss en ordentlig frukost (jämfört med vars två skivor rostat bröd dagen innan) och dels att kunna börja tidigare på morgonen.

Lyxrummet

Med en gång när vi kom ut från frukosten blev vi uppmötta av vår guide, och när vi lämnat in våra stora väskor blev vi körda bort till "starten". Vi började gå ungefär 08.30. Vägen upp till vårt base camp, Laban Rata, var strax över 6km lång, och ungefär 1,5km i höjdled, och bestod till stor del av trappsteg. Det var alltså ganska brant, och man kom snabbt upp i puls. Längs med vägen fanns flera viloplatser med bänkar och toalett (!), och däromkring fanns också många små ekorrar som hoppades på godsaker från alla turister på väg upp. Vi stannade ofta, men inte länge, måna om att fortsätta gå och inte sitta stilla alltför länge. Det var ganska svettigt under klättringen, men så fort man stannade blåste det ganska kallt, framförallt när man kom högre upp.

Fint vattenfall precis i början

Trappan upp...

Gullig ekorre :)

Vi var framme vid Laban Rata efter ungefär tre och en halv timme, alltså bland de första att komma fram. Visserligen har vi bara bestigit två höga berg tidigare, men vi har ändå haft en bild av bergsbestigning som "ute i naturen", med tältning och allt annat som det kan innebära. Mount Kinabalu kan i det avseendet ses som ett väldigt modernt turistfenomen, då base camp istället består av flera hus med restaurang och sovsalar. Väl uppe åt vi vår medhavda lunch och väntade på incheckning. Även här blåste det både kallt och mycket, och inne i vårt guest house var det också väldigt kallt, så vi njöt av att vara ute i solen när vi hittat lite lä.

Utsikt från Laban Rata

Därefter var det bara att invänta middagen, återigen buffé, som började redan halv fem på eftermiddagen, så att det finns möjlighet att gå och lägga sig tidigt. Vi inväntade dock solnedgången, vid sex-tiden, innan vi gick och gjorde oss iordning. Det var dock inte helt lätt att somna, framförallt eftersom det var kallt, och när väckarklockan ringde kvart i två på morgonen hade vi inte sovit så många timmar. Vi fick en liten frukost och både te och kaffe, och sedan var det dags att börja gå vid halv tre ungefär. Vi hade tagit på oss alla våra kläder, med flera lager tröjor och byxor, mössa och vantar, och så pannlampa. Vi var dessutom bland de första att börja gå. Vägen upp till toppen bestod återigen av trappor, men övergick sedan i kal sten, där man fick hålla i ett rep när det blev alltför brant. När vi pausade längs vägen kunde vi njuta av en vacker utsikt och en stjärnklar himmel.

Längre upp började det blåsa ännu mer och ännu kallare. Ganska snart började det dra in moln, och när vi tillslut nådde toppen (Low's Peak) gick det inte längre att se några stjärnor. Då var klockan fem på morgonen, och efter att ha tagit några bilder (som inte blev såvärst bra) med skylten gick vi tillbaka ner en liten bit för att hitta lä och vänta på soluppgången. Jag hade blivit väldigt kall uppe på toppen, och fick överta både Valles mössa och vantar, som var något tjockare än mina egna. När klockan närmade sig sex hade det blivit ljusare, men inte mindre molnigt, och vi blev tvungna att ge upp och börja ta oss tillbaka till Laban Rata. Eftersom det också är väldigt jobbigt att gå nerför när det är brant, tog det nästan lika lång tid tillbaka. När vi kom nedanför molntäcket fick vi dock en fantastiskt vacker utsikt, och vi passade på att ta bilder.

Beviset att vi orkade hela vägen upp!

En aning kallt, och molnigt

Donkey's Ears-toppen i bakgrunden

En annan av topparna

Väl tillbaka fick vi en större frukost, och vi drack te för att behålla värmen. Sedan packade vi ihop allt och checkade ut, och klockan nio började vi gå nerför berget igen. Återigen var det väldigt tufft, framförallt för knäna, att gå nerför alla dessa trappsteg, framförallt när benen redan var trötta efter morgonens vandring upp till toppen och tillbaka. Även på nervägen fick vi stanna och vila ofta. När vi äntligen var tillbaka hade det tagit ytterligare tre timmar - alltså nästan åtta timmars vandring på en dag! När vi var tillbaka fick vi återigen lunchbuffé, och sedan blev vi körda tillbaka till Kota Kinabalu, där vi spenderade en sista natt innan det var dags att flyga hem. Dagen efter hade vi otroligt mycket träningsvärk i benen! Framförallt framsida lår och vader, vilket släppte ungefär lagom tills vi kom hem.

