Maj/Juni 2018 - Tilos, Grekland - Del II

Så till andra halvan av veckan. På torsdagen hyrde vi moppe och gav oss av för att upptäcka ön. På uthyrningsstället hade vi fått flera tips om olika sevärdheter, vilka vi bockade av en efter en. Första stoppet var Megalo Chorio, den andra byn på ön. "Bakom" byn finns en väldigt hög kulle, och uppe på kullen finns ruinerna av en gammal fästning. Detta var enda dagen då det var lite molnigt och svalt väder, åtminstone på morgonen, men trots det blev det en väldigt svettig promenad då det var ganska brant. Uppe på toppen blev vi dock belönade med ännu en fantastisk utsikt. Vi gick runt bland ruinerna och utforskade även en gammal kyrka som hade altare och väggmålningar kvar. Även i detta område fanns spår av många rader med hus längs med sluttningarna, men precis som i Mikro Chorio var det bara getterna som bodde där nu.

Därefter åkte vi vidare till ett kloster på västkusten, Agios Panteleimonas, ett fint ställe men inte så mycket att se eller göra där (förutom starten till en fem kilometer lång vandringsled). Vi åkte sedan upp till nordvästra spetsen, där det förutom en strand också fanns en påfågelpark. Lite oklart vad de hade påfåglarna till, men där fanns flertalet hanar, honor och ungar, och mängder med fällda fjädrar låg på marken till många turisters förtjusning. Då det började bli lunchdags tog vi oss bort till den lilla fiskebyn Agios Antonios, där vi satt i skuggan tills vi blev kalla av vinden. Ett andra stopp i Megalo Chorio tog vi för att titta på dvärgelefantmuséet. Det var bara ett enda litet rum, och vi fick gå in i rådhuset för att be en av de anställda öppna till oss. Det var ganska intressant att få se och läsa om, och kanske ännu lite roligare att se att de fortfarande hade VHS-kassetter med information som man kunde köpa/låna.
Sista stoppet på turen blev Eristos, en stor sandstrand (vilket är ganska ovanligt i Grekland) där vi la oss för att vila och läsa ett tag. Dock fanns där gott om flugor som bets, så efter ett tag gav vi upp och åkte hem för siesta. Innan vi lämnade tillbaka moppen bestämde vi oss för att ta en sista tur söderut på ön. Vi hade blivit rekommenderade att köra dit eftersom det skulle vara en otroligt vacker sträcka - och det var det verkligen. Vi stannade på flera ställen och tog bilder på utsikten. Något förvånade och lite chockade blev vi när vi nådde vägens slut - en stor soptipp där de samlade och eldade upp allt skräp...

 

Dagen därpå blev ännu en renodlad vilodag med mycket läsning. Vi höll oss på vår strand större delen av dagen, passade på att ta lite bilder och bada mycket. Det var dags för mezekväll på Nikos igen och vi provade kötträtterna denna gången - mycket grillat. Det mesta var såklart gott, men vi uppskattade nog den andra mer (fisk/vegetariskt).

Så blev det dags för vår sista heldag på Tilos. Vi bestämde oss för att gå upp en timme tidigare än vanligt, klockan sju, för att ta ett morgondopp - något vi pratat om hela veckan. Något sömniga tog vi oss ner för alla trappor och kunde njuta av ett skönt bad i det stilla vattnet och det fina morgonljuset. Efter frukost gav vi oss ut på en promenad söderut längs kusten. Det här var dock en varmaste dagen under vår resa - det blåste nästan ingenting - så vi gick inte alltför långt innan vi vände. Så blev det dags för vår sista siesta. Ett sista dopp i havet, en sista dusch. En sista middag på vår favoritrestaurang, Nikos taverna: fyllda jättechampinjoner för mig och en vegetarisk pizza för Valle som hade så mycket ost att vi båda hamnade i en riktig matkoma och knappt kunde få i oss de oliver och öl som vi hade tänkt avnjuta på balkongen. och så packade vi väskorna.

 

Sista dagen på resan fick vi spendera på en annan ö, nämligen Rhodos. Vi blev väckta redan halv sex på morgonen för att hinna äta frukost och ta med väskorna ner till piren innan färjan gick halv sju. Vi fick se en otroligt vacker soluppgång, så det var inte så dumt ändå. När vi anlände till Rhodos skjutsades vi in direkt till Rhodos stad. Där kunde vi lämna våra väskor på ett av hotellen för dagen, eftersom transferbussen till flygplatsen inte gick förrän nio på kvällen.

