Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del IV

* English summary at the end of the post *

Så var det dags för sista delen - om bestigningen av Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu (4095.2 m). Det var en ganska kostsam resa som vi behövde boka flera månader i förväg. Egentligen är själva klättringen bara två dagar och en natt, oavsett vilket paket man har, men dessa 2D1N turer släpps inte förrän ganska nära inpå, och då är det först till kvarn som gäller. 3D2N-paketet som vi bokade, och som är det enda som går att boka längre i förväg, inkluderar en extra dag och övernattning i Kinabalu-parken eller i Poring. Vill man chansa kan man komma dagen före eller samma dag och hoppas på att någon annan har avbokat - det är nämligen ett begränsat antal människor som får klättra upp på berget per dag - men det finns inga garantier. Dessutom är boendena i Kinabalu-parken väldigt dyra, så det kan bli kostsamt att stanna där i väntan på att lediga platser ska dyka upp. Det var verkligen en utmaning, eftersom det var så brant - tänk er ungefär att gå till gymmet och gå i trappmaskinen. Med ryggsäck. I tre timmar. Men en sådan härlig känsla när man äntligen är uppe på toppen! Och när man äntligen är nere för berget igen... :)

Första dagen blev vi upplockade tidigt på morgonen i Kota Kinabalu. Det var också vår enda möjlighet att se söndagsmarknaden i staden, så vi hann gå runt i en halvtimme ungefär innan vi skulle åka. I bilen påväg till Kinabalu-parken visade det sig att det hade blivit ett missförstånd med våran bokning - vi trodde att vi skulle börja klättra samma dag, och ha den extra övernattningen i Poring, men enligt deras uppgifter skulle vi spendera hela dagen i Kinabalu-parken och börja klättra dagen därpå. Vi blev frågade om de ville att vi skulle kolla upp om det var möjligt att vi kunde ändra vårt paket och börja klättra samma dag, men eftersom vi redan sett Poring tänkte vi att det kunde vara trevligt att utforska Kinabalu-parken istället. Således bestod våran första dag av lite "uppvärmning", då vi tog oss an några av de promenadslingor som fanns i området. Vi fick mycket skogspromenad och fin utsikt, och hann redan bli lite trötta i fötterna innan det var dags för lunch. Då parkens enda matalternativ var en dyr buffé, gick vi till en lokal restaurang utanför parken, på andra sidan vägen, där vi åt väldigt god sambal-stekt fisk.

Fin utsikt över bergstoppen från Kinabalu-parken

När det äntligen blev dags att checka in blev vi återigen överraskade. Vi hade trott att vi skulle sova i sovsal, eftersom vi hade bokat det billigaste alternativet, men istället låste vi upp dörren till ett stort rum med två stora sängar och "lyxkänsla". Vi hade egen veranda med stolar och bord, stort badrum med badrockar och tofflor, och en mysig liten läshörna. Eftersom jag hade fått känningar i knäna från morgonens promenader njöt vi resten av eftermiddagen av att vila och läsa. Resterande måltider under kommande dagar ingick i det vi betalat, så både middagen och frukosten dagen därpå blev buffé. Det var kanske en mycket bättre start för oss, dels att få i oss en ordentlig frukost (jämfört med vars två skivor rostat bröd dagen innan) och dels att kunna börja tidigare på morgonen.

Lyxrummet

Med en gång när vi kom ut från frukosten blev vi uppmötta av vår guide, och när vi lämnat in våra stora väskor blev vi körda bort till "starten". Vi började gå ungefär 08.30. Vägen upp till vårt base camp, Laban Rata, var strax över 6km lång, och ungefär 1,5km i höjdled, och bestod till stor del av trappsteg. Det var alltså ganska brant, och man kom snabbt upp i puls. Längs med vägen fanns flera viloplatser med bänkar och toalett (!), och däromkring fanns också många små ekorrar som hoppades på godsaker från alla turister på väg upp. Vi stannade ofta, men inte länge, måna om att fortsätta gå och inte sitta stilla alltför länge. Det var ganska svettigt under klättringen, men så fort man stannade blåste det ganska kallt, framförallt när man kom högre upp.

Fint vattenfall precis i början

Trappan upp...

Gullig ekorre :)

Vi var framme vid Laban Rata efter ungefär tre och en halv timme, alltså bland de första att komma fram. Visserligen har vi bara bestigit två höga berg tidigare, men vi har ändå haft en bild av bergsbestigning som "ute i naturen", med tältning och allt annat som det kan innebära. Mount Kinabalu kan i det avseendet ses som ett väldigt modernt turistfenomen, då base camp istället består av flera hus med restaurang och sovsalar. Väl uppe åt vi vår medhavda lunch och väntade på incheckning. Även här blåste det både kallt och mycket, och inne i vårt guest house var det också väldigt kallt, så vi njöt av att vara ute i solen när vi hittat lite lä.