Äntligen nere under molnen

I Kota Kinabalu, dagen före och dagen efter berget, passade vi på att äta fantastiskt goda pilgrimsmusslor på marknaden, grillade i sambal, för så lite som 40kr/kg. Vi gick på massage, 140kr för en och en halv timme, och vi försökte skicka vykort - inte helt enkelt när postkontoret var stängt. Till sist, när vi hittat både vykort och frimärken, gjorde vi en chansning och postade i en låda där det malaysiska uttrycket översattes till "andra platser" (gentemot "inom Sabah", som var den andra lådan). Slutligen vill jag tipsa om två av våra favoritställen i KK - Fruto, där man kan få stora juicer och smoothies som bara innehåller frukt, och The Royal Coconut, som är ett kokoscafé där man kan beställa en kokosnöt, kokosshake eller kokosglass för ynka 6kr. Som hittat!


* English summary *
The last part about Borneo - about our hike up the tallest mountain of South East Aisa, Mount Kinabalu (4095.2 m). It was quite pricey, and we had to book it well in advance. It was definitely a tough climb, but a fun challenge - imagine going to the gym and getting on the stair machine. With a backpack. For six hours. But how thrilled we were finally standing at the summit! And relieved when we had made it all the way down the mountain again... :)

We had a 3D2N package, but the first day we spent in the Kinabalu park, walking some trails in the forest and relaxing, so the hike was really just 2D1N. However, it was only the 3D2N that was available for booking. The extra day is spent either in the Kinabalu park, or in Poring, but since we had already been to Poring, we found this to be the better option. We were also pleasently surprised that we instead of a dorm, as we had thought, we were assigned to a big, luxurious private room - it even had bathrobes and slippers!
The second day, we had breakfast and then met our guide. We started walking around 8.30am, and the hike up to Laban Rata - where we would spend the night - took us about 3,5 hours. The trail was very steep and consist mostly of stairs, either built or "natural" ones, so it was quite a tough climb. The heart rate rose quickly and we had to take breaks often, if only short ones. When we got a little higher up, the wind got quite cold even if the sun was warm, so we were keen to keep walking.

We arrived at Laban Rata around lunch time, and ate our package lunch there while waiting to check in. What makes this different from many other mountains is that you don't camp in tents - instead they have built several guest houses at this "base camp", and even during our hike we would se locals carrying building materials up the mountain to keep expanding. Inside the guest house it was also really cold, so we enjoyed being outside in the sun when we found some shelter for the wind, and then we just waited for the dinner. It started already at 4.30pm so that people could go to bed early, but we waited until around 6pm when the sun set before we went to bed. It was quite hard to fall asleep because it was freezing in our room, but at least we managed to get a couple of hours of sleep.

At 1.45am we got up, got dressed (2 layers on lower body, 4 layers on upper body, hat, gloves and headlamp). We had a small breakfast and then started the hike up to the summit at 2.30am.
At first the sky was clear and starry, and we had an amazing view of the villages below. However, once we got closer to the summit it started to get cloudy, and it was really windy and cold. It was really steep, so we had to walk slow and sometimes even hold on to a rope, but even so we managed to reach the summit already at 5am! And we were the second couple that morning to reach the summit. We hurried to take some pictures (they didn't turn out great though), and then we went a little further down, where we hid behind a big rock to shelter from the freezing wind and wair for the sunrise (around 6am). Unfortunately, the clouds stayed and eventually we had to give up and start going down - the sun was hid behind thick clouds. Once we got a bit further down, below the clouds, we got an amazing view of the surroundings and some of the lower peaks.

It took about 2 hours to go back down to the guest house, since it was so steep and quite tough for the knees. But the view was so beautiful and we took lots of pictures! We had another, bigger, breakfast at Laban Rata and then started the descend at 9am. Like the way down from the summit, the way down the mountain was also slow and painful for the knees. It took about 3 hours down, and then we had a lunch buffet before going back to KK. The day after our legs were so sore! Especially the calves and thighs from walking down so many stairs. We probably looked funny trying to walk around town on stiff legs, and it took all the way home to recover.

Even though we didn't get to see the sunrise, it was the perfect end to our four weeks in Sabah, Borneo. 
Some tips for a stay in KK - at the fish market by the water, you can get scallops for 20RM/kg, and they'll barbecue them with sambal or however you like it! When in need of some vitamins, Fruto will serve you huge juices or smoothies that contain nothing but fruit and veggies. And for all your coconut cravings - The Royal Coconut serves fresh coconuts, coconut shakes and coconut ice cream for only 3-5RM.

Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del III

*English summary below*
Så var det dags för tredje och näst sista inlägget om Borneo. Japp, det blir ett till! Berget får sin egen sida. Har delat upp det ganska mycket, både för att det inte ska bli så mycket text (jag har hellre fler bilder) och för att jag själv inte ska behöva skriva allt på en gång.

Så, efter att vi hade övernattat i Sandakan skulle vi tidigt på morgonen ta oss ut till långdistans-busstationen, som låg en bit utanför stan. Vid frukosten träffade vi en dansk tjej som också skulle dit, så vi delade på en taxi (grab) och kom dit billigt och hyfsat snabbt. Vi hoppade på bussen norrut till Kudat, vilket tog lite mer än åtta timmar totalt, med bara ett kortare stopp för lunch. Som tur var tog det inte lång tid innan vi blev upplockade på busstationen. Även denna gång hade vi arrangerat boende i förväg, vilket nästan var ett måste om man skulle en bit utanför stan och inte ville betala dyra pengar för privattaxi. Vi hade lyckats hitta ett väldigt trevligt och lite annorlunda boende. Det var en lokal man som ägde det, och som kom och plockade upp oss i Kudat för att köra oss till den lilla byn Tajau Laut. Det fanns bara två rum, en sovsal och ett dubbelrum, och det var ganska mycket som ett homestay - ägaren bodde med sin familj/släkt i ett hus intill, och de lagade all mat till oss och anordnade utflykter.

Utsikt från verandan på vårt boende

Sett från stranden

 Överlag hade vi en fantastisk tid här. Eftersom det var en så liten by fanns det i princip inga andra turister - med undantag för en dansk familj som kom promenerande på stranden från ett resort några kilometer längre ner. Men det kändes verkligen som att vi fick en genuin upplevelse. Vårt homestay/guesthouse var ganska nyöppnat och inte så lätt att hitta online (Tajau Laut Guesthouse), och vi misstänkte att vi kanske var de första utländska (eller åtminstone första västerländska) gästerna. Ägaren var otroligt snäll och vänlig, och satt gärna och pratade om dykning eller allt möjligt. En kväll fick vi till middag färskfångade krabbor från floden en bit bort (som var fantastiskt goda) och en annan dag fick vi kokosnötter och mango till våran lunch. En annan dag fick vi smaka dolkdjur (tror jag att de heter?), ett slags havslevande djur som ser ut som om de funnits sedan urtiden. Vi har sett dem en gång tidigare, på en marknad i Thailand. Tydligen var det en delikatess här, och man åt både kött och ägg (de smakade mest hav). En morgon körde ägaren, hans bror, och broderns son oss upp till Tip of Borneo, vilket är Borneos nordligaste punkt. Inget speciellt som så, men en vacker plats med mycket vind och hav. Vi promenerade längs en jättelång strand där några var ute och surfade, och hann komma tillbaka till boendet lagom till att ett stort regnoväder drog in.

Landmärke

På nordligaste stranden

De övriga dagarna spenderade vi med att sitta och läsa eller att promenera längs den långa stranden, ofta i sällskap av några hundar som följde med, och passade på att ta bilder, bada och kolla på de häftiga stenformationerna. Strandsträckan närmast vårt boende var som väntat väldigt full av skräp, men när vi gick längre norrut fanns det väldigt fina områden.

Som sagt trivdes vi väldigt bra där, men till slut kände vi att det var dags att åka vidare. Vi blev skjutsade in till Kudat igen, där vi gick runt och kollade (inget särskilt spännande) tills det var dags att ta bussen tillbaka till Kota Kinabalu. På bussen hade de dragit på luftkonditioneringen ordentligt, till kalla knappt 20 grader. Med hjälp av boendet i KK gjorde vi lite efterforskningar om var vi möjligtvis skulle kunna se Rafflesia-blommor (världens största blomma) och så satt vi strax på bussen till Ranau, där vi bytte till privattaxi för att komma till Poring. Poring är mest känd för sina hotsprings, som ligger i en del av Kinabalu-nationalparken. Själva byn var mycket mindre och mycket mer öde än vad vi hade hoppats på, och en natt här var mer än nog. Första dagen gick vi på eftermiddagen för att se rafflesian. Det var två stycken som var i blom, så vi hade tur - det tar över ett år för en knopp att slå ut, och sedan blommar de bara i ungefär fem dagar. För att få se och ta kort på dem fick vi betala 30RM/person i "inträde" till någons trädgård, där de råkade växa. Vi fick också en "guide" (tonårssonen i familjen) som visade oss vägen dit (ca 100 meter). Kanske lite mycket, men det var roligt att få se dem (även om vi hade trott att de skull vara ännu större).