Vi blev lite lätt chockade och förskräckta av kontrasten från vår lilla, lugna by till denna stora, (ganska fula), stad där nästan alla pratar svenska, danska eller norska, och där solstolsraderna med parasoll nästan enbart har vita-snart-kräftröda turister som ligger och svettas. Vi orienterade oss snart bort till hamnen och gamla stan, ett område med små krokiga gator, inringat av muren till en stor fästning. Där inne var det fullt med restauranger, kaféer och souveniraffärer. Vi passade på att äta pita gyros till lunch och dricka traditionellt grekiskt kaffe. Vi tog också en tur förbi en mindre olympisk arena i utkanten av stan. Resten av kvällen var det mest väntetid, och en middag på en restaurang där alla pratade svenska. Resan hem var lång och trött, eftersom flyget gick strax innan midnatt och tågen hem från Kastrup bara gick en gång i timmen på morgonen.

 

Sammanfattningsvis kan jag säga att vi var väldigt nöjda med vår resa. Tilos var en otroligt charmig liten ö som bjöd på välbehövligt lugn och ro. Guldkanten på vardagen fick vi från vår fina balkong och den lilla strandsträckan som vårt boende hade för sig själv. Något minus var det ganska dåligt utrustade köket - vi fick äta vår frukostyoghurt ur kaffekoppar. Det kändes också som att vi åkte vid precis rätt tillfälle, i början av säsongen. Mot slutet av veckan hade det redan börjat fyllas på med turister. Och ett stort plus var såklart vår favoritrestaurang, Nikos, där vi åt flera gånger.
På återseende säger vi till Grekland, och längtar redan till vårt nästa äventyr - Norge!

Maj/Juni 2018 - Tilos, Grekland - Del I

Så var det äntligen dags att skriva om vår underbara resa till Tilos, Förbered er på två inlägg med många vackra bilder!

Tilos är en liten, liten ö i östra Grekland, nära Turkiet. Ön har cirka 600 bofasta invånare, men desto fler getter. Tilos är också känt för att vara den sista platsen i Europa där det fanns elefanter - och inte vilka elefanter som helst, utan dvärgelefanter som blev cirka en och en halv meter höga (alltså mindre än pygméelefanterna som vi såg på Borneo). Där levde de alltså tills för cirka 4000 år sedan. Vår generella uppfattning av ön är att den är lugn, stillsam och vacker, och att majoriteten av turisterna som åker dit är stammisar sedan många år tillbaka - de känner lokalbefolkningen och har sina favoritrestauranger de alltid kommer tillbaka till. Vår upptäckarlust kommer förmodligen att göra att vi inte kommer att åka tillbaka till Tilos på många år, men vi kan varmt rekommendera minst ett besök.

Som med de flesta lite mer avlägsna oaser i världen så tar det tid att resa dit. Vi startade tidigt på morgonen från Malmö för att hinna med flyget till Rhodos klockan sju. På flygplatsen i Rhodos var det ändlösa turistströmmar som sökte sig till representanterna från de olika charterbolagen som var ansvariga för att slussa vidare alla människor med buss. Vi fick vänta lite mer än en halvtimme innan våran Tui-buss tog oss till det lilla färjeläget Kamiros Skala på västra Rhodos. Där fick vi vänta i ytterligare några timmar på båten, och vi passade på att äta vår första grekiska måltid: grekisk sallad (gurka, tomat, rödlök, fetaost) och dolmades (fyllda vinbladsdolmar), och så kaffe och en Mythos-öl. I hamnen cirkulerade två sköldpaddor - en ganska stor, och en väldigt liten - vilket var ganska häftigt. Färjan tog ungefär två timmar, och vi njöt av att vara på havet igen, och dessutom se en vacker solnedgång. Framme på Tilos blev vi snabbt inkvarterade på vårt boende, Ilidi Rock, och gick med en gång ut för att äta middag: kycklingsouvlaki med tzatziki för mig, och grillad bläckfisk för Valle.