Utsikt från Laban Rata

Därefter var det bara att invänta middagen, återigen buffé, som började redan halv fem på eftermiddagen, så att det finns möjlighet att gå och lägga sig tidigt. Vi inväntade dock solnedgången, vid sex-tiden, innan vi gick och gjorde oss iordning. Det var dock inte helt lätt att somna, framförallt eftersom det var kallt, och när väckarklockan ringde kvart i två på morgonen hade vi inte sovit så många timmar. Vi fick en liten frukost och både te och kaffe, och sedan var det dags att börja gå vid halv tre ungefär. Vi hade tagit på oss alla våra kläder, med flera lager tröjor och byxor, mössa och vantar, och så pannlampa. Vi var dessutom bland de första att börja gå. Vägen upp till toppen bestod återigen av trappor, men övergick sedan i kal sten, där man fick hålla i ett rep när det blev alltför brant. När vi pausade längs vägen kunde vi njuta av en vacker utsikt och en stjärnklar himmel.

Längre upp började det blåsa ännu mer och ännu kallare. Ganska snart började det dra in moln, och när vi tillslut nådde toppen (Low's Peak) gick det inte längre att se några stjärnor. Då var klockan fem på morgonen, och efter att ha tagit några bilder (som inte blev såvärst bra) med skylten gick vi tillbaka ner en liten bit för att hitta lä och vänta på soluppgången. Jag hade blivit väldigt kall uppe på toppen, och fick överta både Valles mössa och vantar, som var något tjockare än mina egna. När klockan närmade sig sex hade det blivit ljusare, men inte mindre molnigt, och vi blev tvungna att ge upp och börja ta oss tillbaka till Laban Rata. Eftersom det också är väldigt jobbigt att gå nerför när det är brant, tog det nästan lika lång tid tillbaka. När vi kom nedanför molntäcket fick vi dock en fantastiskt vacker utsikt, och vi passade på att ta bilder.

Beviset att vi orkade hela vägen upp!

En aning kallt, och molnigt

Donkey's Ears-toppen i bakgrunden

En annan av topparna

Väl tillbaka fick vi en större frukost, och vi drack te för att behålla värmen. Sedan packade vi ihop allt och checkade ut, och klockan nio började vi gå nerför berget igen. Återigen var det väldigt tufft, framförallt för knäna, att gå nerför alla dessa trappsteg, framförallt när benen redan var trötta efter morgonens vandring upp till toppen och tillbaka. Även på nervägen fick vi stanna och vila ofta. När vi äntligen var tillbaka hade det tagit ytterligare tre timmar - alltså nästan åtta timmars vandring på en dag! När vi var tillbaka fick vi återigen lunchbuffé, och sedan blev vi körda tillbaka till Kota Kinabalu, där vi spenderade en sista natt innan det var dags att flyga hem. Dagen efter hade vi otroligt mycket träningsvärk i benen! Framförallt framsida lår och vader, vilket släppte ungefär lagom tills vi kom hem.

Äntligen nere under molnen

I Kota Kinabalu, dagen före och dagen efter berget, passade vi på att äta fantastiskt goda pilgrimsmusslor på marknaden, grillade i sambal, för så lite som 40kr/kg. Vi gick på massage, 140kr för en och en halv timme, och vi försökte skicka vykort - inte helt enkelt när postkontoret var stängt. Till sist, när vi hittat både vykort och frimärken, gjorde vi en chansning och postade i en låda där det malaysiska uttrycket översattes till "andra platser" (gentemot "inom Sabah", som var den andra lådan). Slutligen vill jag tipsa om två av våra favoritställen i KK - Fruto, där man kan få stora juicer och smoothies som bara innehåller frukt, och The Royal Coconut, som är ett kokoscafé där man kan beställa en kokosnöt, kokosshake eller kokosglass för ynka 6kr. Som hittat!


