Dag 228, Bali, Indonesien

Så var det dags för sista stoppet i Indonesien, och sista stoppet för resan. Jag kan säga att Indonesien har vuxit på oss nu den senaste månaden, när vi har kunnat slappna av mer och njuta av vad landet har att erbjuda. Det har blivit tydligare skillnader inom landet, mat- och kulturmässigt, och vi har kunnat njuta av de olika saker som de olika öarna haft att erbjuda. Överlag är Bali mer turistat och därför också något dyrare, men för det mesta går det att få tag på både billig mat och billigt boende (kan vara svårare i högsäsong). Bortsett från den ihärdiga trafiken har Bali uppfyllt mina förväntningar ganska bra, även om det inte var riktigt som jag föreställt mig.

Amed

Första stoppet på Bali var Amed, ett namn som egentligen används för hela kuststräckan, men som egentligen har ett litet "centrum" i ett byliknande område som byggts upp enbart kring dykning och turism. Vi hittade ett fint och billigt boende på Kadek homestay (150 000 Rp) som låg alldeles intill den vulkaniskt svarta stranden - väldigt fin men väldigt varm! Mittemot, på andra sidan gatan låg DreamDivers, där vi bokade in oss på två dagar med två dyk vardera. Första dagen gjorde vi våra två dyk på den mest kända dyksiten, USS Liberty, ett vrak från andra världskriget som ligger strax utanför stranden i Tulamben. Vi hade väldigt bra sikt och fick bra överblick över vraket såväl som över black tip-hajar, bumpheads och nudie branches. Andra dagen dök vi först på Amed Pyramid, där vi fick se mängder med pyttesmå lila pygmésjöhästar, några gula boxfish, stora nudie branches och en hel del annat. Det andra dyket var ett muckdive på Amed Secret, som bjöd på bland annat ett flertal rockor och räkor. Utöver detta spenderade vi en del tid på stranden, och en del tid med att leta lokalmat - lokala restauranger är väldigt sällsynta i Amed, och även om de flesta restaurangerna serverar lokal mat får man räkna med att betala mer.

Pygmésjöhäst!
Foto: vår dykguide Gede på DreamDivers

Foto: vår dykguide Gede på DreamDivers

Svart vulkansand på Ameds strandsträcka

Batur
I Amed hyrde vi motorcykel för att göra en liten loop. Vi har hört en del varna för poliskontroller där de kollar efter internationellt körkort, men det var inget som vi råkade ut för. Vi körde först norrut längs kusten, och svängde sedan av söderut för att komma till bergen. Vi stannade för att titta på ett av de större templen, Pura Batur, men blev ganska besvikna då vi var tvungna att hyra sarong och sidenband för att få gå in, vilket nästan kostade lika mycket som själva inträdet. Väl framme i byn Toya Bungkah letade vi upp ett boende för att checka in. Denna by är en av flera som ligger precis längs med kanten till sjön Danau Batur, och är också en av de vanligare utgångspunkterna för att bestiga Mt Batur. I byn finns ett trekkingcenter som har ensamrätt på trekker med guide uppför vulkanen, vilket innebär att det billigaste alternativet är att gå dit och pruta. Vi fick en lite längre trek (alternativ 3) inklusive frukost för 250 000 Rp per person.

Det innebar att vi klockan fyra på morgonen började klättringen uppför Batur (vilket alltså är toppen på den nya vulkanen i kratern), där vi var uppe på toppen vid halv sex. Där fick vi en liten frukost som tillagats i en springa som ledde varm luft och ånga upp från vulkanen. Så vi fick en stor kopp kaffe, ett kokt ägg och en bananmacka medan vi väntade på soluppgången - en väldigt färgstark händelse som skänkte vackert ljus över den större vulkanen, Mt Agung, såväl som över Mt Rinjani på Lombok. Trekken upp var varken lång eller svår och rekommenderas alla som vill ha en lite mer händelserik tillvaro på Bali.
Vi spenderade ytterligare en dag i området, då vi egentligen hade tänkt åka och titta på en kyrkogård i en traditionell by på andra sidan sjön, men efter lite research verkade denna plats vara täckt av lurendrejeri och väldigt överprisad, så vi bestämde oss för att skippa det och bara åka på upptäcktsfärd runt sjön och tillbaka.
Av samma anledning valde vi att hoppa över Besakih-templet på vägen tillbaka till Amed.

Soluppgång över Rinjani

Mt Agung i bakgrunden

Danau Batur och toppen vi klättrade upp för

Tirta Gangga
På vägen tillbaka till Amed stannade vi istället vid Tirta Gangga, ett hinduiskt vattentempel. Inträdeskostnaden var rimlig och templet var väldigt vackert. Det finns också en pool man kan bada i för en liten extrasumma. Här spenderade vi någon timme med att gå runt och åt en fantastiskt god Nasi Campur på andra sidan gatan. Väl värt ett stopp!