Första dagen på plats ägnade vi åt att njuta av dagen och vila upp oss. Vi hade en stor, fin lägenhet med en stor balkong och vacker utsikt. En promenad ner till byn gav oss möjlighet att köpa färskt bröd från bageriet och lite grekisk yoghurt, persikonektar och frukt från en minimarket, vilket vi sedan avnjöt på balkongen. Vårt boende hade en egen liten del av stranden med stenar och klippor, och där fanns solbäddar och solstolar man kunde låna. Vattnet var kristallklart och härligt, med en skön temperatur på en bit över 20 grader. Endast ett fåtal sjöborrar fanns just där, så jag kunde slappna av när vi skulle bada. En tidig lunch blev vegetarisk moussaka för Valle, och aubergine fylld med grönsaker och lokal getost för mig, och därefter var det dags för siesta. Till middag blev det moussaka för mig, och fylld paprika och tomat för Valle.

 

Vi började nästa dag på bästa sätt - med fruktsallad i yoghurt, mackor och nektar. Efter frukost gav vi oss ut på upptäcktsfärd norrut längs med kusten. Det fanns en promenadslinga som började precis bakom vårt boende, och som vi hört skulle vara en av de vackraste på ön. Mycket riktigt bjöds vi på fantastisk utsikt längs vägen, och kom så småningom fram till en strand där vi låg och läste ett tag. Vägen tillbaka börjar nere i en dal, och stigen är bara utmärkt med små högar av staplade stenar. Ett tag gick vi genom en getinhängnad, och då fanns inga märken alls. Det blev en lång, varm, taggig och lite äventyrlig promenad tills vi kom ut till den stora vägen som vi kunde följa tillbaka till byn, Livadia. Eftersom det hunnit bli ganska varmt redan gick vi direkt till en restaurang där vi kunde sitta i skuggan och fylla på med kallt vatten och god mat: aubergine i tomatsås med grönsaker. Sen blev det en välbehövlig siesta. På kvällen gick vi tillbaka till restaurangen där vi åt lunch dagen innan - Nikos taverna. Ägarna är jättetrevliga, och varje tisdag och fredag anordnar de meze-kväll som är så populär att man kan behöva boka bord i förväg. Dessutom får man nybakt och hembakt bröd till förrätt, och en liten bit kaka till efterrätt som Nikos själv bakar. Vi fick dela på en stor tallrik med blandade vegetariska och fisk/skaldjurs-meze (smårätter). Där fanns bland annat två olika sorters getost, lokala småräkor, småfisk, bläckfisk, kroketter med olika fyllningar, grillad paprika, tzatziki och andra röror. En riktig fest!

Nästa dag planerade vi dagen tvärtom - vi började med en lugn förmiddag på vår egen strand och åt lunch i vår lägenhet med frukt och mackor. Efter siestan, när det börjat svalna av lite, gav vi oss ut på nästa utflykt. Vi promenerade västerut på en stig som var cirka tre kilometer lång för att nå den ödelagda byn Mikro Chorio. Det är en ganska stor by med fler hus än vad Livadia har, men den har varit övergiven sedan 1960-talet, och många av husen har inrasade väggar och tak. Byn är belägen på en sluttning och har en otroligt vacker utsikt. Under högsäsongen kör de minibussar mellan Livadia och Mikro Chorio för de turister som vill besöka den bar som då är i drift. Där kan man sitta långt in på natten och lyssna på musik och dricka drinkar. När vi var där var det dock lite för tidigt på säsongen för att baren skulle vara öppen. Istället vandrade vi på de små stigarna mellan husen, klättrade upp på högsta punkten och njöt av att det blåste både svalt och ordentligt.

På kvällen åt vi middag på en lokal familjerestaurang, skaldjurstallrik för mig och lamm i tomatsås för Valle.

Mars 2018 - Berlin, Tyskland

Så fick vi äntligen komma iväg på äventyr igen!

Ganska exakt åtta månader sedan vi kom hem från Borneo. Valle har hunnit med att åka på en veckas skidsemester i Italien, men då jag nyligen börjat jobba har jag snällt fått hålla mig hemma i Sverige.