* English summary *
The last part about Borneo - about our hike up the tallest mountain of South East Aisa, Mount Kinabalu (4095.2 m). It was quite pricey, and we had to book it well in advance. It was definitely a tough climb, but a fun challenge - imagine going to the gym and getting on the stair machine. With a backpack. For six hours. But how thrilled we were finally standing at the summit! And relieved when we had made it all the way down the mountain again... :)

We had a 3D2N package, but the first day we spent in the Kinabalu park, walking some trails in the forest and relaxing, so the hike was really just 2D1N. However, it was only the 3D2N that was available for booking. The extra day is spent either in the Kinabalu park, or in Poring, but since we had already been to Poring, we found this to be the better option. We were also pleasently surprised that we instead of a dorm, as we had thought, we were assigned to a big, luxurious private room - it even had bathrobes and slippers!
The second day, we had breakfast and then met our guide. We started walking around 8.30am, and the hike up to Laban Rata - where we would spend the night - took us about 3,5 hours. The trail was very steep and consist mostly of stairs, either built or "natural" ones, so it was quite a tough climb. The heart rate rose quickly and we had to take breaks often, if only short ones. When we got a little higher up, the wind got quite cold even if the sun was warm, so we were keen to keep walking.

We arrived at Laban Rata around lunch time, and ate our package lunch there while waiting to check in. What makes this different from many other mountains is that you don't camp in tents - instead they have built several guest houses at this "base camp", and even during our hike we would se locals carrying building materials up the mountain to keep expanding. Inside the guest house it was also really cold, so we enjoyed being outside in the sun when we found some shelter for the wind, and then we just waited for the dinner. It started already at 4.30pm so that people could go to bed early, but we waited until around 6pm when the sun set before we went to bed. It was quite hard to fall asleep because it was freezing in our room, but at least we managed to get a couple of hours of sleep.

At 1.45am we got up, got dressed (2 layers on lower body, 4 layers on upper body, hat, gloves and headlamp). We had a small breakfast and then started the hike up to the summit at 2.30am.
At first the sky was clear and starry, and we had an amazing view of the villages below. However, once we got closer to the summit it started to get cloudy, and it was really windy and cold. It was really steep, so we had to walk slow and sometimes even hold on to a rope, but even so we managed to reach the summit already at 5am! And we were the second couple that morning to reach the summit. We hurried to take some pictures (they didn't turn out great though), and then we went a little further down, where we hid behind a big rock to shelter from the freezing wind and wair for the sunrise (around 6am). Unfortunately, the clouds stayed and eventually we had to give up and start going down - the sun was hid behind thick clouds. Once we got a bit further down, below the clouds, we got an amazing view of the surroundings and some of the lower peaks.

It took about 2 hours to go back down to the guest house, since it was so steep and quite tough for the knees. But the view was so beautiful and we took lots of pictures! We had another, bigger, breakfast at Laban Rata and then started the descend at 9am. Like the way down from the summit, the way down the mountain was also slow and painful for the knees. It took about 3 hours down, and then we had a lunch buffet before going back to KK. The day after our legs were so sore! Especially the calves and thighs from walking down so many stairs. We probably looked funny trying to walk around town on stiff legs, and it took all the way home to recover.

Even though we didn't get to see the sunrise, it was the perfect end to our four weeks in Sabah, Borneo. 
Some tips for a stay in KK - at the fish market by the water, you can get scallops for 20RM/kg, and they'll barbecue them with sambal or however you like it! When in need of some vitamins, Fruto will serve you huge juices or smoothies that contain nothing but fruit and veggies. And for all your coconut cravings - The Royal Coconut serves fresh coconuts, coconut shakes and coconut ice cream for only 3-5RM.

November: London

Såhär, lite lagom långt i efterhand, kommer en hög med oredigerade bilder från när vi spenderade en härlig weekend i London! Det blev såklart mycket sightseeing, flertalet museum, musikal (The Lion King), och afternoon tea, och så fick vi spendera mycket tid med Victor och Camilla, vilket såklart var det bästa!

obligatoriska buss-bilden!

julbelysningen på Oxford Street

Dag 51, Norra Luzon, Filippinerna

Efter en lång julafton på flygplatsen i Ho Chi Minh och ett plan försenat med 4 timmar så anländer vi till Manila, huvudstaden i Filippinerna. Staden består av 17 mindre städer som har expanderat och vuxit samman till ett gigantiskt kaos av ca 20-25 miljoner människor. Snabbt som attan hoppar vi in i en taxi som tar oss till närmaste busstation och var sin biljett norrut. Vi har en bild framför oss av att vår destination, Baguio ska vara en liten sömnig bergsby där vi kan koppla av någon dag innan vi ska bege oss till nästa äventyr. Så fel man kan ha ibland! Vi anländer till en stor stad (visserligen i bergen men det märker man knappt förutom att gatorna är jäkligt branta), knökad med turister (lokala, ej västerlänningar) och smog så tjock att den nästan går att ta på. Det tar 2 timmar att hitta ett boende som inte är fullbokat, men som är riktigt sunktigt och rejält överprisat, men vad gör man när man inte har något val? Den enda maten man kan hitta är en salig blandning av lokala och amerikanska snabbmatskedjor, donuts, hamburgare och friterade kycklingbitar summerar 90% av utbudet. Inte nog med det, utan jag har även dragit på mig en förkylning pga all iskall a.c på flygplatsen, flygplanet och bussen, som jag även lyckas överföra till Ebba några dagar senare.