Ubud
Ubud är lite som Indonesiens Chiang Mai - förutom att det är en välkänd yogahub finns här det mesta: turister, språkkurser, danskurser, matlagningskurser, cykelturer, kultur och mycket mer för att hålla sig sysselsatt. För mig var såklart yogan en stor del, och jag valde ut tre klasser på Yoga Barn, studion som låg närmst vårt boende. Morgonyogan var lugn och bekväm medan Vinyasa Flow-klasserna var väldigt utmanande; det kändes att man var otränad. Förmiddagsklassen med Les verkade vara både välkänd och populär - en yogalärare som var lättsam och humoristisk och lät oss träna ett helt pass till Michael Jackson-musik. Värt att vara i god tid för att få en plats!
Att hitta boende är inte så svårt; alla små och stora gator är packade med hotell, guest houses och homestays och man behöver inte mer än gå på gatan för att hitta lediga rum för en billig peng. En av sakerna jag tyckte om med Ubud var konsten och kulturen som genomsyrade allt. Här kan man gå på gatorna i timmar, och alla superbilliga souveniraffärer är väl blandade med konstgallerier och konstaffärer, och varje kväll sätts upp föreställningar av traditionell dans. Vi passade såklart på att gå på en föreställning med Kecak, en av de mest välkända dansformerna med unga tjejer som dansar och musik i form av en manlig kör.

Utöver detta gick vi ocksåe n av promenadslingorna som finns i området. Skönt att komma ut till lite natur, men inte tillräckligt för att komma bort från alla turisterna, och vi blev lite besvikna på att halva sträckan var asfaltsväg. Sista kvällen gick vi lite spontant på en matlagningskurs, vilket var oväntat trevligt. Vi bokade med Bali Manggang för 250 000 Rp per person. Först blev vi körda till ett plantage där de odlade bland annat kaffe och kakao. Här fick vi en massa provsmaker av olika sorters te- och kaffedrycker, väldigt gott! Därefter åkte vi till huset där vi skulle laga mat. Eftersom vi bokat en eftermiddagskurs, som tydligen inte är lika populär som den på förmiddagen, var det bara vi två. Vi fick göra mycket själva, efter förklaringar och instruktioner. Vi fick laga klassiska balinesiska rätter som Sate Lilit, Sambal, Tempe Kare (curry), grillad kyckling, Pepes Ikan och banandumplings. Det var väldigt roligt och väldigt god mat, perfekt som avslutningsmiddag! Kan verkligen rekommenderas.

I Ubud finns alla möjliga sorters mat; såklart ett stort urval av vegetarisk, vegansk och raw food, men också en hel del lokala restauranger, framförallt längs Jl Raya Ubud och Jl Sukma, där man kan äta favoriter som jackfruit curry och tempe manis i sin Nasi Campur eller Padang food. Och såklart juicer och frukt - mangosteen tillexempel - överallt.

Promenad längs Campuhan Ridge

Kecak-föreställning

Vi lagar Pepes Ikan

Buffébord!

Kuta Bali
Sista stoppet blev Kuta Bali, dock bara för en dag. Här gick vi runt bland alla surfoutlets, tittade på nybörjarsurfarna på Kuta Beach (del av en lång, lång sandstrand) och firade vår sista kväll med att hitta en trevlig restaurang/pub där vi kunde dricka iskall Bali Hai (en av Indonesiens mindre kända, men goda, ölsorter. Vanligast är Bintang). Vi funderade på att hyra en bräda och surfa ett tag men var lite besvikna på att vågorna på Kuta Beach var lite väl små och korta; de stort vågorna var en bra bit längre ut. Bra för nybörjare såkkart, men inte riktigt lagom för oss som kan stå men vill öva oss på att svänga. En annan gång!

Nöjda med Bali och nöjda med resan är det med blandade känslor cvi påbörjar resan hemåt - flyg till Bangkok, en natt i Bangkok och därefter flyg till Köpenhamn. Snart tillbaka till verkligheten alltså! Som sista ord om Bali kan sägas att turismen märks tydligt, men hålls på en lagom nivå såhär strax innan högsäsong. Här finns mycket att njuta av men tyvärr förstör den intensiva och tunga trafiken ganska mycket; alla vägar på Bali är väldigt trafikerade, även de i vulkankratern tydligen. Men här finns mycket att se och uppleva och är ett ställe som jag iallafall kan tänka!ig att återkomma till - om inte annat så kanske för en yogalärarutbildning!


Nu är vi i Bangkok för att hämta några timmars sömn innan vårt elva timmar långa flyg tillbaka hem. Vilken resa!

Dag 217, Lombok, Indonesien

Lombok är en ganska liten ö, där de största attraktionerna är de tre Gili-öarna, som är ganska turistigt, och Mt Rinjani. Det finns ingen riktigt bra fungerande lokaltransport, så man får ordna sina resor via agenturer eller köra själv. Över lag är det ganska billigt, och matutbudet är ungefär detsamma - Nasi Campur är bland de bästa alternativen (ris + peka-och-välj-rätter), billigt och gott! Det finns också gott om fruktjuicer (ungefär som shakes) för strax under dollarn och lokalt lombokkaffe, kopi lombok, som också är värt att prova. 