När vi planerade denna resan blev vi positivt överraskade över priserna, både på resa och på boende. Ofta brukar det ju vara dyrt att resa över storhelger, men vi tyckte att vi kom ganska billigt undan ändå, även om vi fick kompromissa lite med restider. Vi hade alltså bokat in oss på Snälltåget som kör nattåg mellan Malmö och Berlin vid utvalda tillfällen varje år. Resan tar tolv till fjorton timmar, varav cirka fyra timmar spenderas på tågfärja mellan Trelleborg och Sassnitz. Den långa restiden beror främst på att tåget står stilla ganska länge på ena eller andra sidan sundet för att kunna ha en ankomsttid kring klockan sju på morgonen (snarare än mitt i natten).

Totalt var vi iväg fyra dagar; vi reste från Malmö onsdagkväll och från Berlin söndagkväll, och klarade oss bra på varsin liten ryggsäck. Vädret bjöd bokstavligen på blandade skurar - första dagen var blåsig och sval, andra dagen varm och solig, tredje dagen kall och regnig, och fjärde dagen ännu kallare och med snöblandat regn.

Blåsigt och kallt på däck (tågfärjan)

Riksdagshuset

Brandenburg Tor

Holocaust Memmorial

Väl framme på Hauptbanhof, den stora tågstationen, gick vi för att köpa resekort och planera dagen. Berlins kollektivtrafiksystem är både smidigt och billigt, men de olika "tursisterbjudanden" är lite förvirrande. Det mest populära alternativet, som också är det som rekommenderas av turistbyrån, är ett såkallat WelcomeCard, som ger obegränsade resor med kollektivtrafiken i centrala Berlin samt ett antal rabatter till museum och andra turistattraktioner. Dock finns det flera liknande varianter, och vi valde det billigaste, som hette joycard (som skulle erbjuda i princip samma sak). Vad som dock inte framgick var att alla rabatter endast fanns tillgängliga i deras app, och den går bara att installera om man bor i Tyskland. Vi kunde använda kollektivtrafiken utan problem, men eventuellt gick vi miste om några rabatter.

Eftersom vi inte fick checka in på hotellet förrän klockan två så gav vi oss ut i blåsten för att beta av några av de klassiska turistmålen. Först promenerade vi förbi Reichstagsgebäude (Riksdagshuset) och igenom Brandenburg Tor. Vi passerade Mall of Berlin påväg till Potsdamer Platz, och till Checkpoint Charlie. Min "favorit" blev Holocaust Memorial; ett stort område med olika höga betongblock placerade i ett rutnät. Trots de raka gångarna ger det intrycket av att vara labyrintlikt, och man berörs av känslor av tystnad, gråhet, instängdhet; att vara vilse, men att inte kunna välja sin väg. Att känna sig liten mittemellan höga murar. Många av Berlins sights har kopplingar till muren och till andra världskriget; denna plats var en av de mest effektfulla för mig.

När det började närma sig lunchtid tog vi oss till Kurfürstendamm, området där vårt hotell låg. Efter en stunds letande efter lunchmat gick det upp för oss att i Berlin så är det cash is king som gäller - nästan inga caféer eller restauranger tog kort. Vi lyckades hitta ett litet italienskt hak som visade sig vara helt perfekt - vid en första anblick såg det ut som en helt vanlig pizzeria, men runt ett hörn gömde sig deras mysiga servering; personalen pratade italienska och när ens beställning var redo ropade de ut i högtalare. Efter att ha checkat in och vilat ett tag åkte vi till norra delen av stadskärnan för att kolla på Gedenkstätte Berliner Mauer; ytterligare ett minnesmonument av muren. När vi promenerade söderut snubblade vi över ett litet vietnamesiskt hak som fångade vårt intresse när vi såg deras uteservering - plastpallar och plåtbord (om än i lite mer "västerländsk höjd"). Ännu bättre var att de serverade Bun Cha (som var precis så gott som vi mindes det), bao-burgare och lättdrucken sydostasiatisk öl. Där satt vi och drömde oss bort till minnen från vår långa resa, innan vi traskade vidare till ett litet lokalt bryggeri (vilka det finns ganska gott om i Berlin) för varsin öl att avsluta kvällen med.