Men här vänder det i alla fall, vi kommer till rätta i staden, hittar små oaser av lugn, inhandlar mössor och vantar på markanden inför den kommande bergsbestigningen av Mt Pulag, Luzons högsta berg på imponerande 2922m. Resan börjar tidigt med många långa och skumpiga timmar i en Jeepney (en lång amerikansk jeep från andra världskriget, ombyggd för persontransport och som visserligen spyr ut kolsvart dieselrök, men som är målad i allt från scener ur filmer, till flowerpowertema, väldigt charmigt alltså! (Ofta även med en slogan med kyrklig anknytning, ex. "Jesus on wheels")) Väl framme vid ranger station (ca 2000 m.ö.h) börjar vi vår vandring uppåt. Ibland har vi magnifik utsikt över det bergiga landskapet, där man ser små byar och åkrar på bergssluttningarna, och ibland vandrar man i ett moln som tillfälligt dragit in. Vi slår läger (tält) efter några timmar och njuter utav utsikten och god mat, och i ungefär samma takt som solen går ner och molnen drar in så inser vi att vi kanske varit lite väl optimistiska med mängden kläder, trots att vi har med alla tjocka plagg vi har. Men det blir nog lätt så, när man är van vid 25-30° och det helt plötsligt är kring 5° så blir man lätt frusen, oavsett hur mycket kläder man än har. Men vi går till sängs tidigt och är uppe redan 03.30 för att börja vandringen mot toppen och se solen gå upp över ett hav av moln. Så i skenet av månen (och en ficklampa) traskar vi upp med kameran i högsta hugg, hinner upp i tid och står en timme i vinden och kylan och hoppas att solen vill skynda sig lite. Att bestiga ett berg och se solen sakta ta sig över horisonten är en upplevelse som varken ord eller bilder riktigt kan rättfärdiga utan är något man själv måste uppleva.

Efter Mt Pulag så hoppar vi på en nattbuss till provinsen Ifugao och staden Banaue, som verkligen var det som vi trodde att Baguio skulle vara. En liten stad med en huvudgata på 200m fullspäckad med små bagerier (man kan få en fika här på var sin kaffe och två bullar var för under 1$ totalt), träsniderier, restauranger och gästhus. Här vilar vi en dag och ger oss sedan ut på en trek, tre dagar och två nätter genom de berömda risterasserna som ska vara över 2000 år gamla och bland de finaste och bäst bevarade i världen. Stigen är tidvis bra, vi korsar små vattendrag, går igenom djungeln, upp på bergskanterna med magnifik utsikt, genom en liten by som saknar elektricitet och bara kan nås via dessa smala stigar efter 2-3 timmars "promenad", snacka om avlägset. Efter ca 8 timmar är vi helt utmattade, men äntligen framme och lagom till att solen går ner och det börjar regna. Byn vi bor i har visserligen elektricitet delar av dagen sedan något år tillbaka, men ligger så avlägset och otillgängligt att det saknas väg, och allt som vi konsumerar (mat, öl, vatten) har antingen odlats lokalt eller burits dit av någon av byborna, imponerande jobb bara för att förbipasserande trekkers ska kunna få sig en kall öl! Dag nummer två så traskar vi vidare till Batad (även detta en avlägsen och avskuren by bland risterasserna), där vi ska fira nyår, dricker lokalt kaffe och tar en "sväng"(2 timmar och ca 300m i höjdled) ner till vattenfallet för ett nyårsdopp. Vi firar nyår med BBQ och lokalt odlat brunt ris tillsammans med ett gäng andra glada backpackers och på nyårsdagen traskar vi den sista, men hopplöst branta, leriga, oändligt svåra vägen tillbaka, och lagom till att tålamodet är slut och humöret i botten så blir det plant och lätt och man kommer fram glad men utmattad. Efter en dags vilande och fikande så tog vi en nattbuss till Manila och i skrivande stund sitter vi och inväntar flyget till Palawan för nya äventyr, med mer värme, sol och bad, och lämnar de kalla bergen bakom oss med många bra erfarenheter och upplevelser i bagaget tillsammans med en och annan souvenir.

Trevlig fortsättning, och hoppas ni har det lika bra där hemma som vi har det här!

-Valle

Ranger station, med jeepneys i bakgrunden.

Påväg upp, Mt Pulag

Frusen hand i vante, solen äntligen uppe!

Trekselfie

Bättre än såhär blir stigen inte! (Guide längst fram)