Senggigi

Cruisen från Flores lämnade av oss i hamnen på östkusten av Lombok, men erbjöd gratis busstur till Senggigi på västkusten, som är lite av en central hub på ön - här kan man boka resor och turer både inom Lombok och till andra öar. Här stannade vi en dag innan Rinjani och en dag efter. Höjdpunkten med staden är definitivt massagen - på Orchid kan man få en timmes fotmassage för 50 000 Rp och en timmes helkroppsmassage för 60 000 Rp, så vi passade såklart på både före och efter trekken. Vi var runt lite och letade efter souvenirer också, men de var väldigt dyra (inte så glada för att köpslå) och det fick vänta till Kuta Lombok, som var betydligt billigare.

Mt Rinjani

Trekken bokade vi från Senggigi via Rinjani Trekking Club (RTC) som är en lite större agentur; lite dyrare men också lite mer pålitlig. Vi ville ha den vanligaste rutten, tredagars med start i Sembulan och slut i Senaru, och bokade budgetvarianten (fast med tjockare sovsäckar) för 1,8 miljoner Rp per person. I detta ingick transport från och tillbaka till Senggigi, tält, sovsäck, liggunderlag, porter, guide, nationalparksavgiften och tre måltider per dag plus snacks, vatten och te &kaffe. Det vi behövde ta med själva var i princip varma kläder och pannlampa. 

Första dagen lämnade vi Senggigi vid 5 på morgonen, åkte bil till Senaru och fick frukost, och sedan vidare till Sembulan där vi registrerade oss och sen började gå. I början gick det ganska lätt, men efter att ha stannat för lunch blev det snabbt brantare och vi hade uppförsbacke i cirka tre timmar innan vi kom upp till området där vi skulle slå läger för natten. Vi fick god mat och stora portioner, och eftersom vi skulle upp mitt i natten gick vi och la oss med en gång efter middagen, då det redan var bäckmörkt. Så fort solen gått ner blev det ganska kyligt, och vi var väldigt glada över att ha de lite tjockare sovsäckarna.

Klockan 02.00 väcktes vi av vårt larm, klädde på oss många lager med kläder och fick lite te och kakor innan vi påbörjade klättringen upp till toppen där vi skulle se solnedgången. Denna sträckan var den tuffaste på hela trekken, och många går inte hela vägen upp till toppen eftersom det är så påfrestande, både fysiskt och psykiskt. Vägen upp till toppen kan delas in i tre etapper. Första sträckan är ganska brant, och svår på sina ställen, och här uppstod en halvtimmes förvirring när vi lyckades tappa bort varandra. Som tur var insåg vi att vi hade gått om varandra och hittade varandra ganska snabbt igen. Väl på kraterkanten planade det ut lite och blev något lättare att gå, men här började det bli väldigt blåsigt och väldigt kallt. Sista etappen är den absolut svåraste - väldigt brant och väldigt tjocka lager med lös sand och lösa stenar, vilket gör att det tar väldigt lång tid att komma framåt, det känns som att man inte rör sig alls. Där handlar det alltså inte bara om att ignorera mjölksyra och trötta ben, utan också att ha starkt psyke och inte ge upp, något som är lättare sagt än gjort. Efter mycket kämpande lyckades vi ta oss upp; från starten 2.30 tog det oss fram till ca 5.45 innan vi var uppe, men vi kom lagom till soluppgången som är 6-6.30. På toppen, som är 3726 meter över havet, var det ännu kallare och blåsigare, och vi frös trots två lager på underkroppen, fyra lager på överkroppen och mössa och vantar. Men utsikten var såklart helt fantastisk! Man såg långt över Lombok, Gilis, Bali och över Sumbawa samt över kratern, kratersjön och den mindre vulkanen i sjön. När det börjat ljusna tog vi oss tillbaka till lägret, vilket "bara" tog två timmar. Där fick vi stor frukost, och började sedan fortsätta gå. Första sträckan var brant nerförsbacke till kratersjön, som tog omkring två timmar. Där stannade vi för lunch och badade i en varm källa, vilket var skönt och uppfriskande, och gjorde att man kände sig något renare. Därefter gick vägen uppåt och längs med insidan av kratern, och två och en halv timme senare var vi framme vid andra lägret; ganska möra efter dagens tio timmars vandring. 

Sista dagen var vi uppe strax efter soluppgången, åt frukost, och började sedan gå ner mot Senaru. Första biten var ganska brant, men sen blev stigen lättare vilket var ganska skönt. Det tog cirka fyra timmar ner, och vägen gick genom en del djungel där vi fick se gråa makaker bland träden. Väl i Senaru kunde vi ha åkt tillbaka till Senggigi med en gång, men valde att stanna över natten för att kunna ta en tur och se vattenfallen i närheten.

Längst uppe på toppen

Bali i bakgrunden

Dag 2

Vår porter som bar på närmre 30 kg

Kratersjön

Senaru
Senaru är en väldigt liten by, som mest består av trekkingagenturer och boenden. Det finns tre vattenfall man kan se i närheten, och vi hyrde en guide via vårt boende för att se två av dem. Det första vi gick till, Tiu Kelep, var det mest imponerande. Det var väldigt högt, och det som gjorde att det stack ut från andra vattenfall var att vattnet inte bara öste ner från en klippkant utan forsade ut från en grön vägg. Det gick också att bada där, och vi tog såklart ett dopp trots att det var ganska kallt. Det andra vattenfallet, Sendang Gile, var ungefär som det första fast i mindre utgåva. Denna promenad tog bara två timmar och vi hann med det på morgonen innan bilen gick tillbaka till Senggigi.