Dag två vaknade vi upp till en solig dag. Vi laddade upp med hotellets frukostbuffé innan vi gav oss ut. Eftersom vi planerat lite efter vädret var det främst utomhusaktiviteter som stod på schemat. Vi började med att promenera genom Tiergarten, en väldigt stor park. Vi strosade sedan genom imponerande Sony Center vid Potsdamer Platz och åkte vidare till Alexanderplatz, där vi lite förvånade och positivt överraskade hamnade mitt i en marknad. Efter några varv och ett presentinköp gick vi vidare för att se de många stora och imponerande byggnaderna i närheten. Vi vilade fötterna på ett café och fyllde på energi med kaffe och en kringla.

Vi åkte ner till stadsdelen Friedrichhein för att strosa längs med East Sida Gallery, en 1.3km lång sträcka bevarad Berlinmur som nu är dekorerad med konst, och kanske Berlins mest turistiga ställe. Ändock en trevlig promenad, och vi unnade oss att sitta en stund nere vid kanalen och njuta av solen innan vi traskade över bron till Kreuzberg, stadsdelen som är lite mer hipster och som är lite mer känt för mysiga småhak med billig mat. Där hittade vi god lunch som avnjöts med en öl på uteservering. Vidare traskade vi genom Görlitzer Park. Slutligen åkte vi tvärsgenom stan bort till Schloss Charlottenburg i västra Berlin för att njuta av den sista solen i den stora slottsparken.

Regniga påskafton inledde vi med ett besök på det gigantiska tekniska museet. Där gick vi runt i två och en halv timme och var helt slut efteråt. Vi tog oss den korta sträckan bort till Kreuzberg för att luncha på Haus Nepal, innan vi åkte till Mall of Berlin där vi hade tänkt strosa lite - men där var så mycket folk att vi bestämde oss för att åka hem och vila istället. På kvällen åkte vi till bryggeriet Hops & Barley i Friedrichshein, som hade väldigt god öl. Där provade vi ale, IPA, amber ale och pilsner och dämpade sen hungern på ett av alla hamburgerhak i kvarteret.

Sista dagen var det både kallt och snöigt. Vi tog lite sovmorgon och en sista varmdusch innan vi packade ihop och checkade ut från hotellet. Eftersom det var söndag så åkte vi först upp till söndagsmarknaden i Mauerpark, som var väldigt trevlig men som nog hade varit ännu trevligare (och inte alls så lerig) på en soligare dag. Vi strosade något varv och delade på en currywurst (inte särskilt imponerade) innan vi slog oss ner på ett fik för att värma oss med kaffe och soppa ett tag.

Berlin har imponerande nog fler än 170 museum, och många är ganska stora och pampiga. Många tar också några euro i inträde. och många av de stora och kända hade utställningar som vi inte kände oss väldigt intresserade av. Ett av de mer populära, som dessutom är gratis, är Topographie des Terrors. Där beskrivs utförligt Hitlers väg till makten och den terror som utövades på både politiska motståndare och diverse grupper i samhället. Det fanns både en mindre utomhusutställning och en större inomhusutställning, och där kan man lätt fördriva tid medan man reflekterar över hur absurt det hela känns.

Som en sista aktivitet i staden trotsade vi kylan för att promenera runt Museumsinsel och imponeras av de pampiga byggnaderna och lätt märkliga statyerna. Och så var det redan dags att åka hem. En ganska ospännande resa då värmen inte fungerade första halvan av sträckan och vi fick bädda ner oss under dubbla täcken i vår tiogradiga kupé. Snälltåget med destination Berlin var något mindre, äldre och mindre funktionabelt än deras inrikes motsvarighet som jag åkt med tidigare. Å andra sidan ett billigt och mer miljövänligt alternativ till flyg.

Slutgiltigt betyg för Berlin? Stort plus för billiga priser och god mat! Att man kan köpa sig en öl i princip överallt till rimligt pris (exempelvis en halvliter på tapp för ca 30kr) och att man kan värma sig med en baileys-spetsad kaffe eller irish coffee på många caféer. Att det är så lätt att ta sig runt med kollektivtrafik, som dessutom är punktligt och bra. Att det finns stora grönområden, mycket historia och historiska byggnader, och att det är väl skyltat till de vanligaste sightsen.
Lite minus för att de flesta museum tar inträde (tillochmed currywurst-museet kostade kring hundralappen). Men ändå plus för att de har öppet även på helgdagar. och plus för att det finns mysiga marknader med lokala hantverk, mycket streetfood och streetart. Lite minus för att vi inte hade så bra väder.
Ja, överhängande plus alltså!!