Rafflesia

När vi satt i Poring och funderade över hur vi möjligen skulle kunna fördriva tiden framöver fick vi nys om ett ställe som hette Lupa Masa - djungelcamping. Vi gjorde lite research och bestämde oss för att prova. Dagen därpå gick vi på morgonen till Kinabalu-parken (15RM/person). Där inledde vi med ett bad. De hade installerat massor med kar i olika storlekar, som alla hade två kranar: en med vatten från den varma källan (väldigt varmt) och en med bergsvatten (ganska kallt). Så fick man blanda till behaglig temperatur! Och efteråt kunde man ta sig ett dopp i en pool med enbart svalt bergsvatten. Sedan gick vi vidare för att se parkens andra attraktioner - en fjärilsfarm och en hängbro uppe bland trätoppar (dessa fick vi betala extra för).Efter lunch var det dags att ta oss till Lupa Masa.

Uppe bland trädtopparna

En av få fjärilar som satt stilla länge nog för att kunna bli fotad :)

Vi packade om våra väskor, lämnade de stora i Poring och mötte vår guide samt ett brittiskt par. Vägen till Lupa Masa var nämligen en tvåkilometers promenad genom djungeln. Väl framme kunde vi vila, sitta och läsa, och prata med de andra gästerna. Vårt "boende" var ett tält nere vid floden, där det fanns madrass och filt men ingen kudde (det var inne i en trästruktur, så vi var en bit ovanför marken och hade tak över huvudet). Här var lugnt, tyst och skönt. Vi promenerade runt i djungeln, till ett vattenfall för att bada, och längs med floden (fast vi fick se upp för blodiglar som där fanns en del). Där fanns också två små kattungar, varav en var väldigt kelig och gärna lade sig för att sova i mitt knä :) Det enda nackdelen med att bo här var att det var väldigt lång tid mellan lunchen (klockan 12) och middagen (klockan 20). Men god mat och gott sällskap! Här stannade vi i två nätter, sedan var det dags att åka tillbaka till Kota Kinabalu och förbereda oss för berget.

Vårt boende i Lupa Masa

Fint och härligt vattenfall!

Promenad längs floden

English summary
From Sandakan we took a long bus (8h) North to Kudat, where we were picked up by the owner of the guest house/homestay we would be staying at. It was situated in a small village called Tajau Laut, and there were basically no other tourists. The owner lived in one building with his family/relatives, while we had the other building to ourselves. Though it was quite recently opened, we suspected that we might be the first international guests staying there. The owner was very kind, talking about all kinds of things and preparing all meals for us. One evening we even got fresh crabs caught in the nearby river, and another night we got to try something that I think is called horseshoe crab (although it looks more like a really ancient sea creature). We also did a short trip up to the Tip of Borneo (the most Northern tip of the island) which was very pretty. Otherwise we spent our days reading, swimming and walking along the long and pretty beach. We really liked it here!

After a few days, it was again time to move on. We were driven back to Kudat where we took the bus to Kota Kinabalu. We only stayed one night there, and with some help from the guesthouse we managed to find our next destination. So the next day, we got on the bus to Ranau, where we had to change to a taxi to go to Poring. Poring is mostly known for its hotsprings, which are situated in the Kinabalu national park. But the first thing we did was to go see the Rafflesia-flowers (the largest kind of flower in the world). They take over a year to bloom, and then only last for about five days, so we were lucky to see two of them blooming. Although they were on someone's property, so they charged quite a bit for the "entrance fee". The next day we went into the park, and started off with a swim. They had created several "bathtubs" that each had two taps - one with hot water coming from the hotspring, and one with cold water coming from the mountain. You could also go for a refreshing swim in the pools with only mountain water. We also went to see the other attractions - a butterfly farm and a treetop hanging bridge.

The day before we had found out about a cool place nearby, and since we had some days to spend before the mountain, we decided to check it out. So in the afternoon, after the park, we repacked our bags, left our big backpacks in Poring, and met up with a guide and a British couple to go to the jungle camp Lupa Masa - a 2km walk from Poring through the jungle. At Lupa Masa, in the middle of the jungle, all was quiet and tranquil. Our accomodation was a tent by the river. We would spend the time going for a walk in the jungle, reading, walking to the waterfall for a swim, or walking along the river (but keeping an eye out for leeches). There were also two kittens there, one of which liked to cuddle and sleep in my lap :) The only downside was that it was a full 8 hours between lunch and dinner (12-8pm)! But we really liked it here. We stayed for two nights, and then it was time to go back to Kota Kinabalu again to prepare for the mountain.