Tiu Kelep

Sendang Gile

Kuta Lombok
Från Senggigi åkte vi vidare till Kuta, som ibland kallas Kuta Lombok för att inte förväxlas med området med samma namn på Bali. Det är en ganska liten by som vuxit fram kring surfkulturen, något som märks framförallt på alla surfshoppar, men också på alla moppar med specialanordning för surfbrädor och på att hälsningen som vanligtvis är "mister/miss" eller "friend", här istället är "bro" - något som anammats av alla lokala invånare, vilket för oss kändes en aning konstigt. På Lomboks sydkust finns iallafall både fina stränder och bra surfställen. Eftersom vågorna här är något större än på Kanarieöarna där vi tidigare surfat, och det är lite omständigt att ta sig till surfställena, bokade vi in oss på surflektion. Vi tog en lektion med Bobby Surf, och en lektion med en lokalare som vi träffade på i Gerupuk, en närliggande fiskeby som är utgångspunkten för ett välkänt nybörjarställe (man behöver hyra båt för att komma ut dit). Den senare var både billigare och mer givande! Vi hade väldigt roligt, även om det var ganska svårt och man blev sjukt trött efter tre timmars paddlande och försök till att stå och svänga. En av dagarna åkte vi runt på moppe; till väster om Kuta finns Mawi, ett surfställe med ganska stora vågor, och Mawun, en stor och fin strand med mycket lokala turister; till öster finns två fina stränder (Seeger beach och Tanjung Aan), en utkikspunkt, och så Gerupuk. Jag passade på att gå på yoga också, på Mana yoga studio som erbjöd tre klasser för 250 000 Rp och som också har betala-vad-du-vill-klasser på söndagsmorgnar. Och som sagt, massor med billiga souvenirer (kring 30 000 Rp, ca 2,5 dollar) och godaste Nasi Canpur-lunchen på lokalrestaurangen Jawa 1: ris med chilimarinerad tempe, wokade grönsaker och jackfruit i currysås (detta åt vi varje dag!).

På väg ut för att surfa

Duktiga surfare på Mawi

Utkikspunkten

Nu har vi precis anlänt till Bali, sista stoppet för resan. Här har vi ungefär tio dagar, innan det är dags att bege sig hemåt, som vi hoppas kunna göra det bästa av!

Dag 207, Flores, Indonesien

Vidare på otursspåret fortsatte vi då vi äntligen skulle boka flygbiljetterna till Flores och upptäckte att i princip alla biljetter var slutsålda, vilket innebar att vi var tvungna att boka med Garuda Indonesia, ett dyrt (och ganska lyxigt) bolag. Å andra sidan fick vi mat, dricka och snacks trots att det inte var så långt. För övrigt kan vara intressant att veta att det inte går att flyga direkt från Sulawesi till Lombok, utan man måste mellanlanda i Bali. För vår del innebar det en övernattning på Balis flygplats - inrikesflygplatsen stänger egentligen ner under natten, men efter en del bråk med kundservice fick vi övernatta i Garudas VIP-incheckningslounge eftersom vi lyckats få en transitbiljett. Slutligen kom vi iallafall till Flores, närmare bestämt Ende, som ligger ganska mitt på ön. Därifrån tog vi direkt en lokalbuss två timmar österut på krokiga vägar till den lilla byn Moni, vid foten av Gunung Kelimutu.

Moni - Kelimutu National Park

Huvudattraktionen i Moni är såklart Gunung Kelimutu, en stor vulkan som i sina kratrar har tre vulkaniska sjöar som skiftar färg beroende på mineralinnehåll. Vi gjorde det klassiska - åkte motorcykeltaxi upp 4.30 på morgonen för att se soluppgången, och tänkte sedan traska de cirka 13 kilometrarna ner tillbaka till byn. När vi kom upp till toppen såg vi sjöarna, som då är olika nyanser av blått, men det var fortfarande mörkt. Så fort det började ljusna drog det dock in en massa moln, och snart såg vi ingenting alls förutom en grå vägg. Vi väntade tappert i två-tre timmar och värmde oss på noodles-in-a-cup, men när det dessutom började regna gav vi upp och traskade ner. 

Resten av dagen promenerade vi runt i byn och tittade lite på ikat-tyger, lokala vävda saronger och sjalar med naturligt färgade trådar. Vad man absolut inte bör missa här är Flores berömda ingefära-kaffe, väldigt gott! Det kan man bland annat få på toppen av Kelimutu, eller på vårt boende, Watugana Cottages, som dessutom har en väldigt trevlig frukost bestående av bananpannkaka och lokal frukt, som till exempel tamarillo och passionsfrukt som är helt annorlunda (och godare) än den vi kan köpa hemma på ICA!

I dimman...