Förhoppningsvis dröjer det inte åtta månader till nästa äventyr... :)

Juli 2017 - Sabah, Borneo - Del IV

* English summary at the end of the post *

Så var det dags för sista delen - om bestigningen av Sydostasiens högsta berg, Mount Kinabalu (4095.2 m). Det var en ganska kostsam resa som vi behövde boka flera månader i förväg. Egentligen är själva klättringen bara två dagar och en natt, oavsett vilket paket man har, men dessa 2D1N turer släpps inte förrän ganska nära inpå, och då är det först till kvarn som gäller. 3D2N-paketet som vi bokade, och som är det enda som går att boka längre i förväg, inkluderar en extra dag och övernattning i Kinabalu-parken eller i Poring. Vill man chansa kan man komma dagen före eller samma dag och hoppas på att någon annan har avbokat - det är nämligen ett begränsat antal människor som får klättra upp på berget per dag - men det finns inga garantier. Dessutom är boendena i Kinabalu-parken väldigt dyra, så det kan bli kostsamt att stanna där i väntan på att lediga platser ska dyka upp. Det var verkligen en utmaning, eftersom det var så brant - tänk er ungefär att gå till gymmet och gå i trappmaskinen. Med ryggsäck. I tre timmar. Men en sådan härlig känsla när man äntligen är uppe på toppen! Och när man äntligen är nere för berget igen... :)

Första dagen blev vi upplockade tidigt på morgonen i Kota Kinabalu. Det var också vår enda möjlighet att se söndagsmarknaden i staden, så vi hann gå runt i en halvtimme ungefär innan vi skulle åka. I bilen påväg till Kinabalu-parken visade det sig att det hade blivit ett missförstånd med våran bokning - vi trodde att vi skulle börja klättra samma dag, och ha den extra övernattningen i Poring, men enligt deras uppgifter skulle vi spendera hela dagen i Kinabalu-parken och börja klättra dagen därpå. Vi blev frågade om de ville att vi skulle kolla upp om det var möjligt att vi kunde ändra vårt paket och börja klättra samma dag, men eftersom vi redan sett Poring tänkte vi att det kunde vara trevligt att utforska Kinabalu-parken istället. Således bestod våran första dag av lite "uppvärmning", då vi tog oss an några av de promenadslingor som fanns i området. Vi fick mycket skogspromenad och fin utsikt, och hann redan bli lite trötta i fötterna innan det var dags för lunch. Då parkens enda matalternativ var en dyr buffé, gick vi till en lokal restaurang utanför parken, på andra sidan vägen, där vi åt väldigt god sambal-stekt fisk.

Fin utsikt över bergstoppen från Kinabalu-parken

När det äntligen blev dags att checka in blev vi återigen överraskade. Vi hade trott att vi skulle sova i sovsal, eftersom vi hade bokat det billigaste alternativet, men istället låste vi upp dörren till ett stort rum med två stora sängar och "lyxkänsla". Vi hade egen veranda med stolar och bord, stort badrum med badrockar och tofflor, och en mysig liten läshörna. Eftersom jag hade fått känningar i knäna från morgonens promenader njöt vi resten av eftermiddagen av att vila och läsa. Resterande måltider under kommande dagar ingick i det vi betalat, så både middagen och frukosten dagen därpå blev buffé. Det var kanske en mycket bättre start för oss, dels att få i oss en ordentlig frukost (jämfört med vars två skivor rostat bröd dagen innan) och dels att kunna börja tidigare på morgonen.

Lyxrummet

Med en gång när vi kom ut från frukosten blev vi uppmötta av vår guide, och när vi lämnat in våra stora väskor blev vi körda bort till "starten". Vi började gå ungefär 08.30. Vägen upp till vårt base camp, Laban Rata, var strax över 6km lång, och ungefär 1,5km i höjdled, och bestod till stor del av trappsteg. Det var alltså ganska brant, och man kom snabbt upp i puls. Längs med vägen fanns flera viloplatser med bänkar och toalett (!), och däromkring fanns också många små ekorrar som hoppades på godsaker från alla turister på väg upp. Vi stannade ofta, men inte länge, måna om att fortsätta gå och inte sitta stilla alltför länge. Det var ganska svettigt under klättringen, men så fort man stannade blåste det ganska kallt, framförallt när man kom högre upp.