Bejawa

Från Moni åkte vi västerut till Bejawa, som är en liten stad. Resan med lokalbussar tog omkring åtta timmar och inkluderade ett slagsmål mellan vår busschaufför och någon annan lokal person under lunchstoppet. Bejawa besöker man framförallt för att se traditionella byar som finns i närheten. För detta hyrde vi motorcykel för en dag för att besöka några olika. De som vi tyckte bäst om var Bena, som är störst (men också mest turistad) och Nage (som inte är turistad alls). Dessa byar har en speciell sorts hus, och har också "miniatyr"hus som är kvinnliga, och parasolliknande motsvarigheter som är mannliga. Dessa representerar en viss familj/släkt i byn. Dessutom finns också stora stenformationer, som beskrivs som "megalitiska gravar" i vår guidebok. Husen är också prydda med målningar och med buffelhorn, som visar på hur rik familjen är. Man kan också i de mer turistade byarna köpa ikat-tyger och lokala macademianötter. Och så badade vi i en naturlig hot spring, som i princip var en bäck med varmt vatten!

Bena (här ser man både parasoll och minihus)

Buffelprytt hus

Bambuskog

Utsikt över Gunug Inerie

Labuanbajo - Komodo National Park

Sista stoppet på Flores var Labuanbajo, hamnstaden, porten till resten av Indonesien och ett känt dykmekka. Här begav vi oss till dykcentret DiversParadiseKomodo, som kunde förse oss med såväl boende som tre dagars dykning i Komodo National Park. Visserligen behöver man betala inträde varje dag på 175.000 Rp, men dykningen här är den mest spektakulära hittills och väl värd att spendera pengar på! Det första som slog oss var att allt var så stort. Fiskarter som vi sett på andra ställen var betydligt större här, och det fanns en del fiskar som verkligen var gigantiska. Vi fick också se en del haj, mest white tips, även de större än tidigare. En av huvudattraktionerna vad gäller dykning är Manta Point, där man enligt ägaren av dykcentret har 99% chans att se många rays (jättestora rockor). Vi gjorde ett dyk här, och fick tyvärr inte så några stim med jätterockor, men ändå en eagle ray och en liten manta ray. På vår sista dykdag fick vi dessutom se både cuttlefish (även dessa stora) och en bläckfisk som ändrade färg, väldigt coolt!

Sista dagen fick vi också möjlighet att gå i land på ön Rinca och se komodovaraner (kostar 55.000 Rp). De var ganska många, och ganska stora (kring 2-3 meter) och såg i princip ut som någon slags dinosaurier. När vi kom dit på eftermiddagen låg de flesta och sov i skuggan för att smälta maten (som tydligen gärna består av buffel eller rådjur). Under en kort promenad fick vi också se några rådjur, vildgrisar, fåglar som inte kan flyga samt en viewpoint med fin utsikt.

Eagle ray

Räkor

En Bregott-nudie branch!

En dinosaurie på promenad

Från Flores till Lombok - Perama Tour

För att ta oss vidare till nästa ö, Lombok, bokade vi en två dagars båttur med Perama Tour. Vi inkvarterade oss på båten kvällen före avgång, där vi fick middag och där det sedan var fest/disco halva natten. Vi sov på madrasser med kudde och lakan på däck (under tak), och vaknade när båten avgick tidigt på morgonen. Det var tidig frukost, och första stoppet var på Rinca. Eftersom vi redan varit där kunde vi vara kvar på båten och ta det lugnt. Andra stoppet var på en ö i närheten där man kunde snorkla, och som också erbjöd en minihike upp till några viewpoints, vilken vi såklart tog. Därefter körde båten konstant till morgonen därpå, och vi sysselsatte oss bäst vi kunde med böcker och kortlek. Och eftersom det råkade vara vår femårsdag dessutom firade vi såklart med öl!

Andra dagen stannade vi först på Mojo Island där vi promenerade till ett litet vattenfall som hade ett rep man kunde svinga sig i. Andra stoppet var en miniö, där vi var mest för att bada och sola ett tag. Därefter fortsatte båten och la till på östkusten av Lombok, och transfer till Senggigi på västkusten ingick. Allt som allt var maten helt okej, och att sova på däck var inga problem. Lite extra snacks och vatten är dock inte fel att ha med sig. Turen kostade 1,3 miljoner Rp per person och inkluderade en T-shirt!

Utsikt från båten över vulkanön Sangeang

Nu är vi som sagt framme på Lombok, lyssnar på två böneutrop samtidigt och laddar för morgondagen då vi ska påbörja vår tredagarstrek uppför Mt Rinjani!

Dag 201, Norra Sulawesi, Indonesien

Så kommer äntligen första inlägget från Indonesien - som hittills utan tvekan har varit det tuffaste och mest påfrestande resmålet i hela Sydostasien. Mycket otur och lite oflyt, och kanske valde vi också ett av de tuffare ställena att börja på, nämligen Sulawesi. Överlag är Indonesien mindre utvecklat och mindre turistat än övriga länder. Sulawesi är dessutom en jätteö, och vad som kan vara bra att veta (som vi inte visste) är att det tar väldigt lång tid att förflytta sig. Mellan två destinationer tar det ofta två eller tre dagar, istället för en halv till en dag, som det annars brukar ta. Dessutom verkar det av någon anledning vara lättare att resa från söder (Makassar) till norr (Manado) snarare än tvärtom. Vad vi också har lärt oss är att det är betydligt bättre att söka ett 60-dagars visa i förväg (på internet eller i exempelvis Malaysia) än att lägga tid och pengar på att förlänga VOA (visa on arrival) på plats. Om man ändå vill förlänga sitt VOA på plats kan det vara av värde att veta att man måste ha varit i landet i minst 14 dagar innan man kan lämna in sin ansökan, samt att Manados immigrationskontor är det svåraste och mest bråkiga immigrationskontoret i hela Indonesien. Med det sagt har vi fått spendera fem dagar på detta kontor, och många värdefulla resdagar. Det gjorde också att vi fick planera om och planera om igen, och slutligen bestämde oss för att skippa södra Sulawesi till en annan resa, helt enkelt för att det skulle ta för lång tid.
Men nu till våra destinationer och höjdpunkter på Sulawesi.

Bunaken
Bunaken är en ö strax utanför Manado, och var vår första destination. Av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara kom det att få en speciell plats i våra hjärtan; något som gjorde att vi kunde känna oss på-rätt-ställe-i-världen; något som gjorde det hjärtslitande att åka därifrån. Båda gångerna. Som en oas.
Bunaken har egentligen inte så mycket sol-och-bad. Sol finns det gott om, men inte riktigt lika gott om paradisstränder. Vi hade en liten strandsträcka som vi delade med några båtar, annars var stranden kantad av mangroveträd. Det är dykning och snorkling som lockar folk att åka hit - sikten är ofta 30-40 meter, och dramatiska korallrevsväggar och frodigt fiskliv inger känslan av att vara i ett akvarie. På vårt boende, Daniel's resort, fanns alla möjligheter att känns sig hemmastadd - beachfront bungalow med västerländskt badrum samt altan, frukost, lunch och middag bufféstyle och vatten, te och kaffe obegränsat under dagen (225 000 Rp/person och dag). Vi spenderade två dagar med dykning, där ett av våra bästa dyk var på Lekuan I, allmänt känt som en sköldpaddstät dyksight - här såg vi närmre trettio sköldpaddor under ett dyk, däribland Rambo, en sköldpadda som är 1,6 meter lång (lika stor som jag!). Därutöver spenderades ett par dagar med att snorkla och ta det lugnt, och en förmiddag ute på delfinsafari, där vi fick se kring hundra stora delfiner hoppa och leka i närheten av båten. Jag hade utan problem kunnat spendera mer tid här, och jag hoppas någon gång kunna komma tillbaka.
Till Bunaken kommer man lättast med lokalbåten, som går från Manado på eftermiddagen, och från Bunaken till Manado på morgonen (kostar 50 000Rp/person)

Togean islands
Denna ögrupp är också känd som dyk- och snorklingsställe, men med bättre strandmöjligheter. Här hade vi dock vår andra otursvända. Normalt sett går färjan från Gorontalo (norr om öarna) två gånger i veckan, men i maj är ofta en av båtarna dockad för service, och information om sånt är inte så lätt att få tag på. Således kom vi till Gorontalo i tron om att vi kunde ta färjan dagen därpå, bara för att upptäcka att schemat hade ändrats och att vi istället hade missat färjan med en halvtimme. Detta ledde till att vi fick spendera två dagar i Gorontalo (som inte är en jättespännande stad), åka dyr transport till grannstaden Bombulan och övernatta på ett öde färjeläge för att komma med en annan färja. Från andra hållet, Ampana i söder, går båtarna betydligt oftare (alltså lättare att ta sig åt andra hållet). Till öarna kom vi iallafall, dock till ön längst österut (Waleakodi) som tyvärr ligger längst bort från de vanligare boendena (Kadidiri och Fadhilas). Vi tog oss till boendet närmst (Sifa cottages) som var helt okej men som hade lägre standard och sämre mat än Bunaken, vilket gjorde oss lite besvikna. Dessutom regnade det varje dag, vilket gjorde att det var för dålig sikt för att dyka. Med detta sagt - inte så bra upplevelse av Togean för vår del, men hade allt flutit på bättre och vädret varit lite snällare hade vi nog tyckt mycket mer om det!
Det var också här vi insåg att det skulle ta för mycket tid och energi att fortsätta söderut (av flera anledningar), och bestämde oss för att återvända norrut.

Vi roade oss med att plocka kokosnötter

Tomohon
Efter att slutligen ha fått lämna in våra visa-ansökningar tog vi oss till den lilla bergsbyn Tomohon. Det är lite av ett tillhåll för Manados överklass, och här finns både vackra trähus och små plåtskjul. Vi bosatte oss strax utanför stan, på Happy Flower (som var helt okej, men hade tråkig frukost), mitt emellan de två vulkanerna Lokon och Mahawu. Lokon är en stor och väldigt vacker vulkan, som tyvärr är lite aktiv då och då vilket gör att man inte alltid har möjlighet att bestiga den. Under våran vistelse mullrade den lite och spottade ut rök, så vi fick nöja oss med den något lägre (och helt ofarliga) Mahawu, som dock bjöd på en otroligt vacker panoramautsikt som sträckte sig över hela norra Sulawesi (inklusive Bunaken). Tomohon är egentligen mest känd för sin lördagsmarknad, där man kan se (och smaka) det mesta i djurväg, inklusive hund, orm, skogsråttor och annat. Vi kände dock att vi inte var så intresserade av att se denna del av köttmarknaden, det räcker att veta att det finns och att få höra om erfarenheter från andra... Istället blev vårt andra utflyktsmål Lake Tondano, en ganska stor sjö som ligger 600 meter över havet och som är väldigt vacker att promenera längs. Vi stannade i en liten by intill sjön för lunch, och fick otroligt god (och billig! Ca 10 kronor) mat - lokal fisk med ris och ugnsgratinerade eggplants, och blev dessutom bjudna på mangosteen till efterrätt, en söt och god frukt som anses vara delikatess i stora delar av Sydostasien.
För att ta sig till Tomohon från Manado får man först ta en mikrolet (blå minibuss som finns överallt i stan) till busstationen Karombasan, och därifrån ta lokalbuss till Tomohon (som kör när den är fullsatt) som kan släppa av en på vägen om man vill bo utanför stan. För att sedan ta sig till Tondano måste man från Tomohons bussterminal ta en mikrolet till Tondano, och sedan ytterligare en mikrolet (mot Remboken) som kan släppa av en längs sjön.