Fint vattenfall precis i början

Trappan upp...

Gullig ekorre :)

Vi var framme vid Laban Rata efter ungefär tre och en halv timme, alltså bland de första att komma fram. Visserligen har vi bara bestigit två höga berg tidigare, men vi har ändå haft en bild av bergsbestigning som "ute i naturen", med tältning och allt annat som det kan innebära. Mount Kinabalu kan i det avseendet ses som ett väldigt modernt turistfenomen, då base camp istället består av flera hus med restaurang och sovsalar. Väl uppe åt vi vår medhavda lunch och väntade på incheckning. Även här blåste det både kallt och mycket, och inne i vårt guest house var det också väldigt kallt, så vi njöt av att vara ute i solen när vi hittat lite lä.

Utsikt från Laban Rata

Därefter var det bara att invänta middagen, återigen buffé, som började redan halv fem på eftermiddagen, så att det finns möjlighet att gå och lägga sig tidigt. Vi inväntade dock solnedgången, vid sex-tiden, innan vi gick och gjorde oss iordning. Det var dock inte helt lätt att somna, framförallt eftersom det var kallt, och när väckarklockan ringde kvart i två på morgonen hade vi inte sovit så många timmar. Vi fick en liten frukost och både te och kaffe, och sedan var det dags att börja gå vid halv tre ungefär. Vi hade tagit på oss alla våra kläder, med flera lager tröjor och byxor, mössa och vantar, och så pannlampa. Vi var dessutom bland de första att börja gå. Vägen upp till toppen bestod återigen av trappor, men övergick sedan i kal sten, där man fick hålla i ett rep när det blev alltför brant. När vi pausade längs vägen kunde vi njuta av en vacker utsikt och en stjärnklar himmel.

Längre upp började det blåsa ännu mer och ännu kallare. Ganska snart började det dra in moln, och när vi tillslut nådde toppen (Low's Peak) gick det inte längre att se några stjärnor. Då var klockan fem på morgonen, och efter att ha tagit några bilder (som inte blev såvärst bra) med skylten gick vi tillbaka ner en liten bit för att hitta lä och vänta på soluppgången. Jag hade blivit väldigt kall uppe på toppen, och fick överta både Valles mössa och vantar, som var något tjockare än mina egna. När klockan närmade sig sex hade det blivit ljusare, men inte mindre molnigt, och vi blev tvungna att ge upp och börja ta oss tillbaka till Laban Rata. Eftersom det också är väldigt jobbigt att gå nerför när det är brant, tog det nästan lika lång tid tillbaka. När vi kom nedanför molntäcket fick vi dock en fantastiskt vacker utsikt, och vi passade på att ta bilder.

Beviset att vi orkade hela vägen upp!

En aning kallt, och molnigt

Donkey's Ears-toppen i bakgrunden

En annan av topparna

Väl tillbaka fick vi en större frukost, och vi drack te för att behålla värmen. Sedan packade vi ihop allt och checkade ut, och klockan nio började vi gå nerför berget igen. Återigen var det väldigt tufft, framförallt för knäna, att gå nerför alla dessa trappsteg, framförallt när benen redan var trötta efter morgonens vandring upp till toppen och tillbaka. Även på nervägen fick vi stanna och vila ofta. När vi äntligen var tillbaka hade det tagit ytterligare tre timmar - alltså nästan åtta timmars vandring på en dag! När vi var tillbaka fick vi återigen lunchbuffé, och sedan blev vi körda tillbaka till Kota Kinabalu, där vi spenderade en sista natt innan det var dags att flyga hem. Dagen efter hade vi otroligt mycket träningsvärk i benen! Framförallt framsida lår och vader, vilket släppte ungefär lagom tills vi kom hem.