Utsikt över Lokon

Remboken och Lake Tondano

Tangkoko Nature Reserve
Efter att ha återvänt från Tomohon spenderade vi vår andra period på Bunaken, och därefter tre dagar i rad på immigrationskontoret. Under den första dagen träffade vi på en polsk tjej som hyrde ett hus i närheten, där vi fick övernatta och där de dessutom bjöd oss på middag och hjälpte oss med allt möjligt. Och hade två katter plus sex månadsgamla kattungar! Under en av dessa dagar, efter att ha spenderat förmiddagen med myndigheterna, bestämde vi oss för att göra en utflykt till Tangkoko. Det tar ungefär tre timmar att ta sig dit med lokaltransport, och det år därför att rekommendera att sova en natt på plats om man har tid. Här gör man vanligtvis en guidad tur på 3-4 timmar på eftermiddagen; vi gjorde en snabbversion eftersom vi kom dit ganska sent. Först gick vi för att se svarta makaker, och hittade ganska snabbt en grupp på 20-25 apor som definitivt inte var blyga av sig. På samma plats såg vi också näshornsfåglar, som satt högt upp i träden eller flög långt över huvudet på oss. Därefter åkte vi längre in i skogen för att leta rätt på tarsius (spökdjur), världens minsta däggdjur, som kommer fram när det börjar skymma. På vägen lyckades vi dessutom se två cuscus bears (pungdjur), vilket inte är alltför vanligt! Slutligen kom vi till "höjdpunkten" (dit alla turister tas), ett stort träd som husade en familj på åtta spökdjur - som var precis så gulliga som vi väntat oss! Dock lite mer skygga.
För att ta sig från Manado till Tangkoko får man först ta en mikrolet till bussterminalen Paal II. Därifrån går en lokalbussar till Bitung, varifrån man får ta en mikrolet till Pasar Giriam, varifrån man tar en pickup (som kör när bänkarna på flaket är fulla) den sista biten. Inträdet till Tangkoko har tyvärr, som för de flesta andra naturområden i Indonesien, chockhöjts, och kostar numera 100 000 Rp per person och dag.

Med detta sagt har vi haft många fina dagar, men också en del otursdagar och tyvärr alldeles för många rese-/transit-/immigrationsdagar. Det som vi framförallt hade velat se utöver detta är såklart Tana Toraja, vackra bergslandskap med traditionella byar och människor med annorlunda traditioner - men det får som sagt bli en annan resa. Efter ytterligare lite oflyt lyckades vi iallafall ta oss vidare till Flores, men den historien dröjer ytterligare några dagar till.

Kort om Sulawesi:
Vanligaste frukosten på hotell - fried rice (med mycket vitlök)
Första frågan vi fick samt vanligaste frågan vi får från främlingar - Do you speak indonesian?
Standard - de billigaste rummen på hotellen har ofta indonesisk toalett (mandi), ibland delad sådan, vilket innebär ståtoalett och att det inte finns dusch
Sämre standard - på Rex Hotel i Manado blev vi erbjudna ett rum som visade sig innehålla med en koloni småfeta kackerlackor som etablerat sig i badrummet. Vi fick istället bo i rummet intill, där det bara fanns två döda kackerlackor.
Kort sagt om Manado - inte en spännande stad men har åtminstone sevärdheter i omgivningen.

Dag 177, Melaka - Kuala Lumpur, Malaysia

Ett kort inlägg om de sista dagarna i Malaysia.. Från Singapore åkte vi till Melaka, en stad känd framförallt för sin mat. Vi hittade ett trevligt ställe att bo på i Chinatown, men blev lite besvikna när vi strosade runt i jakt på något att äta och upptäckte att allt var stängt, på en torsdagkväll. Antagligen lite dålig timing, då helgerna i Melaka bjuder på välbefolkad Walking Street genom hela Chinatown. Vi hittade dock en indisk restaurang, vilket inte var helt fel eftersom vi verkligen kommit att älska indisk mat. På kvällen gick vi promenadstråket längs med floden. Dagen efter var inte mycket mer händelsefull; vi åt en inte så lyckad kinesisk frukost (och fick något sämre inställning till kinesisk mat), kollade på några av sightsen i stan och satte oss sen på bussen till Kuala Lumpur.