Äntligen nere under molnen

I Kota Kinabalu, dagen före och dagen efter berget, passade vi på att äta fantastiskt goda pilgrimsmusslor på marknaden, grillade i sambal, för så lite som 40kr/kg. Vi gick på massage, 140kr för en och en halv timme, och vi försökte skicka vykort - inte helt enkelt när postkontoret var stängt. Till sist, när vi hittat både vykort och frimärken, gjorde vi en chansning och postade i en låda där det malaysiska uttrycket översattes till "andra platser" (gentemot "inom Sabah", som var den andra lådan). Slutligen vill jag tipsa om två av våra favoritställen i KK - Fruto, där man kan få stora juicer och smoothies som bara innehåller frukt, och The Royal Coconut, som är ett kokoscafé där man kan beställa en kokosnöt, kokosshake eller kokosglass för ynka 6kr. Som hittat!


* English summary *
The last part about Borneo - about our hike up the tallest mountain of South East Aisa, Mount Kinabalu (4095.2 m). It was quite pricey, and we had to book it well in advance. It was definitely a tough climb, but a fun challenge - imagine going to the gym and getting on the stair machine. With a backpack. For six hours. But how thrilled we were finally standing at the summit! And relieved when we had made it all the way down the mountain again... :)

We had a 3D2N package, but the first day we spent in the Kinabalu park, walking some trails in the forest and relaxing, so the hike was really just 2D1N. However, it was only the 3D2N that was available for booking. The extra day is spent either in the Kinabalu park, or in Poring, but since we had already been to Poring, we found this to be the better option. We were also pleasently surprised that we instead of a dorm, as we had thought, we were assigned to a big, luxurious private room - it even had bathrobes and slippers!
The second day, we had breakfast and then met our guide. We started walking around 8.30am, and the hike up to Laban Rata - where we would spend the night - took us about 3,5 hours. The trail was very steep and consist mostly of stairs, either built or "natural" ones, so it was quite a tough climb. The heart rate rose quickly and we had to take breaks often, if only short ones. When we got a little higher up, the wind got quite cold even if the sun was warm, so we were keen to keep walking.

We arrived at Laban Rata around lunch time, and ate our package lunch there while waiting to check in. What makes this different from many other mountains is that you don't camp in tents - instead they have built several guest houses at this "base camp", and even during our hike we would se locals carrying building materials up the mountain to keep expanding. Inside the guest house it was also really cold, so we enjoyed being outside in the sun when we found some shelter for the wind, and then we just waited for the dinner. It started already at 4.30pm so that people could go to bed early, but we waited until around 6pm when the sun set before we went to bed. It was quite hard to fall asleep because it was freezing in our room, but at least we managed to get a couple of hours of sleep.

At 1.45am we got up, got dressed (2 layers on lower body, 4 layers on upper body, hat, gloves and headlamp). We had a small breakfast and then started the hike up to the summit at 2.30am.
At first the sky was clear and starry, and we had an amazing view of the villages below. However, once we got closer to the summit it started to get cloudy, and it was really windy and cold. It was really steep, so we had to walk slow and sometimes even hold on to a rope, but even so we managed to reach the summit already at 5am! And we were the second couple that morning to reach the summit. We hurried to take some pictures (they didn't turn out great though), and then we went a little further down, where we hid behind a big rock to shelter from the freezing wind and wair for the sunrise (around 6am). Unfortunately, the clouds stayed and eventually we had to give up and start going down - the sun was hid behind thick clouds. Once we got a bit further down, below the clouds, we got an amazing view of the surroundings and some of the lower peaks.

It took about 2 hours to go back down to the guest house, since it was so steep and quite tough for the knees. But the view was so beautiful and we took lots of pictures! We had another, bigger, breakfast at Laban Rata and then started the descend at 9am. Like the way down from the summit, the way down the mountain was also slow and painful for the knees. It took about 3 hours down, and then we had a lunch buffet before going back to KK. The day after our legs were so sore! Especially the calves and thighs from walking down so many stairs. We probably looked funny trying to walk around town on stiff legs, and it took all the way home to recover.

Even though we didn't get to see the sunrise, it was the perfect end to our four weeks in Sabah, Borneo. 
Some tips for a stay in KK - at the fish market by the water, you can get scallops for 20RM/kg, and they'll barbecue them with sambal or however you like it! When in need of some vitamins, Fruto will serve you huge juices or smoothies that contain nothing but fruit and veggies. And for all your coconut cravings - The Royal Coconut serves fresh coconuts, coconut shakes and coconut ice cream for only 3-5RM.