 Kuala Lumpur är en stad som vi hört mycket gott om, men efter att ha kommit nästan direkt från Singapore blev nog vårt intryck av staden något dämpad. Även här bodde vi i Chinatown, ganska nära till två olika skytrainstationer (LRT) och väldigt nära en stor turistmarknad. Även här passade vi på att kolla in några av huvudattraktionerna: den stora moskén, Museum of Islamic Arts, KLCC och såklart Petronas Towers, som vi beundrade uppifrån Skybar (Traders Hotel). Skybar var en väldigt fancy bar, med pool tillochmed, och här var vi strax innan solnedgången för att se hur tornen lystes upp allteftersom det blev mörkt. Vi drack också vår dyraste öl på den här resan, 32 ringgit för två små Carlsberg (på happy hour) - ändå billigare än att åka upp i själva Petronas (80 ringgit) eller i utkikstornet (47 ringgit). Utöver detta var huvudmålet i KL att shoppa, det vill säga köpa mer kvalitativa saker som vi behövde. Detta var innebar bland annat en tur till utkanten av stan för att hitta den billigaste dykshopen för dykutrustning till Valle, samt nya badkläder till mig eftersom de jag hade med var väldigt slitna. Annars var det inget särskilt spännande, och det kändes väldigt lagom att åka vidare.

Från Kuala Lumpur gick flyget till Makassar, Sulawesi (Indonesien), och dagen därpå ytterligare ett flyg till Manado på norra delen av samma ö. Vi har nu alltså kommit till vårt sista land för den här resan. I skrivande stund har vi precis flytt regnväderna och stadskaoset ut till en bungalow på stranden av en ö med fantastisk dykning och snorkling - det får ni dock läsa mer om i nästa inlägg!

Dag 173, Singapore, Singapore

Så var det dags för storstad, och vilken storstad! Redan på bussen på väg in till Singapore stad kände jag på mig att det var ett ställe vi skulle tycka om. Och trots att vi inte spenderade mer än två heldagar här trivdes vi väldigt bra, även Valle som annars inte är så mycket för stora städer. Generellt är Singapore dyrare än övriga länder, något som märks framförallt på boendet, men även på inträden, transport, prylar och till viss del även mat. Staden är väl organiserad med bussnät och tunnelbana, och man kan köpa upp till tre dagars turistkort som kan användas på båda transportmedlen för en rimlig summa. Det är otroligt rent (knappt ens några flugor!), alla pratar bra engelska och det finns mycket att sysselsätta sig med; roligast är det nog dock om man har lite högre budget att röra sig med. Vi slogs även av hur lugnt det var - gatorna är väl trafikerade, men inte av fotgängare - samt av de vackra områdena och den påkostade arkitekturen bland skyskraporna.

Vi bodde i området Kampung, på Sleepy Kiwi, som hade sängar i dorm (sovsal) för 20S$ per person, inklusive en frukost med kaffe, fullkornstoast och frukt. Ett trevligt guesthouse och ett bra läge, nära till busstationen för bussar till Johor Bahru (malaysiska gränsen),och nära till Bugis, en knutpunkt för tunnelbanesystemet. Första dagen besökte vi Little India och Orchard Road, shoppinggatan med 22 shoppinggallerior inom 2,2 km! Det är lätt att fördriva tid där, även om man hellre kanske fönstershoppar än spenderar pengar. De flesta gallerior har även en food court där man kan få tag på mat till vettiga priser. En av våra favoritgallerior är IOS, som går flera våningar neråt. På eftermiddagen besökte vi Merlion-statyn och promenerade längs Esplanade, och på kvällen åkte vi till Marina Bay för att se vattenshowen, och med en gång därefter till Gardens by the Bay för att se en ljusshow, båda väldigt imponerandeoch ett bra avslut på en lite regnig kväll.

Merlion

Ljusshowen i Gardens by the Bay

Andra dagen tog vi oss ut till botaniska trädgården, en stor promenadvänlig park som bland annat har en sjö full av små sköldpaddor som simmar runt! Här finns också en orkidéträdgård (som kostar lite extra) som var trevlig att gå runt i, bortsett från att det var ganska varmt och fuktigt. På eftermiddagen åkte vi till ett av köpcentrena längs Orchard Road och gick på bio! Vi såg The Avengers - Age of Ultron på IMAX 3D, vilket var väldigt trevligt förutom att det var sjukt kallt och vi fick sitta och frysa i två timmar.. Men salta popcorn var inte heller helt fel. Efteråt åkte vi ner till Gardens by the Bay igen och tog en promenad, såg skyskraporna lysas upp allt mer efterhand som solen gick ner och det blev mörkt. Det var en otroligt vacker vy, och ett självklart favoritställe i staden.

Fortfarande fanns mycket kvar att se och göra, men det blir kanske till en annan semester. Vi var ändå väldigt nöjda med vår vistelse! Och bland den mest värda maten var lokalstället precis på hörnet från vårt boende, där man kunde köpa paket med ris med kyckling, chili och lite grönsaker för bara 2,80 S$, perfekt att ha med sig på utflykt!

I orkidéträdgården

Skymningsvy från Gardens by the Bay